Jag är inte förvånad, E hörde av sig i förrgår och ville träffas. Jag var beredd på att hon eventuellt skulle reagera som hon gjorde, det är ju inte direkt raketforskning. Hon tog mig för givet, och när hon insåg att hon förlorade mig på det så blev gräset helt plötsligt grönare på andra sidan.

Jag var inte helt förtjust över idéen att träffas, då jag har känt att jag börjat komma över hela situationen och försökt gå vidare. Men jag har ju fortfarande känslor kvar, och innerst inne kunde jag inte säga nej till att träffa henne igen. Så hon fick en chans till. Vi träffades igår och tog en fika.

Hon sa att hon verkligen gillade mig, och att hon ville fortsätta träffas. Men hon sa också att hon ställde till det för sig mentalt, att hon var rädd för att gå in i något seriöst. Det var jobbigt att prata om det tyckte jag, men samtidigt skönt att se att hon ändå vill försöka se vart vi två kan gå tillsammans.

Det enda rätta i den här situationen som jag ser det, är att låta henne ta den tid hon behöver för att komma fram till vad hon egentligen vill. Så vi bestämde oss för att inte ses på ett tag och se vad som händer framöver. Jag har inte varit i en sån här sits förut, men det känns som att det är en väldigt vanlig situation. Jag vet inte vad som kommer att hända i framtiden – men just nu mår jag rätt bra ändå. Jag antar att jag har kommit till en punkt där jag helt enkelt inte tycker att det är värt att deppa längre, och det känns bra.

Det verkar ha sjunkit in lite mer nu, hela situationen. Och jag börjar förstå att hon inte kommer att finnas kvar längre, det känns tomt. Jag vill ju allra helst ha henne nära mig.

Jag inser nu att det kommer ta ett litet tag för mig att smälta allt och gå vidare.

Träffade E igår. Nu den senaste tiden har jag börjat känna att hela situationen inte är bra för mig längre. Mina känslor för E som varit obesvarade gjorde bara att jag blev ledsen. Och jag visste egentligen inte säkert vad jag skulle göra med allt förrän alldeles innan vi träffades igår – då kände jag mig plötsligt säker på att jag inte vill fortsätta träffas. Och det var skönt att ha bestämt sig, så att jag kan gå vidare utan att känna mig kvävd av mina egna känslor.

Jag hade ingen aning hur E skulle reagera, men jag hade målat upp rätt så otrevliga scenarion. Jag trodde nog inte att hon skulle bry sig så mycket om det, och hålla med om att vi inte skulle fortsätta träffas. Som sagt, hon har ju inte besvarat mina känslor.

Vi gick till Petsoundsbar. Efter två öl så sa jag hur jag kände för henne, och hela situationen. Jag sa att jag tyckte att hon var speciell och att hon hade kunnat få mig så lätt om hon velat – men att jag nu inte ville vara med längre. Jag kände mig förvånansvärt lugn, vilket antagligen berodde på att jag redan hade gått igenom så många starka känslor redan innan den här dagen – och nu visste jag vad jag ville.

Hon började gråta. Hon var jätteledsen för att hon hade förstört allt och inte besvarat känslorna, som hon visste att jag hade för henne. Hon berättade att hon egentligen inte var redo för ett förhållande just nu, och att hon hade känt sig pressad av situationen. Jag hade inte förväntat mig den reaktionen från henne, och jag blev givetvis glad att se att hon var tagen och att hon ändå brydde sig om allt som hänt mellan oss. Situationen fick en lustig vändning, för helt plötsligt kändes det som att det var jag som satt och övertalade henne att det inte är någon idé att vi fortsätter. Det kändes som att hon egentligen ville att det skulle vara annorlunda, att det skulle kunna ha blivit vi två – men att det helt enkelt var fel period i hennes liv just nu. Och det kan jag förstå och respektera.

Det låter fel att säga det så, men det var ändå en perfekt kväll. Vi var båda ärliga mot varandra, vi förstod varandra, vi respekterade varandras känslor och vi fick sagt det vi ville säga. Jag är otroligt glad och tacksam över att jag har fått träffa henne. Idag känner jag mig glad, som att en tyngd har släppts från mina axlar – men ändå lite sorgsen.

Idag har varit en himla schysst dag. Jag började dagen med att vakna utvilad, pigg och inte bakis. Sen gick jag ner och tränade, och det var ett grymt skönt pass där jag kände att jag hade bra ork igenom hela passet. Resten av dagen har jag spenderat på stan, för mig själv. Jag käkade mat på ett av mina favorit thaiställen, Sawadee vid hötorget. Snabbt, billigt, opretentiöst och den bästa Yakitorin som jag stött på. Sen gick jag och spelade flipper på ett lagom sunkigt biljardställe vid Mariatorget. Det gick grymt bra. Till att börja med var det någon som hade lämnat flippret med 6 credits! Och det fantastiska var jag lyckades skrapa ihop typ 5 knack på egen hand. Jag hamnade 1:a och 3:a på highscore listan. Vilket jäkla flyt! Sen gick jag vidare och satte mig vid ett café och planerade för kvällen och läste en väldigt intressant bok som heter Blink.

Jag känner att jag har gett mig den ensamtid som jag behövde för att känna mig stark mentalt igen. Jag har haft en rätt tuff vecka. Jag har ställt höga krav på mig själv på praktikplatsen. Det känns som att jag sätter onödigt mycket press på mig själv och att jag har lagt ribban för högt för mitt eget bästa. Och i och med det har jag inte kunnat slappna av och ha kul, vilket troligtvis skulle göra att jag presterar bättre än om jag är låst i defensiva och rädda tankegångar. Det är bra att jag har insett det nu i alla fall. Nästa vecka ska bli bra har jag bestämt mig för!

Det är fantastiskt vad lite reflektion och egentid kan åstadkomma.

Jag har inte skrivit något om den senaste tidens händelser, fast jag har velat. Men det har vart rätt mycket – så jag tar det i en kortare sammanfattning.

Förra veckan kom jag på mig själv att jag jobbat upp en tolerans mot alkohol. Senast jag hade en sån tolerans var när jag festade som mest i 18-21 års åldern. Där stannar visserligen den likheten, då jag inte på något sätt känner att jag är lika vild som jag var då eller lika oansvarig för den delen. Jag håller mig i god form, och även om alkohol inte är det bästa för en hälsosam livstil så tar jag god hand om mig själv överlag. Det är bara det att jag träffar så mycket folk i sociala sammanhang, vilket oftast brukar betyda kvällar som inkluderar öl eller andra drycker. Hursomhelst så insåg jag att jag ska ta det lugnt med festandet ett tag. Så den här veckan och helgen blir det till att vila.

Dejtandet med E har gått bra. Visserligen känner jag mig ovan med att ta det så lugnt, men det är nog rätt nyttigt att kunna vara försiktig också. När vi var ute senast och drack några öl tillsammans så slog det mig att vi har dejtat sen i januari. Jag visste inte att vi hade det hade gått så lång tid sedan vi först träffades, och det kändes för första gången som att vi faktiskt kan ha någonting seriöst på gång. E har öppnat upp sig mycket mer, och det känns som att hon är bekväm i mitt sällskap och att hon känner mer och mer förtroende för mig. Men jag vet inte vilka slags känslor hon har, vilket är rätt störande. Och ju mer vi träffas desto mer börjar jag känna för henne – vilket är jättebra. Men jag har ingen lust att stå där med starka känslor för någon som kanske inte kan besvara dem. Så man kan säga att insatserna har höjts, men jag vill hellre spela spelet och förlora än att inte ha spelat spelet alls.

Sånt är livet, och hur det än går är jag tacksam för alla chanser jag får att känna riktig kärlek!

Arbetet på praktikplatsen går skitbra! Det är hur kul som helst, och jag känner mig hemma där. Det kommer bli riktigt tråkigt att lämna stället sen då jag har blivit bra vänner med de som jobbar där. Men jag tror nog att vi kommer ha kontakt med dom i efterhand också. Och vi kommer nog förhoppningsvis kunna göra lite jobb åt dem vid sidan av.

Jag fyllde år i torsdags! Nu är jag 26. Har jag blivit äldre eller yngre? Det vet jag knappt – men kul har jag i alla fall så det är bara att strunta i hur gammal jag är. Min födelsedagspresent till mig själv är biljetter till Ane Bruns konsert på Göta Lejon den 9:e april. Det kommer bli magiskt! Hon ska vara riktigt bra live har jag hört.

Edit: Det slog mig nyss att tjejen jag dejtar, E, är lite lik Ane Brun.

Ane Brun är en av mina absoluta favoritartister. Jag har lyssnat överlägset mycket på henne jämfört med andra artister om man kollar på min profil på Last.fm. Det säger en del. Det var dock länge sen jag lyssnade på hennes tidigare skivor, då hon inte släppt något nytt på ett tag. Så det var en chock när jag av en slump såg att hon hade släppt ett nytt album nu i dagarna.

Den första låten jag lyssande på var The Fall, och den hann knappt börja innan jag fick gåshud för att den var så bra. Den är otroligt vacker, och jag blev ärligt talat tårögd när jag lyssnade vidare – bara av att höra hennes grymt vackra röst.

Nu vet ni vad som kommer spelas konstant i Herr Berglomis musikspelare framöver.