Den här veckan har varit galen. Jag har bollat jobbet på American Express, ett grupparbete i skolan, samt extra jobb som jag gör åt praktikplatsen som jag var på. Det har knappt varit tid för sömn känns det som, och idag är jag helt slut. Två polare som bor i korridoren skulle ut i parken och dricka öl, och jag vill så gärna följa med! Jag har absolut ingen lust att sitta hemma denna fredag kväll, men tyvärr har jag bundit upp mig och behöver jobba klart med en del saker. Och så behöver jag verkligen sova också! Fick knappt någon sömn i natt för att jag satt uppe och jobbade så sent, och så var det upp tidigt imorse till jobbet.

Fast även hur stressigt det än må vara så är jag glad över att jag är expert på att klämma in fritid hur mycket jag än har att göra. Det går liksom alltid att ha tid över till sina vänner och till att ta det lugnt och njuta. Jag prioriterar alltid min fritid högt. Och det betyder inte automatiskt att jag presterar dåligt i jobbet eller skolan, det gäller bara att inse att man inte kan arbeta arslet av sig jämt.

Så är denna veckas stress värt det? Absolut!

Jag får ju min belöning i övermorgon, då bär det av till London baby!

Snackade med en kund på jobbet idag som heter Jolanta. Det sjuka var att hon var en exakt kopia av en karaktär i Hipp Hipp som också heter Jolanta! Om ni har sett serien så vet ni att en återkommande karaktär är en reseledare som anordnar kändisresor, som är totalt misslyckade. Hans fru heter Jolanta och är från något baltiskt land, och pratar med en rolig dialekt.

Den här kunden hade exakt samma dialekt, heter samma sak som karaktären i tv-serien, dessutom var hon från samma stad som skaparna av serien är. Det skulle ju kunna vara så att skaparna helt enkelt har hämtat inspiration från verkligheten, och jag har haft turen att få prata med den verkliga Jolanta!

Jag hade svårt att koncentrera mig under samtalet, jag kände mig mest paff över den konstiga situationen.

Jag kommer byta webbhotell nu i dagarna, och det kan vara så att min journal inte kommer vara tillgänglig under någon dag eller så.

Jag antar att det faktiskt hjälper att skriva av sig, som jag gör här i min blogg. För efter mitt senaste deprimerande inlägg har jag mått mycket bättre. Först kände jag mig rätt likgiltig och avtrubbad, vilket är bättre än att känna sig sorgsen. Och sakta men säkert har det känts ännu bättre, och jag har gått från likgiltig och avtrubbad till glad och nöjd – som jag känner mig just nu.

Jag ser fram emot en skön söndag

Igår såg jag på Quarnevalen vid KTH. Det var mäktigt. Jag solade på trapporna utanför KTH och somnade nästan, lyssnade på en häftig sambaorkester, solade ännu mer med L i som bor i korridoren tills solen försvann, spelade sällskapsspel och avslutade med att kolla på hockey-vm.

Idag har jag pluggat, sprungit 8 km samt tagit premiärdoppet för säsongen. Kroppen är i toppform, vädret är superbra, jag är utvilad och pigg, jag har sköna människor omkring mig – och ändå går jag runt med en svart klump i bröstet.

För ovanlighetens skull skriver jag en del pessimistiska inlägg här i min journal. Jag har känt mig som en obotlig optimist, framåtsträvare och livsnjutare ända sedan jag flyttade till Stockholm – och det är jag ju visserligen fortfarande i grund och botten. Men med ett sårat hjärta är det svårt att kunna njuta längre stunder av det livet har att erbjuda – känslan av tomhet smyger sig på även i de gladaste av stunder och allt faller som ett korthus. Det är jäkligt frustrerande, när man allra helst bara vill gå vidare – men det är så svårt att glömma.

Bättre tider kommer, det gör dom alltid.

Det var länge sedan jag skrev något i min journal. Tråkigt nog har jag inte haft någon lust att reflektera över mitt liv på sistonde – det har gjort för ont och jag ägnar mig mest åt att försöka hitta tillbaka till mening och lust igen. Som ni kanske gissade har det med E att göra

Jag tänkte skriva ett längre inlägg, men skrivlustan stannade helt plötsligt av. Jag antar att jag har en hel del kvar att bearbeta, känslor som finns kvar. Lång historia kort – vi fortsatte dejta efter mitt senaste inlägg. Mer intensivt, romantiskt och ibland kändes det som att vi var ett par. Jag fick starka känslor för henne, men när jag ville att vi skulle ta det till nästa nivå så var hon motvillig att gå åt samma håll. Så jag fick säga ifrån än en gång, och jag beslutade att vi inte skulle träffas något mer.

Efter en rolig helg i Linköping för några veckor sedan kände jag mig upplyft, och allt kändes faktiskt helt ok. Då hör hon av sig igen, vilket rörde upp alla känslor igen. Hon säger att hon verkligen vill fortsätta träffa mig, som vänner. Jag vet vad det betyder, och jag vet inte att det inte kommer att gå. Jag kommer alltid se henne som mer än en vän. Det svåra är att släppa hoppet, det ligger och glöder och vill inte släckas. Jag tänker på henne och saknar henne hela tiden, och allt jag egentligen vill göra just nu är att få henne att inse att vi kan få det bra tillsammans – och det svåra är att slå bort dom tankarna gång på gång. Som just nu till exempel, slog det mig att jag kanske borde ha kämpat lite mer. Jag kanske borde fått henne att förstå att vi har en chans tillsammans, att det kan bli någonting bra. Att jag kanske borde träffa henne en sista gång, och försöka få henne förstå det. Och om inte så ses vi aldrig igen.

I det här läget är magkänslan, hjärtat och hjärnan i kaos – vilket gör mig förblindad.

Nu vill jag inte låta alltför deprimerad, för det är inte som att jag ligger hemma och tycker synd om mig själv om dagarna. Långt ifrån. Livet går vidare, jag har avslutat min praktik, jag umgås med mina vänner, jag har börjat spela trummor i ett band, ska troligtvis åka till London i början på juni. Jag fortsätter ha många järn i elden. Men på kvinnofronten är det just nu stopp, jag vill gå vidare och träffa andra men är jag är inte redo för det ännu. Och i och med det har min journal stannat av då jag i 9 fall av 10 skriver om mina äventyr med det motsatta könet.