Åkte till Linköping igår på kräftskiva hos Stefan. Det var otroligt skönt att få sätta sig på bussen och slappna av, lyssna på bra musik och se landskapet flyta förbi – och likaså tankarna. Det var en otroligt fin skymning när jag åkte dit. Såg ut som en reklambild för Norrlands Guld. Kräftskivan började lite trevande tyckte jag, men ju längre det led desto roligare blev det. Kanske för att vi började sjunga Singstar, och fortsatte med det tills klockan var fem på morgonen. Stefan hade bakisångest idag och var orolig för att grannarna skulle vräka honom efter vårat Singstar-maraton.

Jag lever med en stark singel-mentalitet just nu. Det betyder att jag uteslutet är intresserad av kvinnligt sällskap så fort jag rör mig i en social krets Jag trodde jag hade något på gång igår, men tydligen så var hon inte singel efter mycket om och men. Så tji där fick jag. Men jag är glad ändå.

Har köpt ett nytt minne till mobilen på 2 Gb, vilket är otroligt skönt för nu kan jag äntligen lägga in lite mer album som jag kan lyssna på. Tidigare hade jag bara 256 Mb och det var jobbigt att behöva rensa så fort jag ville lägga in ett nytt album. Passande nog gick jag på långpromenad i torsdags efter skolan där det nyinköpta minnet fick jobba friskt. Jag gav utlopp för min nyfikenhet på att utforska Stockholm och tog t-banan till Gärdet. Det var inte så fint som jag trodde att det skulle vara men det kanske beror på årstiden också. Jag hittade Filmhuset och traskade in där och kände mig hemma bland alla filmmänniskor och filmprylar. Dom hade en klänning som Greta Garbo burit i en film, och även lite kläder från Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Filmnörden i mig rös exalterat

Sedan gick jag vidare mot Östermalm. Söder och Östermalm är dom mest omdiskuterade stadsdelarna jag stött på sedan jag flyttat hit. Söder gillar jag för den avslappnade mentaliteten. Östermalm har jag faktiskt inte hört någon säga ett gott ord om. Varva det med Stureplansprofiler och dödsmisshandel så krävs det ju inte ett geni för att ana att något är fel. Det kändes som att jag promenerade in i fiendeland. Passande nog drog ett stort mörkt moln över just Östermalm när jag gick där, och husen blev kusligt domedagsmörka. Det var fina hus, men ett tyst och ödsligt område. Jag gick förbi en apatisk brat-kille som rökte en cigg och stirrade tomt framför sig. Mina fördomar haglar, jag vet…någon kan väl motbevisa mig?