Bitter Moon är en väldigt fängslande berättelse – så fängslande att jag inte kan slita mig och filmen tappar aldrig i tempo utan fortsätter med samma gripande händelseutveckling. Berättelsen är otroligt fascinerande, hur huvudkaraktärerna Mimi och Oscar spelar ut varandra i en intensivt eskalerande bizarr kärlekshistoria som tar oanade proportioner. För att få oss att komma ner på jorden juxtaposeras Mimi och Oscars förhållande med det konventionella brittiska paret Nigel och Fiona – något som verkligen sätter hela historien i perspektiv och som jag tycker gör att jag uppfattar det ofattbara till något mer förståeligt. Där Mimi och Oscar lämnar fortsätter Nigel och Fiona och avslutar med att gå en oviss framtid till mötes – och avslutningen lämnar mig mätt, mätt och belåten på berättandet.

Allt eftersom eftertexterna rullar tänker jag på vilken fascinerande berättelse detta faktiskt är – idén är verkligen skruvad men ändå inte helt orimlig. Mimi och Oscars förhållande är så fullkomligen bizzart men ändå inte helt omotiverat. Deras handlingar har motivation och tankar bakom sig, vilket gör det möjligt att faktiskt kunna relatera till karaktärerna. Det känns som att förhållandet bygger på uppförstorade känslor alla människor kan känna av i vissa situationer, men då i en mindre skala och med betydligt mindre extrema handlingar som följd.

IMDb: Bitter Moon
Regi: Roman Polanski