Urk! Jag har blivit sjuk. Det tragiska är att det är alldeles innan jobbets julfest som tar sin plats på fredag, och den vill jag för allt i världen inte missa. Men jag tror att det skall ordna sig ändå. Jag har ont i huvudet, halsen, kroppen och är täppt i näsan – en vanlig förkylning med andra ord. Med lite vila bör jag vara i form tills på fredag. Annars är det rätt skönt med min sjukdom, den är lagom. Jag kan sitta och kolla på film hela dagen och softa, utan att vara sängliggandes och jämra mig. Det är dräggdag idag med andra ord.

Jobbets julfest har jag hört mycket om. Jag tror den lever upp till ryktena, folk går runt på jobbet och säger att de skall bli skitfulla på festen. Det följer traditionella svenska alkoholvanor med andra ord. Tragiskt, javisst…kul, javisst. Själv har jag inga pengar, så jag kommer inte att hinka i mig särskilt mycket alkohol. Vilket, i min värld, är rätt skönt. Men det är väl säkert någon som får för sig att bjuda på sprit, och sen är det kört.

Jag var på fest hos Kristoffer igår. Han bor i huset mittemot. Det är så nära så jag hade kunnat gå i kalsonger dit i minusgrader utan att förfrysa…då är det riktigt jävla nära, haha. Det var trevligt folk där, och vi skämtade och skrattade en hel del. Det är så skönt att jag kan slappna av på ett sätt som jag inte kunnat göra förr i tiden – då var jag mer rädd. Socialt rädd. Nu är jag inte det längre, jag vågar bjuda på mig själv. Och det är himla roligt.

Folk ville dra till Mitt Andra Hem, men jag var skeptisk. Krogen är krogen, och jag har svårt för att känna mig bekväm när jag går ut. Känner mig mest alienerad och malplacerad, beroende på vilket ställe och sällskap man är ute med givetvis. Efter lite övertalning följde jag dock med ut ändå, och jag behövde knappast ångra mig. Dom lirade störtskön musik hela kvällen – det började bra med “Beatles – Twist And Shout” redan i krogkön. Jag spenderade hela kvällen och natten på dansgolvet och atmosfären var skitbra. Alla var glada och dansade. Jag var i det närmaste nykter, vilket var en behållning – mycket skönare när man har kontroll över vad man gör och det är lättare att ha roligt. Krogen bevisade mig fel igår, jag hade faktiskt mycket kul. Tack vare bra musik, trevligt sällskap och ett levande dansgolv.

(Trevligt är också när man får lite kvinnlig uppskattning ute i den värsta köttmarknaden. Det händer inte mig ofta vill jag lova.)

Nämnde jag att jag lyssnar tokfrenetiskt mycket på en norsk-svensk singer-songwriter vid namn Ane Brun? Det har gått så långt att jag har en bakgrundsbild av henne på mitt skrivbord, jag har blivit ett riktigt fan…

Ane Brun – Spending Time With Morgan
http://www.anebrun.com

För några dagar sedan när jag gick på bussen som skulle åka till Brickebacken, satt de tre japanska tjejer på platserna framför mig. Först tänkte jag sätta på mig hörlurarna och lyssna på musik (Ane Brun har spelats frenetiskt sen i somras) som jag brukar göra. Men det var mycket roligare och mer spännande att lyssna på japanerna kom jag fram till. Japanska är så fint, och roligt att lyssna på. Vissa ord och uttryck känner jag faktiskt igen.

I övrigt slog det mig, häromdagen, att jag har blivit mycket mer avslappnad till mitt sätt. Bara för något år sedan var jag betydligt mer allvarlig och inte alls särskilt rolig. Grubblare och filosof i all ära, men jag har gång på gång manat mig själv att sluta vara så allvarlig och se på saker på ett lättsammare sätt. Och häromdagen slog det mig att jag kommit till den punkten. Jag har fått tillbaka min humor! Jag får folk att skratta högt, och det är underbart kul! Dessutom har jag blivit mycket bättre på att ge folk komplimanger. Jag berömmer folk när jag får chansen, och jag manar på dem. Jag har kommit närmare bilden av den människa som jag vill vara. Det känns upplyftande.

ONSDAG:
I onsdags cyklade jag hem från stan till brickebacken. Under denna sträcka lyckades jag pricka in, troligtvis, det enda häftstiftet som någon av misstag tappat på denna sträcka. Häftstiftet lyckas leta sig in i mitt nyköpta däck med kevlar och punkgaranti i ett år: BULLSEYE!. Lyckligtvis läckte ingen luft ut då stiftet fungerade som en plugg i däcket. Jag har sedan dess inte haft en ledig stund att laga punkan på cykeln, och jag tänkte göra detta i helgen.

FREDAG:
Jag slutar jobba 19:15. Går ut för att cykla iväg till busstationen och ta bussen hem till Örebro för helgen. Upptäcker att all luft i däcket har gått ur. Ställer mig och pumpar i luft som en tok, men allt sipprar ut så fort jag pumpar in. Har endast tio minuter på mig att hinna med bussen. Slänger mig på cykeln med punka och cyklar som jag aldrig cyklat förr. Adrealinet pumpar och svetten rinner. Har ungefär 5 ynka små meter kvar till bussen, då den startar upp och åker iväg. Vad som sedan följde fick folk att stirra på mig då jag slängde iväg cykeljäveln ett par meter i ett rus av helvetisk ilska.

Nu sitter jag på jobbet igen och är helt utpumpad, jag orkar fan inte vara förbannad så jävla förbannad är jag. Nästa buss går om två timmar. Hoppas dom har kul på festen jag kommer försent till i alla fall.

Jag har blivit alltmer cynisk på senare tid, jag ställer mig mer likgiltig till omvärlden, avtrubbad. Det känns som att mina egna värderingar spelar allt mindre roll. Jag håller fortfarande fast vid dem, de är trots allt mina – de betyder mycket för mig. Men så har också en sida hos mig tagit över allt mer, en sida som spelar ett spel, som ser på världen med strategiska och taktiska avsikter - därav cynismen. Jag har blivit mer egoistisk. Det är både bra och dåligt.

Det är bra, för jag ser till mina egna behov, jag kämpar och slåss för dem. Jag ser till att jobba mot att uppfylla mina mål.
Det är dåligt, för jag känner att drömmaren och romantikern inom mig själv får träda undan. Jag har blivit mer känslokall.

Jag är också lite allmänt förbannad, för om det inte hade varit för att det känns som att jag försöker åstadkomma saker i vad som jag upplever som en motvind hade jag nog inte varit lika cynisk. Det känns lite som att jag inte har turen med mig – och jag kämpar mot dåliga odds.

Men jag kämpar iaf…och jag har långt ifrån gett upp, detta är bara början.

Så mig blir ni inte av med era suckers!

Ibland blir bilden på min dator helt knasig och ser ut som ett experimentellt konstprojekt på ecstacy. Det är i och för sig rätt fascinerande i sig, men något störande då och då. Då sätter jag min fot på grafikkortet och trycker till så blir det bra igen. Elektronikens vägar äro outgrundliga.

Min skinnjacka är så enormt snygg! Och nu är den mörkbrun också! Allt jag behöver göra nu är att fixa knapparna så att de blir mörkbruna också.

Nyss blev jag riktigt sur, och ledsen på samma gång. Jag är trött på alla jävla människor som inte är förmögna att vara sociala tillbaks när man själv är trevlig och hejar och småpratar. Det känns som att man får slita tag i människor och tvinga fram sociala tendenser för att man överhuvudtaget skall få något tillbaka. Alla håller sig till sina trygga sociala formeringar, och där stannar man. Det finns ett fåtal människor som kliver utanför dessa formeringar och öppnar sig för omgivningen, tyvärr får dessa människor ofta skit för detta då alla andra människor är för fega för att bemöta dessa. Det är den svenska mentaliteten som jag har varit trött på i många år, och som det här jävla skitlandet (som är bra på många andra punkter förvisso) måste göra nått åt. Helst skulle jag vilja ha modet att flytta utomlands till länder där folk faktiskt har social förmåga och inte är så jävla inskränkta i sin pyttelilla sociala vänskapsgrupp.

Nu har jag slitit socialt på denna arbetsplats i snart två månader, och en del vänner har jag fått som faktiskt vågar prata och vara trevliga tillbaka – och bra vänner till råga på det. Sen är det en drös personer som jag bara blir trött på, och som bara tar energi.

Idag käkade jag lunch ensam, och det var inte frivilligt.

Vad skönt, jag har inte gjort nått i helgen. Bara tagit det lugnt. Jag har jobbat helg två veckor i sträck, så jag har inte haft någon tid att lugna ner mig på känns det som. Jag märker att min stressnivå har höjts något på senare tid. Mestadels för att man får kämpa mer för att det sociala ska gå ihop nu när jag jobbar och pendlar om veckorna. En smärre melankoli börjar pulsera innanför revbenen. Gillar inte känslan av isolering som sakta börjar smyga sig på
Som tur är har jag allt som oftast kul på jobbet, och det finns mycket schyssta människor där. Mycket att bygga vidare på Om det är något jag längtar efter så är det att träffa nya människor. För någon vecka sedan bjöd en f.d. studiekamrat med mig på surströmmingskväll hos några bekanta. Det var mycket trevligt, vi hade kul och skrattade mycket. Och jag tyckte mig få bra kontakt med en tjej som var där också  En lugn, mysig kväll med trevliga, nya och spännande människor – det är vad jag vill mata min själ med just nu. Jag vill bjuda på mig själv och skratta ikapp, och låta höstkylan skandera bäst den vill utanför den varma gemenskapen.

Apropå höst, så är jag bara glad över att den snart är här. Det enda jag skall försöka komma ihåg är att klä mig ordentligt. Denna vinter blir det till att investera i en varm vinterjacka – istället för de kalla höstjackor som jag i ren och skär snålhet har burit under kalla vinterdagar.

Hösten för mig är förknippad med nostalgi. Den råa och klara luften väcker något till liv inom mig som gör att jag blir nostalgisk och tänker tillbaka på det förflutna. Varför det är så vet jag inte. När jag tänker på höstkvällar tänker jag också på Bio Roxy! Jag ska försöka dra mig dit de veckor då jag inte börjar så hemskt tidigt på morgonen.