Where do you want to go today?
Så, vad har jag lärt mig under mina första dagar i frihet.
Jag ser människor på ett annat sätt nu än jag gjorde förut. När jag är öppen, ser jag andra människor precis så som de verkar vara, den fasad som de vill visa upp för andra. Förut hade jag själv en fasad som omgav mig. Scenen i Peer Gynt när han skalar löken (för ni som vet) har aldrig varit mer sanning för mig än just nu. Han skalar i scenen en lök som symboliserar de olika lager som vi människor omger oss med (vad jag kommer ihåg i alla fall). Och det är precis så. Vi anammar olika roller för olika situationer. Vi är pappor, mammor, bröder, syskon, samhällsmedborgare, arbetare, anställda, studenter, älskare osv. Och vi tror att dessa roller är vår riktiga identitet. Men i själva verket är det bara lager som vi byggt på för att skydda vår kärna, vår essens. Ju mer lager vi bygger på desto svagare brinner kärnan, och slocknar den är du utlämnad till ett liv som du själv inte kontrollerar. Du är vad andra vill att du ska vara. Skala bort dessa lager och du hittar dig själv, ditt riktiga jag, din obegränsade potential. Och istället kan du nu ge av dig själv till andra utan att spela en roll som någon annan skapade åt dig.
Mina lager var ett resultat av vad jag då trodde var en stark människa, och jag sökte mig då också undermedvetet till samma sorts människor som kompletterade mina lager och värderingar, och jag såg inga andra och ville inte heller se några andra sorters människor. Jag var ingen bra medmänniska, och jag sållade bort de som inte gav mig något och som jag trodde var svaga. Nu när lagrena är borta känner jag mig inte lika stark konstigt nog, för det kan lika gärna vara känslor som sorg och rädsla som dyker upp i tid och otid. Det är nuet som styr. Mina känslor börjar anpassa sig till min nyvunna frihet och just nu känner jag mig som en kokande gryta av förtryckta och bortglömda känslor som alla vill ut och lufta sig – och de har fastnat i dörröppningen. Minsta lilla stöt och herr Glad dyker upp, eller kanske herr Ilska. Jag blev nästan aldrig ilsken förut, jag höll tillbaka. Men nu kan jag helt plötsligt explodera om något eller någon trycker på mina knappar. Jag vet inget på förväg, som jag visste förut, då framkallade jag herr Glad på eget bevåg när jag så önskade och tryckte undan allt som gav upphov till ilska även om det var det jag egentligen ville uttrycka.
Jag är lite rädd för detta. Dels vill jag inte förlora det jag har kommit fram till nu. Dels vet jag inte vart mina känslor kommer att leda mig. Det känns som om jag vinglar på en tunn tråd över en svart avgrund, och jag måste hitta balansen för att överleva. Jag kanske är dömd till ett liv i beroenden och svek, jag vet faktiskt ingenting längre. Men det är så jag vill att det ska vara. Känslorna jag har ger upphov till så många tankar, tankar om sanning. Det är överväldigande! Det är därför jag skriver långt och mycket nu. Jag tar mina första stapplande steg ut i livet.
Vissa saker har förlorat sin charm. Att vara full och festa känns plötsligt inte så lockande. Alkoholen spelar mig ändå bara spratt, och drar mig bakåt snarare än framåt. Jag känner mig lite smått orolig för att gå på fest och träffa nytt folk (men jag tänker ändå fortsätta med det), för det är då människor ljuger som allra mest och inte bryr sig om vilken skada de åsamkar andra. Och nu är jag sårbar som aldrig förr. Ett öppet sår som vem som helst kan hälla salt i.
Jag har börjat känna av vissa baksidor med att vara sig själv, för vissa människor ryggar tillbaka och klarar inte av sanningen. Det är jobbigt för dom. Men tack och lov har jag fått långt fler positiva reaktioner från min omgivning. Människor som är öppna tillbaka och i tyst samförstånd visar vi varandra respekt och ödmjukhet. Jag inser att det finns så många människor som alltid har levt så här, och för dem har det kanske också alltid varit naturligt. Jag vill träffa dem och dela upplevelsen med dem. Fantastiskt nog har jag fått en ärligare, djupare kontakt med människor bara från att ha pratat med kassörskan på den lokala mataffären eller nån snubbe i simhallen än jag någonsin fått tidigare, av människor som funnits i mitt liv under flera år.
Till exempel var jag och handlade tidigare idag. En tjej som jobbar i butiken hälsade på mig när jag som bäst gick i mina egna tankar och räknade mynten jag hade i handen. Jag hörde i bakhuvudet på sättet hon hälsade att hon var glad att se mig. Jag hade nämligen några veckor tidigare gett henne en ärlig komplimang när jag skulle betala. Jag hade sagt att jag tyckte att hon alltid var så glad och trevlig när jag träffade på henne i kassan och att jag tyckte om det hos henne. Jag minns att hon hade rodnat då och blivit väldigt glad över att jag sa så. Mitt karmakonto klirrade till, och jag fylldes av kraften som man får då man gör andra människor glada. Så nu kanske ni förstår bättre, vilket slags sätt hon nu hälsade på mig – hon var glad att se mig för att hon kände igen mig och mitt sätt att vara. Men jag var så inne i mina tankar att jag bara hasplade ur mig ett distanserat och avlägset “Hallå, hallå” till hälsning. Jag rundade ett hörn in till en av hyllraderna och stannade plötsligt upp. Det kändes ovärdigt att hälsa tillbaka på det viset. Så jag gick tillbaka, gav henne all min uppmärksamhet och sa “Hej! Jag insåg just att jag inte hälsade på dig ordentligt då jag gick i mina egna tankar för en stund”. Hon skrattade och verkade glad och tacksam över att jag sagt det jag sa. Ett så kort ögonblick. Men det var allt som behövdes för att vår relation skulle sträcka sig bortom vardagen, tristessen och distansen som så många lever med hela sina liv.
Jag har pratat djupt och förtroligt med en tjejkompis i min korridor. Jag har bott här i 1,5 år, och på två dagar har vi redan blottat våra själar och fått en kontakt som har överträffat vår tidigare relation på ett sätt som jag inte visste var möjligt. Möjligheterna och framtiden breder ut sig framför mig minut för minut, timme för timme, dag för dag.
Jag ringde till kompisen som bjöd in mig till nyårsafton och bad henne om numret till den där tjejen som jag skrev om tidigare. Hon sa:
“Jag vet inte vilka intentioner du har, men bara så att du vet har hon pojkvän.”
Jag sa:
“Det skiter jag i.”
Jag ville ändå bara säga vad jag tyckte och tänkte om henne så att hon fick höra det. Och sedan är det hennes val om hon anser att jag är en bättre man än den hon nu är tillsammans med. Men nu har jag ångrat mig, det har runnit ut ur sanden. Jag hittar inte styrkan till att ringa. Jag har fortfarande en bit kvar, det här är bara början.
Jag tror att det var så här det var när jag var barn. Allt känns så bekant.
Jag tycker det här är valdigt intressant, jag har liksom du jobbat väldigt mycket med mig själv ändå sedan gymnasiet. Till skilllnad från vad du beskriver, en revolutionär process, har jag snarare satsat på att lars kanna mina egna kansloreaktioner och lärt mig vilka situationer jag mår dåligt av och därmed oftast undviker. Jag känner att jag är en bättre människa på
många sätt än jag nagonssin varit och samtidigt känns resan längre och längre ju mer jag förstår. En sidoeffekt av det här är att jag lätt tror mig första hur andra människor fungerar, eftersom jag ältar mina egna psykologiska reaktioner så mycket, men man måste vara försiktig. Det är långt ifrån alltid ens första bild av någon annan stämmer, även om man tror sig se rakt in i deras innersta väsen. Det är bra att du mår bättre. Jag minns dig som ganska osäker, men jag var samtidigt också väldigt osäker och inte särskillt duktig på att förvalta vänner och prata om känslor.
Hmm, borde läsa igenom vad jag skrivit på iPhonen innan jag skickar. Den rättade vissa ord lite galet
Jag är väldigt glad över du också har jobbat med dig själv. På nått konstigt vis känner jag mig stolt. Stolt, kanske för att jag, eller du har omgett mig, dig med människor som är smarta nog att göra sådana saker. Jag hade väldigt givande diskussioner med Sebbe under julen.
Först vill jag bara säga något som jag tror att du redan vet, och det är att jag tror att alla människor går olika vägar i livet. Vägen vi går borde enbart utmynna från oss själva och våra egna behov. Så det är svårt att jämföra dig och mig. Däremot tycker jag att diskussioner med andra människor om sådana här saker kan få en att tänka annorlunda, och utvecklas snabbare än om man hade gjort det på egen hand. Så jag är tacksam över att du skriver det du gör, och jag är väldigt nyfiken på dig och ditt liv nu. Skaffa en blogg goddamnit!
Att man undviker situationer som man mår dåligt av har jag också värderat högre och högre ju längre jag har kommit med mig själv. Skillnaden nu är väl att jag känner mig stark nog att inte bara undvika dessa situationer, jag känner att jag har styrka nog att få människor att förstå vad en dålig situation är för mig och visa mig respekt för att jag står för det och hur jag känner. Det känns som om man kan få människor att växa av att stå upp för sig själv och ta smällen ibland – det kanske är det som är att vara en förebild kanske?
Du har rätt det där om att läsa av människor och bilda sig uppfattningar trots att man egentligen inte vet. Det känns som att det kan gå till överdrift och bli högmod (kollade upp ordet på Wikipedia, mycket tänkvärd beskrivning). Det jag har blivit mycket bättre på att läsa av hos människor – tack vare diverse litteratur, seduction och av egna experiment “på fältet” – är kroppsspråk, tonalitet och ansiktsuttryck. Vi visar enormt mycket av oss själva och vårt tillstånd genom dessa aspekter. Jag har för mig att någon har menat på att det är 90% kroppsspråk och 10% av det vi säger som vi läser av. Jag tror definitivt att det är möjligt att bilda en korrekt uppfattning om människor från att läsa av en människa (det finns tonvis av litteratur om detta, vet knappt vart jag ska börja men jag är väldigt sugen på att lära mig mer). Men jag skulle passa mig för att gå djupare än så utan att personen själv får öppna sig och berätta – därav det du beskriver att se någons essens. Jag kanske uttryckte mig på ett klumpigt sätt i blogginlägget.
Fördelen för mig, i att kunna läsa av människor är att jag vet vad jag kan säga till dem och vad jag kan göra för att få dem att bli bekväma med mig. Och då kan jag också bygga upp en hälsosam och givande relation mellan oss. Jag har länge varit en kontrollmänniska i den aspekten, ju mer jag vetat om andra människors sätt att vara desto lättare har det varit för mig att öppna mig utan att vara rädd för att bli sårad (vilket är min största rädsla här i livet har jag kommit på, och när jag tänker efter så är det väl allas största rädsla eller?). Nu vill jag däremot vara den där förebilden och gå i bräschen. Jag kan öppna mig oavsett vilken människa som jag pratar med, om det är på en fest, på bussen eller i simhallen. Det ger mig en enorm känsla av frihet som jag inte känt tidigare, men det gör mig också sårbar.
Jag var väldigt blyg och osäker när vi växte upp. Men jag utmanade och kämpade med mig själv redan då vill minnas. Jag tror jag fick träning i att prata om känslor när jag gick hos psykologer (det här var innan vi träffades), därav mitt enorma behov av att prata om känslor med folk omkring mig även om de inte var mottagliga för detta. Jag tror det har räddat mig till stor del.
Blogg, det har jag.. Men jag skriver aldrig i den
Nej jag känner redan att för mycket av mig själv finns att finna på diverse sidor och forum. Det lockar mig inte att skriva om min privata vardag på en öppen blogg. Inte sagt att det inte är rätt för andra dock.
Vore däremot kul att träffas nån gång över en öl, kanske nästa jul
Eller om du är nere i Lund och hälsar på Jakob.
Öl it is!