Jag vaknade utvilad i Js säng idag. J har varit snäll nog att låna ut sin lägenhet till mig medan han är borta och jobbar. I gengäld har jag börjat städa åt honom, det blir han nog glad av. Tjänster och gentjänster. Hursomhelst skulle jag gå på stan idag och handla lite saker. Jag var på bra humör. Min första anhalt var ICA Ekersgatan som ligger alldeles i närheten. Jag tänkte på hur likgiltiga folk såg ut, och det är ju dagen före nyårsafton. Är inte folk glada för ledigheten? För att samlas med familjen och vännerna? Av ca 20 personer som jag tittade på omkring mig var det bara en som log och var vid bra humör. Jag bestämde mig för att le mot kassörskan – en tjej i 20 års åldern som såg rätt bra ut – hon log tillbaka och det kändes genuint. Jag kände mig redan vid ännu bättre humör. Jag gick vidare mot stan, och det slog mig att det var samma sak där, folk såg mest likgiltiga ut som om de gick runt som levande döda. Efter ett tag började jag känna mig illa till mods, en känsla av klaustrofobi spred sig. Den här staden, som jag växt upp i – den erbjuder mig absolut ingenting längre. Bara minnen av en uppväxt som var fylld av kamp och ångest. Det finns inga nya intryck för jag har sett allt, varenda hus och gata, lyktstolpe och papperskorg. Jag fick rent ut sagt ångest när jag gick där och gjorde mina bestyr och jag insåg att jag måste åka tillbaka till Stockholm så snart jag bara kan. Jag kan inte fira nyåret här, då kommer jag inte kunna njuta – trots att jag är med mina närmsta vänner. Sagt och gjort – jag bestämde mig för att köpa biljett hem så snart som möjligt.

Senare gick jag till centralstationen för handla min biljett hem. Jag la märke till tre tjejer som stod vid ingången till stationen när jag gick förbi. Jag tänkte inte mer det, men det skulle visa sig vara ett viktigare ögonblick än jag först trott. När jag gick ut såg jag i reflektionen i dörren att en av tjejerna kollade på mig när jag gick förbi. Det var en bekräftelse. Jag gick vidare och efter några minuters promenad stannade jag upp. Magkänslan stannade mig och sa att jag skulle gå tillbaka till tjejerna. Magkänslan är en fantastisk sak, den tar beslut på en nanosekund som annars skulle ta kanske flera månader att lista genom att grubbla och fundera.

Magkänslan sa mig:

“Gå tillbaka till tjejerna, du har ingen nyårsfest, du vill hem till Stockholm så att du kan andas igen, du vill ha en utmaning och växa, du vill vara en fri själ – allt detta får du om du går tillbaka och säger följande till den tjejen som kollade på dig:

Får jag berätta en sak?
När jag gick in hit så la jag märke till er och tänkte, det där är min typ av tjejer. Dom verkar schyssta.
När jag gick ut såg jag att du la märke till mig. Men jag gick vidare ändå. Men jag tyckte att du var rätt söt.

Ska ni till Stockholm? Vad gör ni på nyår?
…osv”

Jag hade kanske inte sagt så exakt, utan när man väl öppnar munnen får man helt enkelt låta spontaniteten, ärligheten och ögonblickets känsla göra sitt – då kan det aldrig bli fel.

Jag stannade upp, det var första steget till att vända om och gå tillbaka. Men jag var rädd, jag blev lite nervös och tänkte att jag kanske borde skita i det. Men om ni har läst min blogg förstår ni att jag är en annan människa än jag var för säg 6 månader sen. Dom här typerna av situationer är något jag har övat på tidigare i och med att jag läste The Game, och började ragga enligt diverse rutiner och tekniker (Nu har jag äntligen nått en nivå där jag varken behöver rutiner eller tekniker, jag är mig själv – utan “stödhjul”. Så öppen som jag kan vara som människa. Något som jag insåg denna jul.). Så efter lite om och men vände jag om. Man får inte missa sådana här chanser i livet, det är dessa situationer som är livet självt! Jag gick tillbaka och kände mig mer och mer nervös, men upplyft.

Det finns en bok som heter Blink som handlar just om hur vi fungerar när vi går på magkänslan eller vad man nu vill kalla den. Det finns forskning som pekar mot att det finns ett område i hjärnan som sköter om våra instinktiva handlingar och beslut. Denna del av hjärnan är så skärpt, och kan ta sådana bra beslut att den är klokare än år av forskning eller analys. Visst är det sjukt häftigt?

Tjejerna var inte kvar när jag kom tillbaka. Men det var okej. För magkänslan belönade mig ändå, hälften vunnet brukar man säga. Jag kanske inte fick prata med tjejerna och fixa en spontan nyårsfest. Men jag känner mig som en fri själ, och jag växt ytterligare av utmaningen. För jag följde mitt instinktiva beslut, min magkänsla. Jag kände mig helt plötsligt inte fylld av ångest längre, utan jag var nu glad och upplyft. Ett obegränsat liv, ett liv fullt av möjligheter väntar den som lever så här. Du kan vara i Sverige ena dagen, och andra dagen kanske du befinner dig i Bangkok på ett bröllop hos en snubbe som du träffade för första gången dagen innan. Det kan hända, allt kan hända. Bara du tillåter det, lever i nuet och litar på din magkänsla.

För övrigt behöver jag hitta en nyårsfest i Stockholm. Det blev lite hastigt, men tveka inte att höra av dig till mig om du vill ha med mig på fest.

Det har varit mycket kul att hälsa på i Örebro. Jag fick ur mig mycket viktiga saker som jag har velat säga länge, både till mina vänner och min familj. Julen kan sammanfattas med ordet ärlighet. Jag saknar dock inte Örebro. Saker är likadana här. När jag först kom hit var jag den nya Kristoffer som har bott i Stockholm 1,5 år. Men ju längre jag stannar här, desto mer faller jag tillbaka i det gamla livet. Och jag gillar det inte. Så nu vill jag få nyåret överstökat och åka hem igen, till utforskandet och äventyren – ett nytt liv.

Jag har skrivit mycket mer utlämnande på sistonde, och det har hjälpt mig mycket. Det har varit en slutfas i en förändringsprocess, som är över nu. Jag kommer inte åka tillbaka till Stockholm som samma människa – vilket är skönt. Jag har ömsat skinn under julen.

Därför har jag bestämt mig för att flytta ifrån studentkorridoren jag bor i nu. Det var inte länge sedan jag sa att jag aldrig ville flytta därifrån, för det har verkligen varit en familj för mig under tiden som jag bott där. Men nu känner jag mig färdig. Jag får helt enkelt inte ut något mer vettigt ur den situationen längre – det är dags att röra sig till nya intryck och människor. Skolan är snart slut, och jag ska ut på praktik den 26:e januari – 3:e april. Det är dags att förbereda sig för framtiden, jag vill börja jobba – och jag ska ge järnet på praktiken. Jag känner mig stark i mig själv på ett sätt som jag inte gjorde förra praktikperioden. Jag känner att jag har kapacitet att gå in och arbeta som vilken annan anställd som helst. Och jag känner mig varken distraherad av festande och dejtande.

Det blir en studentkorridor som jag flyttar till – för jag behöver människorna omkring mig. Just nu har jag sökt lägenhet på Valhallavägen (centralt!!), gärdet och i solna/vasastan (alldeles bredvid skolan). Inflytt februari om allt går som det ska. Jag har ju inte fått lägenheterna än, så inget är bestämt.

Jag har kommit på mig själv att döma ut människor väldigt snabbt på sistonde. Men när jag väl träffat dem så har mina tankar varit helt obefogade. Det har fått mig att tänka att det inte är dem som jag dömer ut, utan i själva verket är det mig själv som jag dömer ut.

Lauryn Hill – I Gotta Find Some Peace Of Mind (Unplugged)

Julstämning, tja – hyfsad iaf. Är jag glad? Jävligt! Jag bestämde mig för att helt spontant packa ryggsäcken och bege mig till Örebro. Min plan var att inte ha någon plan. Nu har jag sovit på tommys soffa två nätter i rad. Det känns bra. Himla skönt att träffa de närmsta vännerna igen.

Ni kanske minns mina utlämnande blogginlägg några inlägg neråt. Well, nått har hänt med mig sedan dess. Nått fantastiskt. Det känns som poletten har trillat ner. Jag känner mig så jäkla upplyft inombords, typ fri. Det är som om livet har fallit på plats helt enkelt. Det går alltid upp och ner, och jag är inte såklart inte alltid glad. Det jag känner nu går djupare, det handlar inte om dagsform. Jag spelar på en helt ny nivå helt enkelt. Jag tror helt enkelt att jag har fått bort en hel del demoner som jag har haft inom mig – för känslan jag har är jag att jag känner mig fri, som en tyngd har lyfts bort från mina axlar

Så här lättsam har jag inte känt mig sedan jag föddes för 26 år sedan

Läste igenom att gammalt inlägg jag skrev 2004, där jag hade varit på synundersökning och fått reda på att jag bör skaffa glasögon. Det har gått fyra år och jag har fortfarande inte skaffat några glasögon. Jag har klarat mig galant. Med undantag från i början av min körlektioner då jag hade lite problem med att hinna se ortskyltarna längs med bilvägarna innan jag skulle svänga.

Men en vacker dag så blir det ett par fräcka brillor…

Jag såg av en slump ett avsnitt från serien Himlen kan vänta på SVT förra torsdagen och kände direkt starkt för temat. Så här står det på SVTs hemsida om serien:

“SVT-serien Himlen kan vänta handlar om vad som händer med en människa som får en diagnos om en dödlig sjukdom. Vad vill denna person göra med resten av sitt liv? Och hur kan alla i omgivningen hjälpa den som är sjuk? Under 1½ år har SVT filmat fem personer som mitt i livet drabbats av en svår sjukdom. Vi möter också deras anhöriga.

Det här är inte ett program om döden utan om livet, om hopp och om mod. De fem medverkandes berättelser är tänkta att ge tröst och stöd till andra i liknande situationer och till deras närmaste. Serien riktar sig naturligtvis också till alla som ännu inte drabbats då den både ökar förståelsen för hur det är att leva med en livshotande sjukdom samt är full av insikter. Genom att ta till oss av de medverkandes olika budskap kan vi kanske lättare möta varandra utan den vanliga rädslan av att göra eller säga något fel.

Alla som medverkar i serien gör det i hopp om att kunna hjälpa och inspirera och varje avsnitt har upp ett tema. Första avsnittet, Ett dödligt hot kan bäst beskrivas som en presentation av seriens huvudpersoner. I detta avsnitt berättar alla om hur de upptäckte sin sjukdom och hur de efter sin diagnos förändrat sin inställning till livet.”

Jag har nyligen avslutat en oerhört intressant bok som berör detta ämne till viss del – The Craft of the Warrior. Boken har verkligen fått mig att inte bara tänka på ett visst sätt kring livet, utan att också se till att leva livet så som jag tänker och vill leva det. Så här beskrivs den på Amazon.com:

“The path of spiritual knowledge and freedom has often been described by using the metaphor of “going to war”; hence the term “warrior.” Make no mistake, though, this book has nothing to do with violence or military action. It is not a Green Beret handbook and has no photos on how to perform a proper takedown. Rather, it is a textbook and reference manual on the development of spiritual power.

Many others have traversed this same territory, and the author is a student of various paths, and so he presents a synthesis of some of the threads he has encountered: Carlos Castaneda and the Toltecs, Dan Millman, Shambhala, G.I. Gurdjieff, the Feldenkrais method, A Course in Miracles, and Neuro-Linguistic Programming are his main sources, alongside his personal experience as a psychotherapist.

The result is a very useful and well-organized distillation of the ways and means to personal power — power over self, as opposed to power over others. People familiar with any of the above sources will find similar concepts here, but presented in a very straightforward format (as opposed to some of the storytelling styles of some of the sources). The seeking of personal power is, after all, a very practical pursuit, not something limited to stories about people who have had supernatural experiences or extraordinary teachers.

The warrior’s way represents simply the most effective and efficient way of living in the world: with minimization of energy waste and maximization of available resources, achieved through honing the self down to a fine point by relentless self-examination and action. It requires discipline, nonattachment, compassion, and surrender of self to be truly free, and these things are available to anyone. Spencer’s book makes this all the more clear in his drawing from many sources, showing that, truly, truth and opportunities for gaining power can be found almost anywhere you look.”

Boken ägnar bl.a. ett kapitel åt döden, eller rättare sagt människans förhållningssätt till döden. Man hör ofta kloka ordspråk som menar på att vi bör leva varje dag som vår sista för att njuta av livet fullt ut och det faktum att vi alla kommer att dö någon gång, så varför inte göra det bästa av den tid vi har på denna jord. Men är det ens möjligt att ha den inställningen? Och hur många anstränger sig ens för att fundera kring livet och samtidigt döden i vardagen? Boken tar både upp teoretiska och praktiska exempel för att ändra sina tankemönster till att bli bättre på att njuta av alla de ögonblick som en dag har att erbjuda, och verkligen jobba mot att vara en människa som utnyttjar varje ögonblick maximalt – utan att blanda in saboterande tankar och känslostämningar som oro, orimliga förväntningar och dylikt. Sedan jag läst The Craft of the Warrior försöker jag påminna mig själv så ofta jag kan, att jag bör njuta av alla ögonblick eller åtminstonde tro på möjligheten att varje ögonblick kan bli något extraordinärt om jag bara vill. Det är en läxa som jag har i bakhuvudet i att lära mig själv att vara i nuet, istället för att tänka på framtid och förflutet. Tankesättet får mig att handla mycket mer spontant, ärligt och genuint – och jag märker en stor skillnad på hur mina tankemönster numera ser ut jämfört med bara några månader tillbaka. Och då ska tilläggas att jag alltid känt mig stark i mina tankar även tidigare.

För att återkoppla till Himlen kan vänta så återspeglas detta i serien, bara det att det handlar om människor som faktiskt förbereder sig på att dö på riktigt. Det är smärtsamt att se, men ändå imponerande att se hur de alla har omvärderat sina livssätt och börjat njuta av livet på en helt annan nivå. Och om vi friska människor kunde lära oss åtminstonde lite av dessa tankesätt skulle världen se helt annorlunda ut.

Jag rekommenderar starkt boken och serien om det låter spännande och intressant. Boken är nog den mest tankeväckande som jag har läst, och jag hämtar dagligen övningar och inspiration från dess budskap. Jag gav faktiskt bort den till en person jag träffade på en fest för några veckor sedan. Vi hade många likadana synsätt på livet och jag kände att jag bara måste dela med mig av denna bok som verkligen öppnat dörrar till nya möjligheter.

Någonting har slagit till som en blixt från klar himmel ikväll, någonting som gör att jag känner mig absolut tvungen att vara så ärlig och utlämnande som jag kan vara. Jag antar att det är mitt nya liv som säger hej. Jag måste göra detta.

• En gång när jag var i 20-års åldern sprang jag hela vägen hem från Svenssons (senare K5) till vivalla gråtandes. Jag hade haft en utekväll med kompisarna så som vi hade många gånger i veckan på den tiden. Jag var så blyg och osäker på krogen, och kände mig så förråd av alla människor som inte hade det minsta intresse i mig. Och människor som trots detta sa och gjorde elaka saker när jag bara ville få kontakt med dem. Jag insåg inte då vilka skitstövlar folk kunde bli när dom drack. Världen krossade mig.
• I 21-års åldern var det jag som var skitstöveln. En krogkväll slutade med att de folk som jag hade varit ute med fick berätta vad som hade hänt dagen efter, jag slutade minnas under förfesten. När vi var på väg upp på stan bröt jag ihop och började gråta vid busshållplatsen, en väninna tröstade mig. Har ingen aning vad jag var ledsen för. Senare i krogkön började jag mucka bråk med en bekant som var 100 kg punkare mot mina taniga 60 kg. Som tur är så verkar inte större personer vilja bråka med mindre personer som mig själv, annars hade jag nog varit i många slagsmål vid det här laget. Det var ett mirakel att jag kom in på krogen så full som jag var. Inne på krogen hade jag träffat bekanta och av någon anledning örfilat dem. Där hade jag också kunnat få stryk, men antagligen kände dom väl någon slags barmhärtighet då dom måste tyckt synd om mig. Efter denna kväll insåg jag värdet i att kunna dricka måttligt. Förutom ett par få snedsteg med alkoholen som berott på att jag druckit på tom mage, har jag hållt mig i schack. Och jag är inte särskilt intresserad av att dricka alkohol överhuvudtaget, det finns andra saker här i livet. Och för er som har råkat ut för mina värsta  snedfyllor ber jag så hemskt mycket om förlåtelse, det var inte meningen och jag förlorade kontrollen.
• Jag har inte träffat min far på många många år. Jag vet inte längre hur han ser ut, eller exakt var han bor eller exakt vad han gör. Han är alkoholist, eller var i alla fall. Det känns som hans frånvaro har skapat ett hål i mig. Och jag vet inte om jag någonsin kan fylla det hålet, och så länge som det inte är fyllt kommer jag alltid sakna en del av mig själv. När jag höll på att bli far när jag var 21 fylldes jag av en stark känsla av att samla min familj och låta mitt då ofödda barn bli den kraft som förde alla samman oavsett vilket språk som talades. Det blev inget barn då, men när jag blir pappa igen vet jag att jag kommer att känna samma sak åter igen. Och kanske då kan jag fylla hålet som saknas i mig.
• Jag har nog aldrig i vuxen ålder gråtit så mycket som när mitt ex L fick missfall. Jag minns det så klart när hon ringde mig. Det skulle bara vara ett vanligt besök hos barnmorskan, 5 dagar innan det första ultraljudet. L hade känt sig orolig. Jag hörde på hennes röst redan när hon uttalade den första stavelsen att något var fel. När hon berättade att det var missfall förmådde jag mig inte att tala. Jag fick ur mig något och la på, sedan grät jag och snorade tills jag trodde att mina lungor skulle gå sönder. Konstigt nog kände jag mig lättad när allt var över. På något vis var det meningen att det skulle hända, och upplevelsen skapade ett nytt rum i mitt hjärta som är reserverat för mina framtida barn. I flera år efter händelsen blev jag enormt avundsjuk på alla omkring mig som fick barn.
• De starkaste minnena jag har som barn var när jag var tvungen att åka hem från min far efter att ha bott hos honom på lov eller helger. Varje gång jag lämnade honom kändes det som att någon jag älskade hade dött och jag grät alltid trots att jag försökte vara stark. Jag känner fortfarande känslorna klart och tydligt när jag minns tillbaka. Med tiden försvann min kärlek för honom, och jag hälsade på allt mer sällan tills jag inte hälsade på alls. Jag klarade inte av att gång på gång förlora honom. Det absolut jobbigaste tillfället var när han hälsade på mig i Örebro på min födelsedag. Det var första och enda gången han var i Örebro. Vi gick runt på stan och han köpte presenter till mig, och vi åt middag på Slottskällaren. Jag vinkade av honom på stationen, jag höll mina känslor i schack tills det att han hade åkt. Jag trodde att jag hade besegrat mina känslor. På bussen hem bröt jag ihop och började gråta, jag försökte vara så tyst som möjligt så att ingen skulle höra mig. Men det var lönlöst. Jag slängde mig av bussen när jag kom fram och sprang hem. Jag minns att jag låg i sängen och jag såg hans ansikte framför mig oavsett om jag blundade eller hade ögonen öppna. Jag grät tills kroppen inte orkade längre. Jag gråter när jag skriver detta, trots att det har gått mer än 15 år sen händelsen.
• Det var först i 20-årsåldern som jag började lita på människor igen, och då hade jag ändå fortfarande svårigheter med detta i vissa situationer. Fram till jag var 17-18 trodde jag att alla människor var ute efter att skada mig, och jag vågade aldrig visa vem jag egentligen var och släppa ut mina känslor. Jag var livrädd för att ha relationer med människor, särskilt tjejer. Ändå har jag alltid haft ett enormt behov av att gå på djupet med saker, och diskutera livet och livsfilosofi. Så långt som jag kan komma ihåg har jag sökt ideligen efter mig själv och mitt rätta jag.
• På min student fick jag reda på av min mor att jag under min barndom hade gått ca totalt 6 år till psykologer. Jag har förträngt allt, förutom tre svaga minnen jag har från olika psykologmottagningar. Det har lämnat mig med en enormt viktig förmåga att hela tiden söka i mitt inre efter svar. Man kan säga att jag är min egen psykolog. Jag är enormt tacksam för denna förmåga. Den har tagit mig långt och kommer att fortsätta att göra det under resten av mitt liv.
• Jag har fått höra att jag är rätt intensiv som person, och jag kan vara påträngande när jag ställer djupa och personliga frågor till människor som inte är bekväma med att svara på dem. Det är inte min mening att ställa er mot väggen och få er att känna er obekväma. Det bottnar i att jag är så pass van med att grotta i sådana frågor att det är helt naturligt för mig i de flesta situationer.
• Jag gillar att skryta men försöker tänka på att vara mer ödmjuk. Ibland tycker jag det känns fult och som en ovana men oftast tycker jag bara att det är hälsosamt att framhäva sin styrkor och upplevelser som man har varit med om som man är stolt över. Jag ljuger aldrig om saker som jag har varit med om, även om jag misstänker att det kanske ibland kan låta så.

Jag skulle kunna skriva mer, men jag kommer inte på något just nu. Det positiva är att jag skulle kunna skriva en oerhört mycket längre lista där jag tar upp saker som har varit underbara i mitt liv.

Visst har jag tyckt synd om mig själv då och då under mitt liv. Men i ärlighetens namn har jag alltid tänkt på att det finns människor som har det värre, och även under mina värsta perioder har jag alltid känt att livet har mycket att erbjuda bara jag ger mig attan på att kämpa vidare. Alla mina upplevelser har gjort mig till en bra människa och jag älskar mig själv till fullo. Jag är glad för allt jag har fått uppleva och jag är stolt över det jag har åstadkommit med de förutsättningar som jag har haft – och jag kommer alltid vara stolt över mig själv i det stora hela.

Det jag skriver nu har jag suttit och tryckt på under många år av mitt liv, och jag har alltid velat vara öppen med mina upplevelser. Men först nu gör jag det offentligt för vem som helst att ta del av och det känns jävligt bra just nu. Hoppas det känns lika bra imorgon, och för all framtid.

Jag har känt ett längre tag att jag har ett behov av att förklara min definition och användning av ordet egoism. Många i min omgivning som jag diskuterat detta med har inte förstått vad jag menat med detta. Jag har valt att ge en positiv innebörd till ordet egoism, och det kan mycket väl vara så att det jag kommer att benämna som egoism i denna text egentligen bör kallas något annat. Om någon vänlig själv vill rätta mig, med all respekt – gör så.

Jag vill leva ett liv i egoism, det vill säga jag vill sätta mig själv i första hand. Människor reagerar oftast negativt på detta och tror då genast att detta innebär att jag därigenom inte bryr mig om andra människor. Detta kan inte vara mer felaktigt.

Genom att lyssna till mina känslor och mina behov, och låta dem utvecklas och komma till tals växer jag och mognar jag i mig själv. När jag ser tillbaka på mitt liv förstår jag att jag levt en stor del av mitt liv med en rädsla som har kontrollerat mig. Min uppväxt har skapat denna rädsla, det accepterar jag till fullo och önskar det inte heller ogjort på något vis – då det har gjort mig till den människa som jag är och vill vara. Genom åren har jag arbetat intensivt med mig själv och min rädsla. Jag har alltid utmanat mig själv, valt snåriga och mödosamma vägar istället för snabba genvägar. Och jag är enormt glad att jag kan konstatera att jag har nått till en punkt  då min rädsla för livet har krympt till en knappt märkbar nivå. Och jag har lärt mig att agera på rätt sätt när jag känner rädsla, därigenom kan jag leva med den utan att den kontrollerar mig så som den gjort under så lång tid. Jag kan leva mitt liv så som jag önskar i frihet att göra vad jag vill.

Genom att konfrontera min rädsla har jag också behövt göra saker som fått andra människor att må dåligt. Om jag hade levt med tron att egoism är dåligt, och att man i alla situationer ska tänka på sina medmänniskor och i vissa fall placera dem framför sina egna behov hade jag inte kunnat möta min rädsla och den hade fortsatt att kontrollera mig. Och då hade jag också låtit min rädsla skada fler människor.

Istället accepterar jag att jag ibland måste såra andra människor och sätta mina intressen först. Genom att göra detta blir jag modigare och min rädsla krymper. När min rädsla krymper får jag mer resurser till att leva det liv som gör mig lycklig och glad – och är jag lycklig och glad så behöver min rädsla inte framträda något mer och jag kan således samtidigt som mina intressen och behov går i första hand sprida kärlek, inspiration och glädje. Jag har då gett mina medmänniskor den ärlighet och respekt som de förtjänar, och som i det långa loppet (den snåriga vägen) gynnar både dom och mig själv även om detta inte är uppenbart vid första anblick (det känns som att jag vill beskriva det som en osjälviskhet i själviskheten, men det känns inte riktigt rätt).

Det för mig är egoism.

Upprinnelsen till nedanstående text grundar sig i min rädsla för att bli missförstådd. Jag omfamnar alltid nya teorier om livet, och prövar oftast dessa med en stark och hängiven tro tills dess att jag i vissa fall av någon anledning måste ompröva denna tro.

Jag är övertygad om att gott och ont är subjektivt, och inte kan definieras i lagböcker eller religiösa skrifter. Det känns som att samhället sätter upp de flesta ramverken för dessa definitioner, och det är något som de flesta accepterar i brist på någonting bättre och för att behålla vår kultur levande.

Med grund i detta styrs mitt liv mer och mer mot alternativa vägar som leder utanför samhällets gränser och som prövar mig på sätt som inte samhället kan göra (eller så tror jag åtminstonde). Det kanske kallas mognad och att växa upp. Det leder till att en del människor ser vissa sidor hos mig som som samhället har bestämt ska vara associerade till stereotyper som vi har lärt oss att avspisa, förakta och tala ner om utan att egentligen skaffa sig egna åsikter.

Det jag vill säga är att oavsett vad för dåliga eller bra saker som jag gör i mitt liv, vill jag att de som verkligen bryr sig ska veta vad som ligger till grund för mitt innersta väsen oavsett vilka yttre sidor som jag visar er – bra eller dåliga. Och det är precis det som jag har delat med mig av i nedanstående text.