ONSDAG:
I onsdags cyklade jag hem från stan till brickebacken. Under denna sträcka lyckades jag pricka in, troligtvis, det enda häftstiftet som någon av misstag tappat på denna sträcka. Häftstiftet lyckas leta sig in i mitt nyköpta däck med kevlar och punkgaranti i ett år: BULLSEYE!. Lyckligtvis läckte ingen luft ut då stiftet fungerade som en plugg i däcket. Jag har sedan dess inte haft en ledig stund att laga punkan på cykeln, och jag tänkte göra detta i helgen.

FREDAG:
Jag slutar jobba 19:15. Går ut för att cykla iväg till busstationen och ta bussen hem till Örebro för helgen. Upptäcker att all luft i däcket har gått ur. Ställer mig och pumpar i luft som en tok, men allt sipprar ut så fort jag pumpar in. Har endast tio minuter på mig att hinna med bussen. Slänger mig på cykeln med punka och cyklar som jag aldrig cyklat förr. Adrealinet pumpar och svetten rinner. Har ungefär 5 ynka små meter kvar till bussen, då den startar upp och åker iväg. Vad som sedan följde fick folk att stirra på mig då jag slängde iväg cykeljäveln ett par meter i ett rus av helvetisk ilska.

Nu sitter jag på jobbet igen och är helt utpumpad, jag orkar fan inte vara förbannad så jävla förbannad är jag. Nästa buss går om två timmar. Hoppas dom har kul på festen jag kommer försent till i alla fall.

Jag har blivit alltmer cynisk på senare tid, jag ställer mig mer likgiltig till omvärlden, avtrubbad. Det känns som att mina egna värderingar spelar allt mindre roll. Jag håller fortfarande fast vid dem, de är trots allt mina – de betyder mycket för mig. Men så har också en sida hos mig tagit över allt mer, en sida som spelar ett spel, som ser på världen med strategiska och taktiska avsikter - därav cynismen. Jag har blivit mer egoistisk. Det är både bra och dåligt.

Det är bra, för jag ser till mina egna behov, jag kämpar och slåss för dem. Jag ser till att jobba mot att uppfylla mina mål.
Det är dåligt, för jag känner att drömmaren och romantikern inom mig själv får träda undan. Jag har blivit mer känslokall.

Jag är också lite allmänt förbannad, för om det inte hade varit för att det känns som att jag försöker åstadkomma saker i vad som jag upplever som en motvind hade jag nog inte varit lika cynisk. Det känns lite som att jag inte har turen med mig – och jag kämpar mot dåliga odds.

Men jag kämpar iaf…och jag har långt ifrån gett upp, detta är bara början.

Så mig blir ni inte av med era suckers!

Ibland blir bilden på min dator helt knasig och ser ut som ett experimentellt konstprojekt på ecstacy. Det är i och för sig rätt fascinerande i sig, men något störande då och då. Då sätter jag min fot på grafikkortet och trycker till så blir det bra igen. Elektronikens vägar äro outgrundliga.