Läste igenom att gammalt inlägg jag skrev 2004, där jag hade varit på synundersökning och fått reda på att jag bör skaffa glasögon. Det har gått fyra år och jag har fortfarande inte skaffat några glasögon. Jag har klarat mig galant. Med undantag från i början av min körlektioner då jag hade lite problem med att hinna se ortskyltarna längs med bilvägarna innan jag skulle svänga.

Men en vacker dag så blir det ett par fräcka brillor…

Jag såg av en slump ett avsnitt från serien Himlen kan vänta på SVT förra torsdagen och kände direkt starkt för temat. Så här står det på SVTs hemsida om serien:

“SVT-serien Himlen kan vänta handlar om vad som händer med en människa som får en diagnos om en dödlig sjukdom. Vad vill denna person göra med resten av sitt liv? Och hur kan alla i omgivningen hjälpa den som är sjuk? Under 1½ år har SVT filmat fem personer som mitt i livet drabbats av en svår sjukdom. Vi möter också deras anhöriga.

Det här är inte ett program om döden utan om livet, om hopp och om mod. De fem medverkandes berättelser är tänkta att ge tröst och stöd till andra i liknande situationer och till deras närmaste. Serien riktar sig naturligtvis också till alla som ännu inte drabbats då den både ökar förståelsen för hur det är att leva med en livshotande sjukdom samt är full av insikter. Genom att ta till oss av de medverkandes olika budskap kan vi kanske lättare möta varandra utan den vanliga rädslan av att göra eller säga något fel.

Alla som medverkar i serien gör det i hopp om att kunna hjälpa och inspirera och varje avsnitt har upp ett tema. Första avsnittet, Ett dödligt hot kan bäst beskrivas som en presentation av seriens huvudpersoner. I detta avsnitt berättar alla om hur de upptäckte sin sjukdom och hur de efter sin diagnos förändrat sin inställning till livet.”

Jag har nyligen avslutat en oerhört intressant bok som berör detta ämne till viss del – The Craft of the Warrior. Boken har verkligen fått mig att inte bara tänka på ett visst sätt kring livet, utan att också se till att leva livet så som jag tänker och vill leva det. Så här beskrivs den på Amazon.com:

“The path of spiritual knowledge and freedom has often been described by using the metaphor of “going to war”; hence the term “warrior.” Make no mistake, though, this book has nothing to do with violence or military action. It is not a Green Beret handbook and has no photos on how to perform a proper takedown. Rather, it is a textbook and reference manual on the development of spiritual power.

Many others have traversed this same territory, and the author is a student of various paths, and so he presents a synthesis of some of the threads he has encountered: Carlos Castaneda and the Toltecs, Dan Millman, Shambhala, G.I. Gurdjieff, the Feldenkrais method, A Course in Miracles, and Neuro-Linguistic Programming are his main sources, alongside his personal experience as a psychotherapist.

The result is a very useful and well-organized distillation of the ways and means to personal power — power over self, as opposed to power over others. People familiar with any of the above sources will find similar concepts here, but presented in a very straightforward format (as opposed to some of the storytelling styles of some of the sources). The seeking of personal power is, after all, a very practical pursuit, not something limited to stories about people who have had supernatural experiences or extraordinary teachers.

The warrior’s way represents simply the most effective and efficient way of living in the world: with minimization of energy waste and maximization of available resources, achieved through honing the self down to a fine point by relentless self-examination and action. It requires discipline, nonattachment, compassion, and surrender of self to be truly free, and these things are available to anyone. Spencer’s book makes this all the more clear in his drawing from many sources, showing that, truly, truth and opportunities for gaining power can be found almost anywhere you look.”

Boken ägnar bl.a. ett kapitel åt döden, eller rättare sagt människans förhållningssätt till döden. Man hör ofta kloka ordspråk som menar på att vi bör leva varje dag som vår sista för att njuta av livet fullt ut och det faktum att vi alla kommer att dö någon gång, så varför inte göra det bästa av den tid vi har på denna jord. Men är det ens möjligt att ha den inställningen? Och hur många anstränger sig ens för att fundera kring livet och samtidigt döden i vardagen? Boken tar både upp teoretiska och praktiska exempel för att ändra sina tankemönster till att bli bättre på att njuta av alla de ögonblick som en dag har att erbjuda, och verkligen jobba mot att vara en människa som utnyttjar varje ögonblick maximalt – utan att blanda in saboterande tankar och känslostämningar som oro, orimliga förväntningar och dylikt. Sedan jag läst The Craft of the Warrior försöker jag påminna mig själv så ofta jag kan, att jag bör njuta av alla ögonblick eller åtminstonde tro på möjligheten att varje ögonblick kan bli något extraordinärt om jag bara vill. Det är en läxa som jag har i bakhuvudet i att lära mig själv att vara i nuet, istället för att tänka på framtid och förflutet. Tankesättet får mig att handla mycket mer spontant, ärligt och genuint – och jag märker en stor skillnad på hur mina tankemönster numera ser ut jämfört med bara några månader tillbaka. Och då ska tilläggas att jag alltid känt mig stark i mina tankar även tidigare.

För att återkoppla till Himlen kan vänta så återspeglas detta i serien, bara det att det handlar om människor som faktiskt förbereder sig på att dö på riktigt. Det är smärtsamt att se, men ändå imponerande att se hur de alla har omvärderat sina livssätt och börjat njuta av livet på en helt annan nivå. Och om vi friska människor kunde lära oss åtminstonde lite av dessa tankesätt skulle världen se helt annorlunda ut.

Jag rekommenderar starkt boken och serien om det låter spännande och intressant. Boken är nog den mest tankeväckande som jag har läst, och jag hämtar dagligen övningar och inspiration från dess budskap. Jag gav faktiskt bort den till en person jag träffade på en fest för några veckor sedan. Vi hade många likadana synsätt på livet och jag kände att jag bara måste dela med mig av denna bok som verkligen öppnat dörrar till nya möjligheter.

Någonting har slagit till som en blixt från klar himmel ikväll, någonting som gör att jag känner mig absolut tvungen att vara så ärlig och utlämnande som jag kan vara. Jag antar att det är mitt nya liv som säger hej. Jag måste göra detta.

• En gång när jag var i 20-års åldern sprang jag hela vägen hem från Svenssons (senare K5) till vivalla gråtandes. Jag hade haft en utekväll med kompisarna så som vi hade många gånger i veckan på den tiden. Jag var så blyg och osäker på krogen, och kände mig så förråd av alla människor som inte hade det minsta intresse i mig. Och människor som trots detta sa och gjorde elaka saker när jag bara ville få kontakt med dem. Jag insåg inte då vilka skitstövlar folk kunde bli när dom drack. Världen krossade mig.
• I 21-års åldern var det jag som var skitstöveln. En krogkväll slutade med att de folk som jag hade varit ute med fick berätta vad som hade hänt dagen efter, jag slutade minnas under förfesten. När vi var på väg upp på stan bröt jag ihop och började gråta vid busshållplatsen, en väninna tröstade mig. Har ingen aning vad jag var ledsen för. Senare i krogkön började jag mucka bråk med en bekant som var 100 kg punkare mot mina taniga 60 kg. Som tur är så verkar inte större personer vilja bråka med mindre personer som mig själv, annars hade jag nog varit i många slagsmål vid det här laget. Det var ett mirakel att jag kom in på krogen så full som jag var. Inne på krogen hade jag träffat bekanta och av någon anledning örfilat dem. Där hade jag också kunnat få stryk, men antagligen kände dom väl någon slags barmhärtighet då dom måste tyckt synd om mig. Efter denna kväll insåg jag värdet i att kunna dricka måttligt. Förutom ett par få snedsteg med alkoholen som berott på att jag druckit på tom mage, har jag hållt mig i schack. Och jag är inte särskilt intresserad av att dricka alkohol överhuvudtaget, det finns andra saker här i livet. Och för er som har råkat ut för mina värsta  snedfyllor ber jag så hemskt mycket om förlåtelse, det var inte meningen och jag förlorade kontrollen.
• Jag har inte träffat min far på många många år. Jag vet inte längre hur han ser ut, eller exakt var han bor eller exakt vad han gör. Han är alkoholist, eller var i alla fall. Det känns som hans frånvaro har skapat ett hål i mig. Och jag vet inte om jag någonsin kan fylla det hålet, och så länge som det inte är fyllt kommer jag alltid sakna en del av mig själv. När jag höll på att bli far när jag var 21 fylldes jag av en stark känsla av att samla min familj och låta mitt då ofödda barn bli den kraft som förde alla samman oavsett vilket språk som talades. Det blev inget barn då, men när jag blir pappa igen vet jag att jag kommer att känna samma sak åter igen. Och kanske då kan jag fylla hålet som saknas i mig.
• Jag har nog aldrig i vuxen ålder gråtit så mycket som när mitt ex L fick missfall. Jag minns det så klart när hon ringde mig. Det skulle bara vara ett vanligt besök hos barnmorskan, 5 dagar innan det första ultraljudet. L hade känt sig orolig. Jag hörde på hennes röst redan när hon uttalade den första stavelsen att något var fel. När hon berättade att det var missfall förmådde jag mig inte att tala. Jag fick ur mig något och la på, sedan grät jag och snorade tills jag trodde att mina lungor skulle gå sönder. Konstigt nog kände jag mig lättad när allt var över. På något vis var det meningen att det skulle hända, och upplevelsen skapade ett nytt rum i mitt hjärta som är reserverat för mina framtida barn. I flera år efter händelsen blev jag enormt avundsjuk på alla omkring mig som fick barn.
• De starkaste minnena jag har som barn var när jag var tvungen att åka hem från min far efter att ha bott hos honom på lov eller helger. Varje gång jag lämnade honom kändes det som att någon jag älskade hade dött och jag grät alltid trots att jag försökte vara stark. Jag känner fortfarande känslorna klart och tydligt när jag minns tillbaka. Med tiden försvann min kärlek för honom, och jag hälsade på allt mer sällan tills jag inte hälsade på alls. Jag klarade inte av att gång på gång förlora honom. Det absolut jobbigaste tillfället var när han hälsade på mig i Örebro på min födelsedag. Det var första och enda gången han var i Örebro. Vi gick runt på stan och han köpte presenter till mig, och vi åt middag på Slottskällaren. Jag vinkade av honom på stationen, jag höll mina känslor i schack tills det att han hade åkt. Jag trodde att jag hade besegrat mina känslor. På bussen hem bröt jag ihop och började gråta, jag försökte vara så tyst som möjligt så att ingen skulle höra mig. Men det var lönlöst. Jag slängde mig av bussen när jag kom fram och sprang hem. Jag minns att jag låg i sängen och jag såg hans ansikte framför mig oavsett om jag blundade eller hade ögonen öppna. Jag grät tills kroppen inte orkade längre. Jag gråter när jag skriver detta, trots att det har gått mer än 15 år sen händelsen.
• Det var först i 20-årsåldern som jag började lita på människor igen, och då hade jag ändå fortfarande svårigheter med detta i vissa situationer. Fram till jag var 17-18 trodde jag att alla människor var ute efter att skada mig, och jag vågade aldrig visa vem jag egentligen var och släppa ut mina känslor. Jag var livrädd för att ha relationer med människor, särskilt tjejer. Ändå har jag alltid haft ett enormt behov av att gå på djupet med saker, och diskutera livet och livsfilosofi. Så långt som jag kan komma ihåg har jag sökt ideligen efter mig själv och mitt rätta jag.
• På min student fick jag reda på av min mor att jag under min barndom hade gått ca totalt 6 år till psykologer. Jag har förträngt allt, förutom tre svaga minnen jag har från olika psykologmottagningar. Det har lämnat mig med en enormt viktig förmåga att hela tiden söka i mitt inre efter svar. Man kan säga att jag är min egen psykolog. Jag är enormt tacksam för denna förmåga. Den har tagit mig långt och kommer att fortsätta att göra det under resten av mitt liv.
• Jag har fått höra att jag är rätt intensiv som person, och jag kan vara påträngande när jag ställer djupa och personliga frågor till människor som inte är bekväma med att svara på dem. Det är inte min mening att ställa er mot väggen och få er att känna er obekväma. Det bottnar i att jag är så pass van med att grotta i sådana frågor att det är helt naturligt för mig i de flesta situationer.
• Jag gillar att skryta men försöker tänka på att vara mer ödmjuk. Ibland tycker jag det känns fult och som en ovana men oftast tycker jag bara att det är hälsosamt att framhäva sin styrkor och upplevelser som man har varit med om som man är stolt över. Jag ljuger aldrig om saker som jag har varit med om, även om jag misstänker att det kanske ibland kan låta så.

Jag skulle kunna skriva mer, men jag kommer inte på något just nu. Det positiva är att jag skulle kunna skriva en oerhört mycket längre lista där jag tar upp saker som har varit underbara i mitt liv.

Visst har jag tyckt synd om mig själv då och då under mitt liv. Men i ärlighetens namn har jag alltid tänkt på att det finns människor som har det värre, och även under mina värsta perioder har jag alltid känt att livet har mycket att erbjuda bara jag ger mig attan på att kämpa vidare. Alla mina upplevelser har gjort mig till en bra människa och jag älskar mig själv till fullo. Jag är glad för allt jag har fått uppleva och jag är stolt över det jag har åstadkommit med de förutsättningar som jag har haft – och jag kommer alltid vara stolt över mig själv i det stora hela.

Det jag skriver nu har jag suttit och tryckt på under många år av mitt liv, och jag har alltid velat vara öppen med mina upplevelser. Men först nu gör jag det offentligt för vem som helst att ta del av och det känns jävligt bra just nu. Hoppas det känns lika bra imorgon, och för all framtid.

Jag har känt ett längre tag att jag har ett behov av att förklara min definition och användning av ordet egoism. Många i min omgivning som jag diskuterat detta med har inte förstått vad jag menat med detta. Jag har valt att ge en positiv innebörd till ordet egoism, och det kan mycket väl vara så att det jag kommer att benämna som egoism i denna text egentligen bör kallas något annat. Om någon vänlig själv vill rätta mig, med all respekt – gör så.

Jag vill leva ett liv i egoism, det vill säga jag vill sätta mig själv i första hand. Människor reagerar oftast negativt på detta och tror då genast att detta innebär att jag därigenom inte bryr mig om andra människor. Detta kan inte vara mer felaktigt.

Genom att lyssna till mina känslor och mina behov, och låta dem utvecklas och komma till tals växer jag och mognar jag i mig själv. När jag ser tillbaka på mitt liv förstår jag att jag levt en stor del av mitt liv med en rädsla som har kontrollerat mig. Min uppväxt har skapat denna rädsla, det accepterar jag till fullo och önskar det inte heller ogjort på något vis – då det har gjort mig till den människa som jag är och vill vara. Genom åren har jag arbetat intensivt med mig själv och min rädsla. Jag har alltid utmanat mig själv, valt snåriga och mödosamma vägar istället för snabba genvägar. Och jag är enormt glad att jag kan konstatera att jag har nått till en punkt  då min rädsla för livet har krympt till en knappt märkbar nivå. Och jag har lärt mig att agera på rätt sätt när jag känner rädsla, därigenom kan jag leva med den utan att den kontrollerar mig så som den gjort under så lång tid. Jag kan leva mitt liv så som jag önskar i frihet att göra vad jag vill.

Genom att konfrontera min rädsla har jag också behövt göra saker som fått andra människor att må dåligt. Om jag hade levt med tron att egoism är dåligt, och att man i alla situationer ska tänka på sina medmänniskor och i vissa fall placera dem framför sina egna behov hade jag inte kunnat möta min rädsla och den hade fortsatt att kontrollera mig. Och då hade jag också låtit min rädsla skada fler människor.

Istället accepterar jag att jag ibland måste såra andra människor och sätta mina intressen först. Genom att göra detta blir jag modigare och min rädsla krymper. När min rädsla krymper får jag mer resurser till att leva det liv som gör mig lycklig och glad – och är jag lycklig och glad så behöver min rädsla inte framträda något mer och jag kan således samtidigt som mina intressen och behov går i första hand sprida kärlek, inspiration och glädje. Jag har då gett mina medmänniskor den ärlighet och respekt som de förtjänar, och som i det långa loppet (den snåriga vägen) gynnar både dom och mig själv även om detta inte är uppenbart vid första anblick (det känns som att jag vill beskriva det som en osjälviskhet i själviskheten, men det känns inte riktigt rätt).

Det för mig är egoism.

Upprinnelsen till nedanstående text grundar sig i min rädsla för att bli missförstådd. Jag omfamnar alltid nya teorier om livet, och prövar oftast dessa med en stark och hängiven tro tills dess att jag i vissa fall av någon anledning måste ompröva denna tro.

Jag är övertygad om att gott och ont är subjektivt, och inte kan definieras i lagböcker eller religiösa skrifter. Det känns som att samhället sätter upp de flesta ramverken för dessa definitioner, och det är något som de flesta accepterar i brist på någonting bättre och för att behålla vår kultur levande.

Med grund i detta styrs mitt liv mer och mer mot alternativa vägar som leder utanför samhällets gränser och som prövar mig på sätt som inte samhället kan göra (eller så tror jag åtminstonde). Det kanske kallas mognad och att växa upp. Det leder till att en del människor ser vissa sidor hos mig som som samhället har bestämt ska vara associerade till stereotyper som vi har lärt oss att avspisa, förakta och tala ner om utan att egentligen skaffa sig egna åsikter.

Det jag vill säga är att oavsett vad för dåliga eller bra saker som jag gör i mitt liv, vill jag att de som verkligen bryr sig ska veta vad som ligger till grund för mitt innersta väsen oavsett vilka yttre sidor som jag visar er – bra eller dåliga. Och det är precis det som jag har delat med mig av i nedanstående text.

Ibland får jag en stark känsla av livslust som jag önskar att jag kunde dela med mig av i sin helhet till alla människor som finns i mitt liv. Så jag gör slag i saken och försöker till min bästa förmåga skriva ner mina känslor kring livet som jag vill att ni ska veta.

Jag gråter ofta till filmer eller dokumentärer som berör mig. Jag skulle kunna gråta till mycket mer av ren och skär lycka som jag möter varje dag, men jag kan bara gråta när jag är själv och isolerad. Det handlar nästan alltid om människor och deras upplevelser och liv. Innerst inne känner jag mycket starkt att det absolut vackraste som går att uppleva är stunder och ögonblick där livet och vår existens gnistrar till i sin allra renaste form. Må det vara människor som är glada, människor som är ledsna eller människor som bara är. Det är som om jag absorberar andra människors känslor, upplevelser och mer därtill. När jag upplever dom där gnistrande ögonblicken genom mig själv och genom andras upplevelser fylls jag med en oerhörd tacksamhet över att få ta del av detta liv som jag skänkts, det är som om all kärlek som möjligtvis kan existera samlas i en boll som lägger sig i mitt bröst. Jag känner mig lycklig och olycklig, stark och svag, osårbar och sårbar på samma gång, det är något obeskrivligt mellanting, och känslorna svallar över.

Det händer att jag nästan skäms över mina känslor, tankar och upplevelser. Får jag lov att känna så här starkt? Känner andra människor så här? Och så slutar det med att dessa upplevelser stannar hos mig, för att komma tillbaka när jag som mest behöver dom. När jag tillåter mig att se mig själv och världen med den djupaste respekten, tacksamheten och ödmjukheten.

Jag önskar allra helst att jag kunde få er att känna samma sak som jag känner, då skulle ni aldrig tveka en sekund på vilken människa som jag är innerst inne – och som vi kanske alla är innerst inne. För nånstans tror jag att vi alla delar samma möjligheter till att njuta av livet. Vissa glömmer, och vi kämpar med att försöka komma ihåg och påminna oss själva om storheten inuti.

Jag är lycklig över att jag såpass ofta påminner mig själv om detta. När jag glömmer mår jag inte bra, då tar andra krafter överhanden. Men oftast, nästan varje dag känner jag åtminstonde någon slags tacksamhet över att finnas till. Och jag ser framför mig det vackra liv som jag har kvar att leva.

Jag vill bli ihågkommen som en känslomänniska med enorm livslust, som ibland i ren blindhet och dumristighet sprang in med huvudet i väggen men som alltid repade sig, växte och lärde sig för var dag som gick. Som alltid mötte livet med kärlek, nyfikenhet och utforskarlusta. För det är den människan jag känner att jag är.

Det var länge sedan jag skrev i bloggen. Det brukar vara så att det går i perioder. Så vad har hänt på sistonde. Jag har gett upp mitt sociala liv för att jobba om dagarna och nätterna. Men det är helt ok, ett tag i alla fall. Jag har tagit på mig så mycket jobb utanför skolan, att jag inte insåg hur mycket det var förrän det var för sent. Så jag har fått lov att skippa skolan och stanna hemma för att bli klar med allt. Det är rätt stressigt – men jag får ju betalt.

Och min belöning kommer nu på fredag. Då åker jag, J och B till Amsterdam! Jäklar vad roligt det ska bli. Vi har hyrt en husbåt som vi har helt för oss själva, med sovrum, vardagsrum och kök. Vi är där 21:a till den 24:e. Och jag tänker stänga ute resten av världen för ett tag och bara njuta av kanalerna, de lutande husen och annat smått och gott.

I fredags spelade jag min andra live-spelning någonsin med bandet. Vi ställde upp en i talang-tävling men gick inte vidare. Det spelade dock ingen som helst roll, jag är bara hur nöjd som helst över att ha gjort ett bra gig. Det var jättekul att röja bakom trumsetet och se publiken framför sig. Alla i bandet fick nog mersmak från den spelningen. Och vi kommer försöka fixa mer spelningar i framtiden.