När jag tackade ja till att arbeta här i stockholm under november och december hade jag inga glada tankar i åminne. Jag brukar beskriva det som att leva i ett vakuum, det känns som att man som människa står helt still de dagar man arbetar här. Man känner sig helt enkelt rätt meningslös.

     Jag är emellertid beredd att omvärdera den tanken något. Jag minns, när jag började jobba här, hur viktigt det var för mig att få bekräftelse av personalen som jobbar inne på området. Arbetssituationen är nämligen denna; jag som vakt sitter i min kur och behöver inte anstränga mig särskilt mycket fysiskt i mitt arbete. Varje natt går jag ett par ronder och sitter i övrigt mestadels och surfar på internet. Inne på fabriksområdet jobbar nästan alla med mer eller mindre tunga arbetsuppgifter. Personligen är jag en människa som inte gillar att se på när andra arbetar utan att själv göra det. Jag gillar att hugga i och grovjobba. Det var denna klyfta och det enkla faktum att jag också befinner mig i en position av auktoritet (vilket vissa människor verkar ha problem med) som gjorde att jag blev osäker i min roll här på Spendrups.

     För att komma över den osäkerheten sökte jag mycket kontakt med de anställda, och jag försökte alltid vara trevligt bemötande och social. Det resulterade i att jag fick chansen att prata med många intressanta människor här på bryggeriet, och precis som jag önskade blev jag också säkrare i min egen roll. Och det är extra kul nu när jag inte har jobbat här på ett helt år, att många av de människorna jag pratat en del med lyser upp och känner igen mig när jag är ute på mina ronder. Det känns med andra ord inte helt meningslöst att vara här ändå.