Det måste vara söndag, idag. Men jag var tvungen att tänka efter innan jag var säker. I fredags var vi ute på middag med jobbet, det var kul. Kul att bekanta sig med sina kollegor mer än på arbetstid. Jag kraschade på en kollegas soffa i Karlskoga, jag är bra på att krascha på andras soffor. Dagen efter kändes det som att jag hade ett rivjärn i halsen. Jag var defintivt inte frisk. Nu har jag legat hemma hela lördagen och söndagen och inte gjort ett piss – och jag har inte haft orken till det även om jag skulle vilja.

 Det är dock väldigt skönt att få vara hemma och softa. Det var länge sedan. Det känns som att mycket har gått snabbt på sistonde, och det har tagit mycket energi. Jag trivs faktiskt bäst när jag har måttligt med rutin i vardagen. Jag vill vara hemma en viss tid och veta att jag har tid att gå och träna, laga mat och sova så att jag är pigg dagen efter. Det räcker för mig. Nu får jag lite nyttig ensamtid så att jag får komma ifatt lite grann. Det behöver jag. Det känns tyvärr som att den andliga sidan av mig inte har fått någon uppmärksamhet på ett tag. Jag har vräkt framåt som ett tåg på senare tid och jag har inte gett mig själv tid att stanna upp och samla ihop mig själv. Det är dags att det sker nu.

 Som jag känner mig nu blir det nog heller inget jobb för mig imorgon.