Jag vaknade utvilad i Js säng idag. J har varit snäll nog att låna ut sin lägenhet till mig medan han är borta och jobbar. I gengäld har jag börjat städa åt honom, det blir han nog glad av. Tjänster och gentjänster. Hursomhelst skulle jag gå på stan idag och handla lite saker. Jag var på bra humör. Min första anhalt var ICA Ekersgatan som ligger alldeles i närheten. Jag tänkte på hur likgiltiga folk såg ut, och det är ju dagen före nyårsafton. Är inte folk glada för ledigheten? För att samlas med familjen och vännerna? Av ca 20 personer som jag tittade på omkring mig var det bara en som log och var vid bra humör. Jag bestämde mig för att le mot kassörskan – en tjej i 20 års åldern som såg rätt bra ut – hon log tillbaka och det kändes genuint. Jag kände mig redan vid ännu bättre humör. Jag gick vidare mot stan, och det slog mig att det var samma sak där, folk såg mest likgiltiga ut som om de gick runt som levande döda. Efter ett tag började jag känna mig illa till mods, en känsla av klaustrofobi spred sig. Den här staden, som jag växt upp i – den erbjuder mig absolut ingenting längre. Bara minnen av en uppväxt som var fylld av kamp och ångest. Det finns inga nya intryck för jag har sett allt, varenda hus och gata, lyktstolpe och papperskorg. Jag fick rent ut sagt ångest när jag gick där och gjorde mina bestyr och jag insåg att jag måste åka tillbaka till Stockholm så snart jag bara kan. Jag kan inte fira nyåret här, då kommer jag inte kunna njuta – trots att jag är med mina närmsta vänner. Sagt och gjort – jag bestämde mig för att köpa biljett hem så snart som möjligt.

Senare gick jag till centralstationen för handla min biljett hem. Jag la märke till tre tjejer som stod vid ingången till stationen när jag gick förbi. Jag tänkte inte mer det, men det skulle visa sig vara ett viktigare ögonblick än jag först trott. När jag gick ut såg jag i reflektionen i dörren att en av tjejerna kollade på mig när jag gick förbi. Det var en bekräftelse. Jag gick vidare och efter några minuters promenad stannade jag upp. Magkänslan stannade mig och sa att jag skulle gå tillbaka till tjejerna. Magkänslan är en fantastisk sak, den tar beslut på en nanosekund som annars skulle ta kanske flera månader att lista genom att grubbla och fundera.

Magkänslan sa mig:

“Gå tillbaka till tjejerna, du har ingen nyårsfest, du vill hem till Stockholm så att du kan andas igen, du vill ha en utmaning och växa, du vill vara en fri själ – allt detta får du om du går tillbaka och säger följande till den tjejen som kollade på dig:

Får jag berätta en sak?
När jag gick in hit så la jag märke till er och tänkte, det där är min typ av tjejer. Dom verkar schyssta.
När jag gick ut såg jag att du la märke till mig. Men jag gick vidare ändå. Men jag tyckte att du var rätt söt.

Ska ni till Stockholm? Vad gör ni på nyår?
…osv”

Jag hade kanske inte sagt så exakt, utan när man väl öppnar munnen får man helt enkelt låta spontaniteten, ärligheten och ögonblickets känsla göra sitt – då kan det aldrig bli fel.

Jag stannade upp, det var första steget till att vända om och gå tillbaka. Men jag var rädd, jag blev lite nervös och tänkte att jag kanske borde skita i det. Men om ni har läst min blogg förstår ni att jag är en annan människa än jag var för säg 6 månader sen. Dom här typerna av situationer är något jag har övat på tidigare i och med att jag läste The Game, och började ragga enligt diverse rutiner och tekniker (Nu har jag äntligen nått en nivå där jag varken behöver rutiner eller tekniker, jag är mig själv – utan “stödhjul”. Så öppen som jag kan vara som människa. Något som jag insåg denna jul.). Så efter lite om och men vände jag om. Man får inte missa sådana här chanser i livet, det är dessa situationer som är livet självt! Jag gick tillbaka och kände mig mer och mer nervös, men upplyft.

Det finns en bok som heter Blink som handlar just om hur vi fungerar när vi går på magkänslan eller vad man nu vill kalla den. Det finns forskning som pekar mot att det finns ett område i hjärnan som sköter om våra instinktiva handlingar och beslut. Denna del av hjärnan är så skärpt, och kan ta sådana bra beslut att den är klokare än år av forskning eller analys. Visst är det sjukt häftigt?

Tjejerna var inte kvar när jag kom tillbaka. Men det var okej. För magkänslan belönade mig ändå, hälften vunnet brukar man säga. Jag kanske inte fick prata med tjejerna och fixa en spontan nyårsfest. Men jag känner mig som en fri själ, och jag växt ytterligare av utmaningen. För jag följde mitt instinktiva beslut, min magkänsla. Jag kände mig helt plötsligt inte fylld av ångest längre, utan jag var nu glad och upplyft. Ett obegränsat liv, ett liv fullt av möjligheter väntar den som lever så här. Du kan vara i Sverige ena dagen, och andra dagen kanske du befinner dig i Bangkok på ett bröllop hos en snubbe som du träffade för första gången dagen innan. Det kan hända, allt kan hända. Bara du tillåter det, lever i nuet och litar på din magkänsla.

För övrigt behöver jag hitta en nyårsfest i Stockholm. Det blev lite hastigt, men tveka inte att höra av dig till mig om du vill ha med mig på fest.