Vilken vecka det här har varit! Pust!
Det började i måndags då jag hade min första dag som praktikant på en webbyrå på söder. Min dygnrytm hade blivit så omvänd så att jag lyckades bara sova i fyra timmar innan jag skulle dit. Dessutom var jag spänd. Det har verkligen känts som att “this is it”. Denna praktikperiod är det viktigaste jag kommer att göra under dessa två år som jag har studerat på Nackademin. Mina mål är klara, jag vill bli anställd! Utöver det har jag känt att det finns så mycket potential i denna bransch. Jag har känt starkt att jag kan tänka mig att gå vidare till att bli projektledare/produktionsledare och att på något vis jobba i en ledningsposition någon gång i framtiden.

I alla fall var jag mycket ivrig att få en bra start på byrån, och jag ställde nog lite väl höga krav och förväntningar på mig själv. Men det skulle inte visa sig vara förgäves. Jag tågade in min första dag, och mentalt var jag redan kompis med alla men konstigt nog samtidigt rädd och osäker. Jag presenterade mig själv det första jag gjorde, genom att högt och tydliga berätta lite kort vem jag var och sedan skaka hand med alla och presentera mig personligt. Det är inte vad man säger, utan det är hur man gör det. Det är något som jag har lärt mig, och det stämmer till fullo. Vi människor kommunicerar med kroppspråk, inte ord. Därför kan du aldrig förvänta dig att du kommer undan med att ljuga, för ditt kroppspråk bedrar dig. Därför har vi människor egentligen inget val än att vara ärliga med vilka vi är, och hur vi mår. Allt annat är onaturligt, och leder bara till negativa känslor och misslyckade relationer till oss själva och andra människor.

Det är en grundsten till hur jag ser på att man ska lyckas med att växa som människa och utveckla sitt inre. Det är inte naturligt att ljuga, därför ljuger man inte. Istället jobbar man med sig själv. Mår man bra inombords ser andra människor detta direkt. Och detta leder i sin tur till oanade möjligheter i livet! Och viktigast av allt, folk accepterar dig för den du är. För bland det vackraste vi människor har är våran essens, utan fasader och masker (som jag har skrivit om i tidigare inlägg). Det är omöjligt att neka någon sin essens, då människor oftast bara plockar fram den i livets svåraste och svagaste stunder. Och alla människor vet vikten av vår essens, bara att vissa glömmer bort den då och då.

Dessa funderingar har jag haft i huvudet sedan nyår, och jag försökte att tro på dem – men jag hade inte fått det bekräftat för mig. Men i alla olika slags sociala interaktioner som jag mött sedan min inre förändring har gett mig oehört direkt feedback med fantastiska resultat och omdömen från andra. Men under den här veckan har jag haft det tufft. Mentalt har jag fått jobba hårt för att hålla fast vid den inre essensen. Pressen av att måla upp fasader har funnits där, och ibland har jag känt att jag varit på väg att falla tillbaka i tidigare tankemönster. Och jantelagen kommer ibland svepandes som en otäck storm. Varför denna jantelag?! Varför existerar den överhuvudtaget?

Idag hade vi fredagsöl på jobbet. För var dag har jag känt mig mer avslappnad och harmonisk. Men jag visste fortfarande inte vad dom andra tyckte om mig efter den första veckan avklarad. Det jag fick höra under kvällen var att folk var imponerade av hur jag hade kommit in den första veckan, jobbat hårt och gjort mycket bra intryck på alla som jobbade där. Faktum var att folk verkade så imponerade att dom menade på att dom knappt haft någon bättre praktikant efter den första veckan. Och det var så skönt, för det var just den bekräftelse jag behövde. Alla drastiska inre förändringar som jag gått igenom sedan julen har visat sig vara precis så varaktiga som jag hade önskat, det har visat sig att relationerna jag får med människor nu är djupa, ärliga och uppskattade, det har suddat ut min lilla tvivel som funnits där i bakgrunden hela tiden. Rädslan att förlora det som jag har vunnit.

Jag har många utmaningar kvar, hela livet är en utmaning. Så trots mina positiva inlägg så har jag absolut inte lutat mig tillbaka och funnit mig i att vara nöjd. Utan den viktigaste lärdomen är att man inte ska tro att resten av livet blir lätt som en pannkaka bara för att man har utvecklat sig själv och kommit till insikter. Utan snarare har jag kommit fram till lärdomen att jag vet hur jag ska göra för att leva livet. Jag vet att jag måste vara ärlig mot mig själv, möta mina rädslor oavsett hur rädd jag är och stå upp för och tro på den jag har blivit och kommer bli. Vi lever i konstant förändring, och nyckeln är att flyta med och förändra dig själv, förnya dig själv gång på och gång och låta dina erfarenheter och lärdomar bli till vishet som du kan falla tillbaka på när du är osäker på åt vilket håll du skall gå. Det är ett recept som jag har svårt att se kan misslyckas, nästan oavsett vad du företeer dig med här i livet.

Som uppföljning på detta inlägg, som betydde mycket för mig att skriva och dela med mig av då det har varit resultatet av något jag strävat efter hela mitt liv och så här i efterhand är något av det mest fantastiska jag varit med om – kan jag konstatera att jag landat i mig själv mer och mer för var dag som har gått. Och ju mer jag börjar lära känna mig själv, desto klarare börjar framtiden breda ut sig framför mig. Idéer och tankar om hur jag vill leva mitt liv och fortsätta utveckla mig själv börjar få en konkretare form.

Jag har börjat överväga att bo i kollektiv när jag slutar studera. Att leva ensam har jag gjort tillräckligt, den sidan hos mig själv har jag utforskat större delen av mina yngre vuxenår och att välja ensamhet är inte aktuellt. Det som jag har blivit mycket bättre på och som jag inser att jag inte kan leva utan, är att ha människor omkring mig som jag har möjlighet att bygga djupa och viktiga relationer med. Detta är verkligen något jag brinner för, relationer med andra människor är mycket viktigt för mig i denna period av mitt liv. Och jag söker något djupare än festerna, krogkvällarna, raggandet och alla sporadiska människor som man träffar en kväll och thats it. Den biten har varit en konstant i mina umgängeskretsar i 1,5 år nu. Jag antar att jag har behövt fylla någon slags bekräftelsekvot för att kunna landa i mig själv, så det var nödvändigt. Men nu saknar jag en familj, eller flock om man så vill *. Och det handlar nog mångt och mycket om att jag blivit tryggare i mig själv, och känner att jag kan älska som jag inte kunnat göra tidigare – som gör att jag har ett behov av att dela med mig av mig själv till andra människor.

Häromdagen hittade jag av en slump webbplatsen för Vipassna-meditation i Sverige. Efter att ha skummat igenom webbplatsen en kort stund pirrade det till i magen, som det gör när man stöter på något som instinktivt känns rätt för en själv. Ända sedan jag var mycket yngre har jag fascinerats och tänkt tanken att det vore utvecklande att exempelvis leva i ett buddhistkloster ett tag. Men jag har tidigare inte känt mig redo att genomföra det i praktiken. Och tanken skrämmer mig fortfarande, men på ett bra sätt. Om du har en magkänsla som känns rätt i kombination med att du får det där pirret som gör dig lite rädd och nervös, så är det ett tecken på att det är något som du skall närma dig för att kunna utveckla dig själv vidare. Att möta det okända är receptet till självutveckling – och rädslan du känner alldeles innan du slänger dig ut i det okända bör vara något du dagligen anammar och vänjer dig vid. Jag har nu bestämt mig för att åka dit så snart jag kan.

Under en 10-dagars kurs ägnar man sig åt meditation, reflektion och man får inte prata med någon annan på 9 dagar förutom sin lärare under vissa tider under dagen (sista dagen börjat man prata igen för att vänja sig vid det). Jag har knappt mediterat något i mitt liv. Men de gånger jag har prövat, vilket har varit under det senaste året, har jag upplevt att det skänkt mig ett lugn och fokus som vida överstiger mitt vanliga sinnestillstånd. Jag tror definitivt det finns oerhört mycket insikt och lärdomar att hämta i meditation – vilket givetvis är individuellt hur mycket man tar åt sig av det.

Det som är fantastiskt med Vipassna-centret är att det drivs helt ideellt av gamla elever som kommer tillbaka för att lära ut till de nya eleverna, helt utan ersättning. Centret drivs av de bidrag som gamla elever ger.

* Ett ex till mig använde ofta ordet flock och menade på att hon sökte efter sin flock. Då förstod jag inte vad det var hon sökte efter, och tyckte väl att det var lite töntigt. Men nu har jag verkligen börjat förstå vad det handlar om, på mitt sätt.

Från Wikipedia:

“De tidigaste exemplen på rhythm and blues-material som övergått i rock’n'roll anses vara Diddleys låtar Who Do You Love?, Road Runner, You Don’t Love Me och I’m a Man. Han skapade även det så kallade “Bo Diddley-beatet”, som är en av hörnstenarna bland rock’n'roll-rytmerna. Det distinkta afrikainspirerade rytmmönstret (“bomp bomp bomp bomp-bomp”) har sedan använts flitigt av andra artister och har blivit ett distinkt och återkommande element i rock’n'rollen genom decennierna.”

Jag har börjat se denna jul som före- och efter den nya Krilich. Den nya Krilich har verkligen slagit ner som en bautasten hämtad från Asterix och Obelix i huvudet på mig. Och det har också gått upp för mig vad det är som jag faktiskt har lärt mig.

Den gamla Krilich var flexibel, öppen, såg allting med positiva ögon och var inte rädd för nya situationer, medlade mellan människor, var übersocial och kunde bli kompis med vem som helst. Det låter väl som positiva egenskaper ändå?

Den nya Krilich har integritet, självförtroende, självkänsla, säger vad han tycker, räds inte att vara ärlig och dela med sig av sig själv på ett varmt och genuint sätt, kan ryta ifrån och vara arg, blir ledsen när folk är elaka och säger det också till dem, är omhändertagande, inspirerar människor, har ett högt värde för andra, andra har ett högt värde för honom, lever i nuet, vet att hans fel och brister i själva verket är styrkor, är ärlig med sina fel och brister oavsett om det är en människa han just träffat eller känt under en längre tid, är mer spontan, behandlar människor så som han själv vill bli behandlad, skapar djupare relationer med människor som aldrig förr, vet att ens inre kvaliteter – utstrålning, genuitet, ärlighet och öppenhet gör all skillnad i alla slags typer av relationer, bestämmer sig för någonting och gör det (i 9 fall av 10), kan älska förutsättnings- och villkorslöst.

Den gamla Krilich lyssnade inte på sig själv alltid, satte erfarenheten och upplevelsen av någonting framför sina egna behov, spelade olika roller i olika situationer, var rädd för människor som tycktes vara starkare än honom, var försiktig bland nya människor trots hög social kompetens, anpassade sig till andra för att skapa bra relationer, hade orimligt höga förväntningar på sig själv ibland, planerade saker som han inte genomförde alla gånger, sökte bekräftelse hos andra, brydde sig om vad andra tyckte om honom, tyckte att det yttre var väldigt viktig.

Den nya Krilich kan bli plötsligt arg och måste hindra sig själv från att säga dumma saker, blir mer sårad än förut när folk är elaka mot honom, känner mer och mer agg mot samhället och kulturen vi lever i (men tycker att många saker också är bra med det/den), har sämre tålamod med människor, är mer kräsen med vilka slags människor han vill ha omkring sig, är mer benägen att släppa fram destruktiva sidor hos sig själv, är sämre på att anpassa sig, är mindre flexibel i vissa situationer.

De människor som jag har haft tillfälle att beröra dessa ämnen med har kommenterat och sagt att de ser en positiv skillnad i hur jag är som person nu. Vilket är jätteskönt att höra och är precis den bekräftelse jag behöver för att kunna förankra mitt nya jag i mig själv.

Det är kul att göra listor, och den här listan är nog den roligaste jag gjort. Roligare än fredagsfrågor och blandbandslistor i alla fall.

Så, vad har jag lärt mig under mina första dagar i frihet.

Jag ser människor på ett annat sätt nu än jag gjorde förut. När jag är öppen, ser jag andra människor precis så som de verkar vara, den fasad som de vill visa upp för andra. Förut hade jag själv en fasad som omgav mig. Scenen i Peer Gynt när han skalar löken (för ni som vet) har aldrig varit mer sanning för mig än just nu. Han skalar i scenen en lök som symboliserar de olika lager som vi människor omger oss med (vad jag kommer ihåg i alla fall). Och det är precis så. Vi anammar olika roller för olika situationer. Vi är pappor, mammor, bröder, syskon, samhällsmedborgare, arbetare, anställda, studenter, älskare osv. Och vi tror att dessa roller är vår riktiga identitet. Men i själva verket är det bara lager som vi byggt på för att skydda vår kärna, vår essens. Ju mer lager vi bygger på desto svagare brinner kärnan, och slocknar den är du utlämnad till ett liv som du själv inte kontrollerar. Du är vad andra vill att du ska vara. Skala bort dessa lager och du hittar dig själv, ditt riktiga jag, din obegränsade potential. Och istället kan du nu ge av dig själv till andra utan att spela en roll som någon annan skapade åt dig.

Mina lager var ett resultat av vad jag då trodde var en stark människa, och jag sökte mig då också undermedvetet till samma sorts människor som kompletterade mina lager och värderingar, och jag såg inga andra och ville inte heller se några andra sorters människor. Jag var ingen bra medmänniska, och jag sållade bort de som inte gav mig något och som jag trodde var svaga. Nu när lagrena är borta känner jag mig inte lika stark konstigt nog, för det kan lika gärna vara känslor som sorg och rädsla som dyker upp i tid och otid. Det är nuet som styr. Mina känslor börjar anpassa sig till min nyvunna frihet och just nu känner jag mig som en kokande gryta av förtryckta och bortglömda känslor som alla vill ut och lufta sig – och de har fastnat i dörröppningen. Minsta lilla stöt och herr Glad dyker upp, eller kanske herr Ilska. Jag blev nästan aldrig ilsken förut, jag höll tillbaka. Men nu kan jag helt plötsligt explodera om något eller någon trycker på mina knappar. Jag vet inget på förväg, som jag visste förut, då framkallade jag herr Glad på eget bevåg när jag så önskade och tryckte undan allt som gav upphov till ilska även om det var det jag egentligen ville uttrycka.

Jag är lite rädd för detta. Dels vill jag inte förlora det jag har kommit fram till nu. Dels vet jag inte vart mina känslor kommer att leda mig. Det känns som om jag vinglar på en tunn tråd över en svart avgrund, och jag måste hitta balansen för att överleva. Jag kanske är dömd till ett liv i beroenden och svek, jag vet faktiskt ingenting längre. Men det är så jag vill att det ska vara. Känslorna jag har ger upphov till så många tankar, tankar om sanning. Det är överväldigande! Det är därför jag skriver långt och mycket nu. Jag tar mina första stapplande steg ut i livet.

Vissa saker har förlorat sin charm. Att vara full och festa känns plötsligt inte så lockande. Alkoholen spelar mig ändå bara spratt, och drar mig bakåt snarare än framåt. Jag känner mig lite smått orolig för att gå på fest och träffa nytt folk (men jag tänker ändå fortsätta med det), för det är då människor ljuger som allra mest och inte bryr sig om vilken skada de åsamkar andra. Och nu är jag sårbar som aldrig förr. Ett öppet sår som vem som helst kan hälla salt i.

Jag har börjat känna av vissa baksidor med att vara sig själv, för vissa människor ryggar tillbaka och klarar inte av sanningen. Det är jobbigt för dom. Men tack och lov har jag fått långt fler positiva reaktioner från min omgivning. Människor som är öppna tillbaka och i tyst samförstånd visar vi varandra respekt och ödmjukhet. Jag inser att det finns så många människor som alltid har levt så här, och för dem har det kanske också alltid varit naturligt. Jag vill träffa dem och dela upplevelsen med dem. Fantastiskt nog har jag fått en ärligare, djupare kontakt med människor bara från att ha pratat med kassörskan på den lokala mataffären eller nån snubbe i simhallen än jag någonsin fått tidigare, av människor som funnits i mitt liv under flera år.

Till exempel var jag och handlade tidigare idag. En tjej som jobbar i butiken hälsade på mig när jag som bäst gick i mina egna tankar och räknade mynten jag hade i handen. Jag hörde i bakhuvudet på sättet hon hälsade att hon var glad att se mig. Jag hade nämligen några veckor tidigare gett henne en ärlig komplimang när jag skulle betala. Jag hade sagt att jag tyckte att hon alltid var så glad och trevlig när jag träffade på henne i kassan och att jag tyckte om det hos henne. Jag minns att hon hade rodnat då och blivit väldigt glad över att jag sa så. Mitt karmakonto klirrade till, och jag fylldes av kraften som man får då man gör andra människor glada. Så nu kanske ni förstår bättre, vilket slags sätt hon nu hälsade på mig – hon var glad att se mig för att hon kände igen mig och mitt sätt att vara. Men jag var så inne i mina tankar att jag bara hasplade ur mig ett distanserat och avlägset “Hallå, hallå” till hälsning. Jag rundade ett hörn in till en av hyllraderna och stannade plötsligt upp. Det kändes ovärdigt att hälsa tillbaka på det viset. Så jag gick tillbaka, gav henne all min uppmärksamhet och sa “Hej! Jag insåg just att jag inte hälsade på dig ordentligt då jag gick i mina egna tankar för en stund”. Hon skrattade och verkade glad och tacksam över att jag sagt det jag sa. Ett så kort ögonblick. Men det var allt som behövdes för att vår relation skulle sträcka sig bortom vardagen, tristessen och distansen som så många lever med hela sina liv.

Jag har pratat djupt och förtroligt med en tjejkompis i min korridor. Jag har bott här i 1,5 år, och på två dagar har vi redan blottat våra själar och fått en kontakt som har överträffat vår tidigare relation på ett sätt som jag inte visste var möjligt. Möjligheterna och framtiden breder ut sig framför mig minut för minut, timme för timme, dag för dag.

Jag ringde till kompisen som bjöd in mig till nyårsafton och bad henne om numret till den där tjejen som jag skrev om tidigare. Hon sa:

“Jag vet inte vilka intentioner du har, men bara så att du vet har hon pojkvän.”

Jag sa:

“Det skiter jag i.”

Jag ville ändå bara säga vad jag tyckte och tänkte om henne så att hon fick höra det. Och sedan är det hennes val om hon anser att jag är en bättre man än den hon nu är tillsammans med. Men nu har jag ångrat mig, det har runnit ut ur sanden. Jag hittar inte styrkan till att ringa. Jag har fortfarande en bit kvar, det här är bara början.

Jag tror att det var så här det var när jag var barn. Allt känns så bekant.

En annorlunda hyllning till en människa som jag tycker är en av de allra största människor som har levat på denna jord.

Nyårsafton, vilken kväll säger jag. Det var ju till att börja med helt rätt beslut att åka hem till Stockholm istället för att stanna kvar i Örebro. Jag hamnade till slut på nyårsmiddag hemma hos en före detta granne här i huset, M, som numera bor på söder med sin kille. Det var typiska södermänniskor där, inget samtalsämne var för grovt för middagsbordet – det gillar jag. Dock så var det lite svårt för mig att slappna av. Jag kände mig vilsen till en början när jag kom dit då alla andra verkade känna varandra – och jag kände knappt någon. Jag insåg att jag själv satte upp någon slags tuff fasad när jag kom dit när jag i själva verket kände mig blyg och obekväm, och det märktes tror jag. Dessutom var det två väldigt otrevliga tjejer på festen, precis den typen av tjejer som dras till fel killar. Tjejer är bra på att se igenom fasader. Redan där har jag sänkt min sociala status. Jag måste verkligen jobba på det där, om jag är blyg och obekväm är det lika bra att jag visar det direkt istället för att spela tuff. Och jag sa också det till folket som jag satt med just då, när jag insåg detta – hur jag kände mig och de tyckte nog det var schysst av mig att vara öppen med det. Jag blev mer och mer bekväm och kunde slappna av och släppa loss humorn som vapen. Jag höll ett kort tal vid middagsbordet, och var den enda som gjorde detta trots att jag var helt ny i sällskapet. Så jag visade nog allteftersom att jag var en reko person ändå. Även om det var trevligt var det inte jättetrevligt, och jag kände inte någon direkt potential i kvällen. Dessutom behövde jag verkligen slappna av och ta det lugnt efter allt festande i Örebro, jag hade helt enkelt inte festandet i mig den kvällen.

Låt oss inte gå in på några detaljer, men jag blev hög tillsammans med en annan kille på festen. Det är ju nyår vafan, så varför inte. Om den större delen av Sveriges befolkning ändå tänkte supa sig redlöst fulla den här kvällen och låta alkoholen släppa fram rattfyllerister, mördare, psykopater, kvinnomisshandlare, våldtäktsmän, brustna hjärtan och sårade själar – då kan jag lika gärna låta kärlekens och toleransens rök fylla mina lungor. Låt mig hoppa fram en stycke i tiden och förklara nyårsfyrverkerierna. Det var en av de mest fantastiska saker jag har sett. Det var en uppenbarelse. Vi stod i en park på ett berg som vette ut mot hela Stockholms innerstad. Det var som en upplyst Disneyland, fyrverkerierna haglade på alla håll och kanter, i miljontals färger som om de lyste upp ett nöjesfält med glada människor. Och det blev ännu bättre när jag insåg att vi var en av uppskjutningsplatserna för de tunga fyrverkeripjäserna, så helt plötsligt sprutade det iväg eldar som sprängdes en bit ovanför mig likt ett Big Bang och universums födelse. Vilken upplevelse det var, jag spände mig i hela kroppen och försökte värja mig mot vågorna som vällde över mig inombords. Jag hade ett stort fixerat leende som täckte ansiktet likt en banan, och jag gurglade ofrivilligt ur mig upphetsat och extatiskt konstiga ljud för mig själv när det exploderade som allra mest.

Och det här var bara fyrverkerierna. Jag gick senare hemåt genom innerstaden till Slussen. Det var som att gå igenom en cirkus med artister och publik tillsammans i harmoni, en karneval i rio – den ena gatan galnare än den andra.

Och det jag frågar mig idag är – var det värt det?

Jag upptäckte nämligen en tjej på festen. Hon var speciell. Det var inget som jag såg direkt, utan det växte fram ju mer jag pratade med henne. Problemet var att jag då redan hade hunnit bli hög. Om jag hade pratat med henne tidigare hade jag skitit i att bli hög och varit nykter istället. Jag drack bara en 33 cl starköl och ett glas champagne under hela kvällen – så jag var verkligen nykter.

Men nu var jag var hög, och fick ur mig en invecklad förklaring på någonting spännande och fascinerande (tyckte jag). Hon avbröt mig och spände blicken i mig och sa:

Hon: “Kollar du på Boli?”

Jag: “Boli? Vad är Boli?”

Hon: “Ja, Bolibomba du vet” som om det vore fullkomligt självklart.

Hon var så rak och så öppen, alla ord som kom ur hennes mun var äkta. Hon gömde sig inte bakom nånting. Och jag var densamma, men med motorik som en handikappad. Jag kände direkt att detta ögonblick var speciellt. Vi blev avbrutna och hon var tvungen att prata med någon annan innan hon fortsatte. Och jag satt och tänkte, jäklar den här tjejen är konstig precis som jag. När hon pratat klart sa jag:

“Vet du vad, du är konstig.”

Hon log och svarade:

“Det tar jag som en komplimang.”

Vilket det också var menat som. Sedan skulle vi gå till fyrverkerierna. Jag ville prata om Bolibompa och om att jag inte kollar på tv för att det är ondskan själv. Men jag älskar Aardmans produktioner (det är dom som har gjort Wallace och Gromit och en massa andra ascoola barnprogram). Jag ville visa henne att vi var stöpta i samma form.

Hon hade ett sådant speciellt sätt att se på folk, och det sa jag också till henne tidigare under kvällen. Hon hade en intensiv klar blick, men ändå med ögonlocken halvt slutna som om hon var avslappad och bekväm. Det slog mig att den här tjejen verkar vara som mig, samma intensiva blick, samma galna tankar. Hon var hårdhudad, men mjuk på samma gång. Hon visste att jag var hög, men hon undvek mig inte – snarare verkade hon nästan mån om att prata mig som om hon skötte om mig och mitt tillstånd.

Jag märkte att många andra på festen som visste att vi var höga i tyst protest undvek mig och den andra killen – men det gjorde inget. För jag hade gjort mitt val, om inte den speciella tjejen var där hade jag gladeligen varit hög istället för att ta in den dåliga energin som vissa på festen hade. Och jag kände mig inte särskilt väl omhändertagen av folket omkring – trots att jag var den enda som knappt kände någon.

Mitt nyårslöfte har jag börjat med redan under julledigheten – 2009 kommer gå i ärlighetens tecken. Inga masker, inga fasader. Ni och jag kommer att få träffa Kristoffer Berglund så som han är, avskalad och naken, stark och svag, sårbar och osårbar. Mitt innersta jag lär känna omvärlden för första gången. Det känns fantastiskt och vackert, ett nytt sätt att leva på. Ena stunden är jag som ett nyfött barn och i den andra stunden är jag en gammal man – det finns så otroligt mycket i mig som vill ut och leva livet.

Jag väntade på henne i hallen när hon klädde på sig, jag ville gå med henne till fyrverkerierna, det var ingen idé att dölja mina motiv – i ärlighetens tecken som sagt. Hon var inte rädd för mig och jag var enormt nyfiken på henne. Att jag var hög i kombination med att jag också var sliten och trött och dessutom kände mig smått obekväm gjorde att jag inte hade intensitet som jag normalt brukar ha. Jag minns att jag hade flackat med blicken när vi hade kollat in varandra tidigare under kvällen, jag flackar inte med blicken vanligtvis, och det är sådana små saker som många människor inte ens tänker på, som gör skillnad när man skall lära känna någons inre tillstånd. Tjejer är, som jag skrev tidigare, experter på att se igenom fasader och ögonen kan aldrig ljuga. Att flacka med blicken är som att råka visa dina usla kort i en pokerrunda som inte är färdigspelad och sedan gå all-in.

Trots detta kämpade jag vidare. Hon stod i dörren och jag stod i trappan alldeles nedanför henne och vi väntade på några som just hade börjat klä på sig i hallen. Jag tror jag väntade för länge, lät osäkerheten hänga i luften lite för länge. Men jag repade mig och sa:

“Äh! Kom så går vi!”

Jag minns att det kändes och lät bra. Lekfullt, piggt och fullt av kraft. Jag väntade inte ens på hennes reaktion utan började gå nerför trappen. Det här började gå bättre och bättre, ett inre rus av kraft spred sig inom mig. Hon kanske till och med skulle nappa på detta. Javisst, hon gick efter och hann precis ikapp mig när pajaskillen dök upp. Hans kroppspråk under hela kvällen var oerhört intensivt. Han satt alltid med ansiktet väldigt nära när han pratade, och han hade ett oärligt lurigt leende. När jag tänker efter var det nog så jag var bara för ett år sedan eller så – när jag ville testa och utmana allt och alla utan att jag utmanade mig själv och visade vem jag egentligen var för omvärlden. Men jag visste inte bättre då, och han vet nog fortfarande inte bättre. Det var därför jag inte gillade honom så mycket, det var ju mitt gamla jag som tryckte upp sitt oärliga leende i mitt ansikte under kvällen. Jag kände honom kanske bättre än han kände sig själv.

Dom hade ett förflutet tillsammans kändes det som, för hon saktade plötsligt ner och gick med honom istället för med mig innan vi hade hunnit börjat prata med varandra. Det kändes som om de kanske varit tillsammans tidigare och att nyåret skulle få dem att försöka igen i ett par månader max. Eller att han var hennes crush från högstadiet som hon först nu lyckats få bekräftelse ifrån, hennes revansch från barndomsåren. De var ett omaka, oäkta par i mina ögon. Jag fortsatte gå neråt ensam, de stannade upp, och jag hörde att resten av folket var klara med påklädningen där uppe och på väg neråt. När jag kom ut ställde jag mig och väntade på att hon skulle komma ner. Om hon var intresserad av mig skulle hon gjort sig av med pajaskillen och gått ner för att möta mig. Men hon kom ut i sällskap med honom och alla började gå därifrån i samlad trupp.

Vid den här punkten på kvällen var allt som spelade någon roll för mig henne, jag sket i dom andra. Jag var ändå inte intresserad av att prata med någon där ändå. De flesta kändes för upptagna med att umgås med de som de redan kände och ingen var särskilt utåtriktad där. De kändes yngre än mig, som om de fortfarande var semi-förtrollade av att dricka alkohol på nyår och testa sina gränser – men med en vuxens beteende. Och de brydde sig mer om vem som kände vem, istället för att se människor för vad de var. Men det är möjligt att jag har fel, det har jag haft förut. Jag kan inte heller förvänta mig och begära människor ska vara mer än så – det vore orimligt.

Jag gick mer eller mindre för mig själv med de andra till fyrverkerierna. Jag smidde mina planer under tiden och höll ett getöga på pajaskillen och den speciella tjejen. Det här var långt ifrån över. När vi kom fram insåg jag att nu var dags att låta högheten få sin stund, och således beskrivningen av fyrverkeriupplevelsen ovan. Jag gick iväg och kollade på fyrverkerierna för mig själv. När jag sedan kom tillbaka insåg vad jag var tvungen att göra. Kvällen var slut för min del, det enda som var intressant var att vara rak och ärlig med den speciella tjejen. Precis som med tågstationsincidenten i mitt tidigare inlägg. Missa aldrig dina lägen, låt de aldrig glida dig ur handen utan att du försökt, det är också ett nyårslöfte som jag har. Annars kommer du ångra dig och försvaga dig själv i det långa loppet.

I och med att jag var hög gjorde det mig mycket mer nervös än jag brukar vara, för det finns en svaghet i att vara hög som jag inte gillar och som är ett skäl i sig för att inte röka överhuvudtaget. Det har jag insett idag. Det tog mig många minuters inre övertalande för att jag skulle våga gå fram, men jag gav inte upp! Om hon bara förstått hur mycket styrka jag faktiskt frammande när jag gick fram till henne kanske hon skulle se mig i ett annat ljus.

Hon stod och pratade med pajaskillen, men det sket jag i, och jag sket i honom och vad han skulle tycka. Jag och hon var mycket viktigare. Han hade inte övertygat mig om att han förtjänade henne, med det beteende som han hade. Han var fortfarande omogen, självisk och egoistisk. Hon var stark men mjuk, orädd, bestämd men varsam och ödmjuk. Hon var den mest speciella tjejen som jag träffat på år och dagar, kanske i hela mitt liv. Och hon skulle säkerligen blir sårad av honom nån gång förr eller senare.

Men vad vet jag egentligen, jag berättar för er bara vad jag såg och hur jag tolkade situationen.

Jag gick fram till henne och knackade henne på axeln ett par gånger. Hon vände sig om, inte med avsky i blicken men kanske med någon lätt irritation och ointresse som lurade där någonstans. Hon var troligvis mitt inne i ett viktigt ögonblick med pajaskillen. Men stark i sin karaktär som hon var förvandlades hennes uttryck till ett känsla av respekt, hon lyssnade på mig och gav mig dom 5 sekunderna jag behövde.

Jag minns att jag sluddrade och jag fastnade i en onaturlig framböjd position med överkroppen när jag pratade. Det var det faktum att jag var hög som gjorde detta, det var inte mitt riktiga jag. Förbannat också. Men orden som kom ur min mun var i alla fall äkta, och var de ord som jag ville att hon skulle höra. Jag sa:

“Jag ska gå nu. Men jag gillade dig, du var en annorlunda en (paus och leende). Och vi kommer troligtvis inte träffas igen. Så därför ville jag säga det här till dig. Hej då”

Och så gick jag och dröjde kvar med blicken lite extra länge. Hon mötte den och vek inte en tum. Det var inte meningen att det skulle ske ikväll helt enkelt, jag insåg det då. Jag ville säga så mycket mer saker till henne, jag ville visa vem jag var. Hon var en av få människor jag någonsin kommer få träffa som jag innerligen känner skulle förstå mina galna tankar och idéer och möta dem med exakt samma medicin.

När jag gick hemåt kändes det ändå bra. Än en gång har jag besegrat mina demoner och låtit mitt innersta jag lysa igenom trots dom dåliga förutsättningarna. Av en ren slump spelades en låt av Lauryn Hill i mina lurar när jag gick hemåt genom stadens vimmel och som bäst reflekterade över detta.

Refräng:

“When it hurts so bad, when it hurts so bad
Why’s it feel so good?
When it hurts so bad, when it hurts so bad
Why’s it feel so good?”

Jag insåg att detta är mitt liv nu.