Jag har legat hemma och varit småsjuk nu i några dagar – så jag passade på att streckläsa Spelet skriven av Neil Strauss. Jag hade hört talas om boken innan, och det jag hade hört var i stort sett väldigt kritiska diskussioner kring hur hemskt boken tog upp kvinnosyn och förnedringstaktiker som så kallade “pick-up artists” använde sig av. Så jag undvek den och funderade inte mer på det. Men på senare tid hade jag hittat mer positiva recensioner av boken – och det går inte heller att komma undan att boken har en viss dragningskraft då det i grund och botten handlar om att nå fram till det motsatta könet. Något som ligger mig väldigt varmt och hjärtat

Boken är baserad på Neil Strauss egna upplevelser inom det som senare skulle växa till en förförelseindustri. Som en sann amerikansk “underdog” hade Neil själv varit oförmögen att ta kontakt med kvinnor ända fram tills han något av en slump stötte på världens främsta raggningsexperter som tog honom under deras vingar. I boken redogör Neil för hans förvandling till att själv bli den främsta raggningsexperten. Boken är ingen manual, men förklarar mer eller mindre grova drag hur det går till när de förför kvinnor. Detta blir till en livsstil för Neil och för många andra förvirrade pojkar. Och de är till slut så uppe i den att de lämnar sina gamla liv för att ägna sig åt att ragga på heltid. Jag kan inte påstå att Neil på något sätt förskönar livsstilen, då med tiden alla runtomkring honom – och även han själv – förlorar verklighetsuppfattningen och driver sig till en mycket osund livsstil fylld med svek, depression och orimliga förväntningar. Neil förstår själv till slut att livet inte bara handlar om att ragga, och att alla ofelbara raggningstekniker som han bemästrat och vidareutvecklat inte leder honom till ett lyckligare och rikare liv.

Boken var intressant att läsa, och visst kände jag igen mig i en del av taktikerna och metoderna bakom att ragga. Hela grejen med att ragga ser jag absolut inte som något dåligt. Självklart vill vi alla hitta en partner, det är det mest naturliga som finns. Och till stor del är det också ett spel, ett roligt spel som två stycken parter bör spela ömsesidigt. Jag har absolut inga problem med att använda mig av vissa repliker eller metoder för att fånga någon intressant tjejs intresse. Jag är beredd att göra vadsomhelst för att visa vilken intressant person jag är, utan att för den delen ljuga om mig själv. För jag vet inom mig själv att mina intentioner i slutändan är goda – och jag trycker inte ner människor eller får dem att känna sig dåliga för att uppnå mina mål. Precis tvärtom.

Det negativa med det hela som lyfts fram i boken är snarare att det finns människor som använder sig av effektiva raggningsmetoder i enda syfte att ha makt och kontroll över människor för att framhäva sig själva och utnyttja andra för täcka upp för sina egna brister. Och det i min mening tas till en absurd nivå hos många av karaktärerna i boken. Och det är bara att se runtomkring sig, jag behöver bara åka till Östermalm och hänga på Stureplan för att hitta sjuka raggningsbeteenden som grundar sig på makt, kontroll och status – inte på lekfullhet, ömhet och äventyrlighet.

Som jag skrev tidigare så har jag inga problem med att spela spelet, det är kul och en naturlig del av oss. Det var som jag läste någonstans att man kan se på raggning som en lek från våran barndom. Man leker med varandra, man är nyfikna och man retas. Det är roligt, oskyldigt och kan leda till en partner för livet.