Jag antar att alla som läser det här och varit i en liknande situation tänker “Aha! Det var ju det jag sa.”. Efter Stockholmsresan har det bara gått neråt. Varje sekund, minut och dag går åt att fundera på varför det blev som det blev. Jag vet varken in eller ut. Mina känslor forsade fram efter resan till Stockholm, hoppet om oss som jag trodde var borta kom tillbaka lika snabbt som det hade försvunnit. Och det jävliga är att jag vet inte vad som är sant eller inte, jag blir blind av mina känslor. Det är ju så typiskt att man har svårt att gå vidare efter ett förhållande, och att det ligger kvar och gnager i hjärtat långt efteråt, till och med då man hittat en ny partner. Det verkar som att de flesta människor råkar på detta nån gång i sitt liv. Men hur vet om man tagit rätt beslut?

Jag antar att man ska försöka komma ihåg de känslor man hade när det tog slut, och varför det gjorde det. I mitt fall så tog det slut för att det kändes som att jag inte hade något hopp kvar, eller någon ork att fortsätta. Vi hade kämpat så länge och försökt otaliga gånger att vända på en nedåtgående spiral. Känslan jag hade var att om det ska bli vi igen, så inte just nu, men kanske i framtiden när vi båda är redo för varandra. Även om det var dåligt mellan oss många stunder, hade vi ändå en kontakt med varandra. En djupare kontakt där vi alltid kunde prata om vilka vi var, och hur vi såg på livet. Där vi förstod och accepterade varandra. Det förlorade vi aldrig, och det kanske är den kontakten som kan få oss att vara en del i varandras liv även i framtiden. Det kanske är det jag borde försöka komma ihåg…

Jag älskar henne fortfarande mycket, jag antar att jag kommer få leva med det.

Och nu har depressionen slagit in, satan också.

Ord går inte att beskriva hur jag känner när jag ser denna film. Jag har sett den flera gånger redan, och det är så många olika känslor som The Fountain berör varje gång jag ser den. Den går rakt in i hjärtat och själen och det är fullkomligt fantastiskt.

IMDb: The Fountain
Regi: Darren Aronofsky

Jaha, då var man här igen då. Det kanske var oundvikligt, och jag ångrar inte att det har hänt. Det är bara att gå vidare. Men nog känns det rätt sugigt att vara singel. Förra gången jag blev singel var det tvärtom, då kändes det bara som att jag ville strula runt och ha kul. Nu är det inte så, jag har väl blivit äldre antar jag. Det är som jag sa till A i bilen, det är någon slags biologisk klocka som har börjat slå. Jag vill ha något varaktigt, jag vill bygga på något för framtiden. Och tanken att behöva börja om på nytt med någon annan, hur lång tid det nu kommer att ta att hitta någon annan – känns något nedslående för tillfället.

Jag trivdes bra som singel de första två veckorna efter vi gjort slut, jag tänkte inte så mycket på A och försökte mest vänja mig vid singeltanken igen. Jag och A har umgåtts lite sporadiskt, och det har känts distanserat vilket är naturligt antar jag. Det är väl lite det som krävs så nära inpå, att man distanserar sig lite för att kuna läka såren.

Men igår åkte vi upp till Stockholm tillsammans, bara jag och A. Hon hjälpte mig flytta grejjer till mitt studentrum och på eftermiddagen/kvällen gick vi runt på stan och kollade i butiker och fikade. Vi pratade mycket om oss själva, om vårat förhållande. Det har vi alltid varit bra på, och det är väl som har gjort att det har hållt ihop. Det var bra att vi gjorde det, att vi inte fortsatte distansera oss. Jag trodde att jag hade gått vidare innan vi åkte upp till Stockholm, att jag hade kommit över det i och med att jag inte funderat så mycket på det tidigare. Men som det visar sig finns det fortfarande sår kvar, och känslor som inte försvunnit. Därför känner jag mig lite nedstämd nu, när jag är hemma igen själv.

Men men, livet går alltid vidare…