Nämnde jag att jag lyssnar tokfrenetiskt mycket på en norsk-svensk singer-songwriter vid namn Ane Brun? Det har gått så långt att jag har en bakgrundsbild av henne på mitt skrivbord, jag har blivit ett riktigt fan…

Ane Brun – Spending Time With Morgan
http://www.anebrun.com

För några dagar sedan när jag gick på bussen som skulle åka till Brickebacken, satt de tre japanska tjejer på platserna framför mig. Först tänkte jag sätta på mig hörlurarna och lyssna på musik (Ane Brun har spelats frenetiskt sen i somras) som jag brukar göra. Men det var mycket roligare och mer spännande att lyssna på japanerna kom jag fram till. Japanska är så fint, och roligt att lyssna på. Vissa ord och uttryck känner jag faktiskt igen.

I övrigt slog det mig, häromdagen, att jag har blivit mycket mer avslappnad till mitt sätt. Bara för något år sedan var jag betydligt mer allvarlig och inte alls särskilt rolig. Grubblare och filosof i all ära, men jag har gång på gång manat mig själv att sluta vara så allvarlig och se på saker på ett lättsammare sätt. Och häromdagen slog det mig att jag kommit till den punkten. Jag har fått tillbaka min humor! Jag får folk att skratta högt, och det är underbart kul! Dessutom har jag blivit mycket bättre på att ge folk komplimanger. Jag berömmer folk när jag får chansen, och jag manar på dem. Jag har kommit närmare bilden av den människa som jag vill vara. Det känns upplyftande.