En familj i spillror, efter att deras två tonårssöner omkommit i en hemsk bilolycka, har flyttat till en ny stad med sin dotter för att få en ny start i sin relation. Pappan Ted, spelad av Jeff Bridges, är en mycket framgångsrik barnboksförfattare och bestämmer sig för att ta emot den unga studenten Eddie över sommaren, som assistent. Eddie blir snabbt en bricka i parets snabbt ökade klyfta, som kulminerar efter att modern Marion, spelad av Kim Basinger, inleder en sexuell relation med Eddie. The Door in the Floor är en deprimerande och mörk skildring av smärtan som paret delar och tillfogar varandra, två människor som bär på en oerhört stor sorg. Och i en av mina favoritscener i filmen, när deras klyfta är som störst, och konflikten inte längre ser några gränser delar de ändå smärtan och sorgen tillsammans i ett kort ögonblick. De har låtit hatet fördärva kärleken, men minnet finns fortfarande kvar av den svunna tiden då allting var annorlunda, och med magnifikt skådespeleri av Basinger och Bridges spelas detta starka ögonblick ut i endast en blick.

Förutom ett välskrivet manus, är det Bridges och Basinger som med sitt strålande skådespeleri verkligen för fram de många starka känslorna som förändrar deras liv. The Door in the Floor övertydligar inte dessa känslor, utan låter de subtilt lyftas fram av Bridges och Basinger. Och om detta inte direkt leder till tårfyllda klimax-scener, varken i filmen eller hos publiken, så tar vi istället del av deras smärta på samma sätt som de gör – en smärta som ligger i det dolda, en smärta som vi är för rädda för att konfrontera, som gör för ont. Och upplevelsen av att förstå karaktärerna och hur de känner sig blir en stark sådan. The Door in the Floor stannar kvar ett tag efteråt, och vill inte riktigt släppa taget.

IMDb: The Door in the Floor
Regi: Tod Williams