Idag har allt varit jättekonstigt mellan mig och A. Det började med att vi grälade om en sak igår. Då var jag jättesur för att jag kände att jag var sårad, och jag ville egentligen bara att hon skulle be om förlåtelse (och mena det) så hade det blivit bra. Men hon ville inte kännas vid det, och när hon väl sa förlåt kändes det inte alls som om hon menade det. Det kändes knappt som att hon brydde sig. Men det är väl min synvinkel på det hela, hon ser det säkert på ett helt annat sätt. Idag har hon betett sig konstigt, ibland till synes som vanligt – och ibland väldigt bitskt på ett sätt som inte känns bra, ungefär som att hon inte bryr sig om något längre. Jag är förvirrad. Det känns som om jag inte vet någonting längre.

Nu gick hon på promenad själv. Det är olikt henne. Men som sagt, stämningen idag är väldigt konstig. Det ligger något i luften. Jag vet i alla fall att det gör lite ont när hon går iväg själv så där, då blir jag orolig. Det känns nästan som att hon inte kommer tillbaka.

Jag antar att jag också betett mig konstigt idag, mest för att jag har känt mig så osäker på vart vi står just nu sedan igår. Allt var ju bra innan vi grälade.

Jag har blivit avtackad på jobbet idag, inte en utan hela två gånger. Kul och lite rörande. I morse var det kollegorna som hade köpt presenter till mig. Vi samlades hela teamet, jag öppnade presenterna och tackade och kramade alla. Nu i eftermiddags fick jag en stor blombukett som var från jobbet. Det var trevligt att bli avtackad, trots allt som varit. En bra och värdig avslutning.

Efter jobbet ska vi ut ett gäng kollegor på after-work.

Jag tänker mycket på de senaste 1,5 åren i mitt liv just nu. Den perioden hänger ihop inser jag nu. Jag har vandrat på samma väg men nu har jag nått ett vägskäl där jag nu får vila en stund, fundera och omgruppera. Jag kanske vandrar samma väg, men jag är inte samma person längre. Resan har förändrat mig, och det är jag evigt tacksam för.

Jag kanske inte alltid gjort de rätta besluten, eller varit mig själv trogen. Och insikten att det har varit så, är ju grunden till att utveckla sig själv, det är det som är livet. Och jag har levt, det är huvudsaken. Jag har vågat fastän jag varit rädd.

Jag har en känsla av att jag ser världen annorlunda nu, och det är väl därför jag känner att jag går in i en ny fas. Jag tror det har handlat mycket om konflikt länge nu, jag har velat pröva världen och samhället omkring mig, att stå fast i mina egna värderingar fast omvärlden inte godtycker. Jag har velat befästa min individualitet, och det har nog säkert satt mig i trubbel en hel del gånger – särskilt i jobben som jag har haft. Jag gillar inte den strikta arbetsmoral som de jobb jag jobbat på har, jag söker ett mått av frihet i arbetet som ofta inte tillåts. Jag vill inte vara perfekt i mitt arbete, men i jobbet måste man sträva efter perfektion vilket jag inte kan eller vill sträva efter. Det är inte rätt, vi är inte perfekta. Vi är bara människor. Jag antar att i slutändan handlar det om att jobbet har ställt krav som jag inte kunnat eller velat uppfylla innerst inne, och det jag behöver göra är att hitta ett yrke som passar mig bättre. Och det är min nästa plan.

Jag förvånar mig själv ibland. När jag gick ut gymnasiet hade jag medvetet lagt mina drömmar om att utbilda mig till webbdesigner på is. Då kände jag att det vore bäst att pröva andra saker, att leva lite innan jag beslutade mig för vad jag verkligen ville göra. Och nu ett antal år senare känns det som att den planen är fullbordad och att jag verkligen tog ett beslut som har gynnat mig som människa. Och det är det som förvånar mig, att jag tog det beslutet för så länge sen och att jag har följt det och att det känns som att det varit helt rätt sak att göra. För nästan allt man gör blir inte som man har förväntat sig, och att man faktiskt kan ta beslut som senare i livet visar sig vara gynnsamma för sig själv trots att så mycket förändras under tiden - det känns tryggt. Nu har jag levt lite och prövat olika saker. Jag har skaffat mig tillräckligt med mod för att väcka drömmarna vid liv igen.

Det svänger mycket fram och tillbaka just nu när det gäller min planering av framtiden. Jag har insett att jag nog får skippa planen jag hade att plugga i Linköping och programmet där då det är väldigt höga intagningskrav. Dessutom, som jag kunde tänka mig, så vill Anna ändå stanna kvar och avsluta sin utbildning här på Gotland och det kan jag förstå. Jag hittade däremot en väldigt intressant utbildning i Stockholm på Södertörns Högskola och det känns som att den skulle passa väldigt bra. Planen är nu att läsa upp Matte B och C på Komvux i höst, det blir här på Gotland. Sen är det en termin kvar som jag inte vet vad jag ska göra med, försöka jobba eller nått. Jag ska skriva högskoleprov också för att förbättra min chanser till ansökan. Och nästa höst kommer jag förhoppningsvis in på den utbildning jag vill gå. Hepp!

De mer kortsiktiga planerna och löst sig också, vilket är jätteskönt. Jag kommer få jobba på mitt gamla jobb nu i maj och sedan över sommaren. Det betyder att min ekonomi kommer att hålla ihop. Dessutom får jag lite välbehövlig semester nu i mars och april.

Solen och värmen är här, jag har en plan för min framtid, en underbar tjej och jag är inte utfattig (för tillfället). Med tanke på hur dåligt jag mådde för bara några dagar sen är det ett jäkla uppsving. Nu kan jag faktiskt vara glad.

Igår var det planerat att Anna och hennes tjejkompisar skulle ha en tjejkväll medans jag, Henrik och Jocke skulle ha en killkväll. Vi var hemma hos Henrik. Vi spelade på stryktipset, kollade på filmen Wall Street som gick på tv, och skulle se fotboll senare på kvällen. Självklart drack vi öl också. Helt plötsligt stormar alla tjejerna in, maskerade och sätter ögonbindel på mig och Jocke. Sedan ledde de iväg oss, och när dom tog av bindeln så visade det sig att dom hade ordnat en födelsedagsfest! Jäklar vad förvånad jag blev, jag hade verkligen ingen aning. Men dom hade planerat allt i minsta detalj. Det var jätteroligt. Sen blev det party, och jag drack lite väl mycket. Men det kunde jag kosta på mig då det var min födelsedagsfest.

Idag är jag och Anna bakis och ligger och softar. Vi tänkte snart gå iväg och handla våran andra hamburgare för dagen, hehe. Snabbmat och baksmälla är det perfekta paret.

Vi har suttit och planerat lite för framtiden också. Jag ska plugga till hösten. Jag hade tänkt söka två distansutbildningar i Kristianstad. Då kan jag vara kvar på Gotland när Anna pluggar. Fast nu har vi börjat fundera på att flytta till Linköping/Norrköping istället. Anna trivs inte så bra här, så hon är sugen på att flytta till en annan utbildning. Och jag vill också gärna flytta härifrån. Linköping är riktigt schysst och dom har ett intressant program för grafisk formgivning där. Jag kommer söka det så får vi se vad som händer.

Bara en vecka kvar på jobbet. Känns hur skönt som helst. Sen är jag fri (och fattig visserligen)

Min bil klarade besiktningen!! Detta var 27 februari visserligen, men jag har glömt bort att skriva det här förrän nu. Jag trodde faktiskt inte att den skulle klara sig så bra, har varit tveksam på däcken bl. a. Men det gick vägen. Puh! Där sparar jag många tusenlappar

Bilen heter Erling förresten och är en Honda Accord -91. Röd och fin. Duktig Erling!

Jag slutar på mitt jobb nästa vecka. Det ska bli skönt, då kan jag äntligen släppa allt som har hänt de senaste sex månaderna. Det är ungefär som att Mt. Fuji inte längre står på mina axlar. Ett sista eldprov återstår dock, det är mitt sista avstämningsmöte med the boss. Med tanke på hur de andra mötena har gått förväntar jag mig inget annat än bomber och granater. Dessa möten är minst tre timmar långa och motsvarar all samlad ångest och dramatik som alla Bergmans filmer inte ens kan frammana. Så just nu är allt jag tänker på, 24 timmar om dygnet, detta sista möte. När det är avklarat är det som att ta studenten, eller mucka – livet väntar och jag kan äntligen göra ett nytt försök att börja leva igen.

Lyssnar på just nu: Timbuktu – Oberoendeframkallande

Uppdatering på läget. Jag har väntat nu ett tag på svar från mitt gamla jobb – om jag får börja jobba hos dem igen eftersom jag kommer bli arbetslös i vår och sommar. Det har varit positivt när jag pratat med dem och jag har hoppats på att det faktiskt var ok att börja jobba redan nu i vår. Då hade allt ordnat sig. Jag fick besked idag att i den grupp som jag sökt jobb till hade de inget behov just nu – så det blir i så fall till sommaren. Jag ska se om det finns behov i andra grupper, men nu vet jag inte alls hur det blir och jag vågar inte hoppas heller. Nåja, jag lär i alla fall få jobba där till sommaren annars skulle jag bli väldigt förvånad.

Problemet blir att gå arbetslös i ett par månader. Det är inget jag har råd med, och jag får i så fall bara Alfa-Kassa vilket är ca 4500 i månaden.  Så vi får hoppas på att det löser sig med jobb.

Det är tungt just nu, det är så mycket jobbiga hinder att ta sig förbi. Så många problem jag måste lösa på samma gång. Det har varit en såpass jobbig period en lång tid nu, jag vill att det ska vända uppåt. Jag vill ha lite mer livsglädje och energi. Det löser sig förr eller senare, jag känner ju redan att det vänder uppåt – fastän det kommer nya hinder från ingenstans.