Tagcloudet till höger om denna text fascinerade mig för någon dag sedan. Jag insåg att det är en tidslinje över mitt liv. Molnet fungerar som så att de ämnen som jag skriver mest om är de ord som är störst och vice versa. Och om man hade sparat en bild för varje uppdatering av textstorlekarna och spelat upp dem i en sekvens skulle man se vilka områden i livet som jag präglats mest av under just vissa perioderna. Så vill man veta vart jag står i mitt liv just nu är det bara att ta sig en titt på molnet. Mycket nöje!

För ungefär en månad sedan var jag som vanligt, den sista onsdagen i varje månad, på SSF möte vid Odenplan. När jag skulle gå ner i tunnelbanan efter mötet, stod det en kille och delade ut små lappar. Sättet han gjorde det på, fick mig att inse att det antagligen inte handlade om reklam – så jag tog emot en lapp. På lappen stod det:

“Salig är den som håller ut då han prövas.”

Jag visste inte vart citatet kom ifrån, det stod “Jak” och några siffror under citatet. Men jag kände inte igen det då jag har noll koll på det mesta som har med religion att göra. Men jag gissade på att det antagligen härstammade från någon slags religiös skrift. Men nog om det, det är inte poängen med denna historia. Jag la lappen i min SL-plastficka och där har den legat sen dess, och jag har funderat på citatet om och om igen.

Som ni läsare av min blogg kanske har läst er till, har kärlek blivit en central del i mitt liv. Jag har valt att låta kärleken styra mina val och handlingar – och det leder mig hela tiden till fantastiska nya upplevelser och jag har aldrig växt så mycket och så snabbt som jag gör just nu mentalt och andligt. Livet ger mig nya insikter, mål och viljor nästan dagligen. Och det är omtumlande men så vackert och upplyftande. På sistonde har det dock varit rätt så tufft. Att känna kärlek och att ge kärlek är svårt att göra i alla situationer, då vi prövas dagligen både mentalt och fysiskt. Och även om jag dagligen får bevis av andra människor att den väg jag vandrar just nu är rätt för mig, så möter jag också motstånd. Människor som låter rädslan diktera villkoren finns överallt (jag kan ta mig själv som exempel, rädslan har dikterat villkoren under hela mitt liv ända tills nu), och så har det sannolikt alltid varit i den kända historien för alla människor. Det är en del av vår uppgift här på jorden, att lära oss om rädsla och kärlek. Och det gör ont varje gång jag ger av min kärlek villkorslöst, och jag möts av denna rädsla. Den tar energi från min kärlek. Det är prövningen som jag ställs inför varje dag. Och i och med att detta är relativt nytt för mig har min styrka inte än nått de nivåer som jag vet att vi människor är kapabla till.

Idag var jag på månadens SSF-möte, och på väg hemåt såg jag att det nu stod tre killar och delade ut lappar precis som för en månad sedan. För några dagar sedan hörde jag ett superbra citat som jag blev så inspirerad av att jag skrev ner det på baksidan på lappen som jag fick för en månad sedan. När jag såg de tre killarna som stod och delade ut lappar med religiösa citat var det så självklart vad jag skulle göra. Jag gick fram och tog en lapp, och gav tillbaka den lapp som jag hade fått för en månad sedan. När han läste citatet som jag hade skrivit på min lapp glimtade hans ögon till och han berättade att det här var något han nyligen funderat på. Det stod:

“Let your presence convince the world.”

Killen hette Joel. Han var kristen, och vi hade ett kort, intressant samtal om andlighet och religion. Vi utbytte erfarenheter och tankar. Han var nog rätt så förvånad över att jag närmat mig honom, men han verkade lika tacksam som jag för öppenheten som uppstod ur en normalt stressig vardagssituation. Där människor vanligtvis inte möter din blick och vandrar vidare omedvetna om möjligheterna till spännande möten som finns omkring oss överallt. Och jag kan tänka tillbaka på vad som kan ha hänt när jag gått, att han gick fram till sina vänner och utbrast:

“Killen gav mig ett kort…”

Och så läste de noggrant vad som stod på lappen, och därefter lös ett glatt och lyckligt sken upp inom dem.

“Let your presence convince the world.”

Precis som det skulle göra för mig också. För när jag gick därifrån kände jag mig så upplyft som man bara kan göra när man fått smaka på livets oförutsägbara och fantastiska händelser. Jag var så glad och tacksam över vad som hade utspelat sig, och det gav mig precis det svar som jag sökt på sistonde. Vart hittar jag styrkan till att fortsätta ge villkorslös kärlek? Det var precis som lappen som jag hade fått för en månad sedan hade berättat för mig:

“Salig är den som håller ut då han prövas.”

Cirkeln är sluten och jag har fått en ny, viktig insikt som kommer att spela stor roll i mitt liv framöver. Livet är fantastiskt och nog är jag salig allt

Här följer ett utdrag från SAOL om ordet salig:

“1) om person: som (allmänt l. i ett visst av­seende) befinner sig i en lycklig l. förmånlig ställ­ning o. har anledning att känna sig lycklig o. glad, lyckligt lottad, lycklig.”

Och tills nästa spännande möte ska jag fundera på citatet som står på min nya lapp.

“Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig.”

Alternativ 1: Kärlek är allt, och det är det enda jag någonsin kommer behöva tänka, känna och tro på tills min jordliga kropp är klar med denna planet.

Alternativ 2: Jag håller på att bli galen.

Vilket alternativ tror ni att jag väljer eller har valt mig?

Låt din själ, essens, inre, oändliga visdom, källa, väsen – vad du nu vill kalla det – tala om det för dig.

Vilket val väljer du?

Kineserna som bor i min korridor är så trevliga och gulliga. Dom är alltid glada och pratsamma av sig, kontaktsökande och varma till sitt sätt. Imorse när jag skulle koka gröt la jag märke till att en av kineserna hade hällt upp corn flakes i en kastrull, och han skulle koka det. Min första tanke var att fråga honom vad det var han gjorde, för jag har aldrig sett någon koka corn flakes förut. Men sedan tänkte jag att det kanske är så dom gör, för när man har bott med kineser ett tag (vilket jag gjort både i Ektorp och nu i Västra Skogen) så inser man rätt snabbt att deras matkultur är väldigt annorlunda mot vår.

Men efter ett tag så berättade han på egen hand att han tänkte göra gröt, som han hade sett att jag gjorde varje morgon. Det var ett sånt härligt sött ärligt misstag, så det var bara att skratta åt det hela. Jag visade skillnaden på corn flakes och havregryn. Men jag sa också att han kunde pröva att koka corn flakesen ändå. Vem vet det kanske är gott?

Så här ser det ut en fin vinterdag från mitt fönster. Jag är jättenöjd med min utsikt. En fin dag ser man bortom betongen och man kan skymta skogar och berg som breder ut sig långt där borta. Och vrider man sig till vänster så ser man rakt in i grannhuset! För en nyfiken och oblyg människoentusiast är det rena rama guldgruvan. Men nog vågar jag inte stå och stirra alltför länge – om ens korta stunder.

Ju mer jag lär mig om livet, desto mer inser jag att saker inte inträffar av en slump. För er som har sett The Secret, vet säkert lite om attraktionskraften i viljan inom oss själva. När jag såg The Secret för första gången kändes det som att dom pratade om saker som hade genomsyrat mycket av mitt eget tankesätt – men som jag inte medvetandegjort tidigare. Det jag inte gillade med The Secret var hur dom la fram alla argument och presenterade dem – på ett väldigt amerikanskt sätt, mycket yta. Men visst, jag var såld. Om jag kollar tillbaka på hur jag var då, och hur jag är nu, så ter sig The Secret för mig idag nästan som något banalt och självklart.

Det slår mig också hur vi människor förstorar upp, prisar och ber till vår potential som egentligen i grund och botten är självklara bitar av det som gör oss till människor. The Secret är ingen banbrytande idé. Snarare tvärtom – den har alltid funnits inom oss både på ett medvetet plan hos vissa och på ett omedvetet plan hos andra. Men vi människor glömmer lätt bort vilka vi är. Och gång på gång återupptäcker vi oss själva genom den mänskliga historiens gång. Vissa mer, vissa inte alls. Den viktiga lärdomen tycker jag är att det är viktigt att inse att vi hämtar vår mänsklighet ur samma källa. Vi är medlemmar av samma ras, människan. Vi är flockdjur, medlemmar i grupperingar och samlingar av andra människor. Våra liv kretsar kring att vara människor, och vi är resultatet av andra människor som i sin tur utvecklades utifrån andra ännu tidigare människor. I det avseendet är det mycket möjligt att budskapet som The Secret vidarebefodrar är en insikt som har funnits i oss alla sedan urminnes tider.

Jag har svårt att se att vi är särskilt unika eller speciella i vår grunduppsättning av det som kännetecknar vår ras i vår tidsålder – våra allra mest primitiva beteenden, gener och annat krafs som kan läggas till i denna lista. Jag tror att evolutionen är en långsam process, och ibland verkar det som om vi människor tror att vi har kommit längre än vad vi egentligen har gjort.  Vad som gör oss speciella är vad vi gör med våra instrument, våra hjärnor, kroppar och själar under de korta liv vi genomlever. Vi har alla olika förutsättningar i livet, vi formas av samhällen och kulturer, samtidigt som vi behåller mycket av vår allra mest grundläggande biologi, och våra allra mest grundläggande instinkter och beteenden som följt med oss från urminnes tider – och vi måste lära oss att ta vara på båda dessa delar och hitta vår potential.

Jag tror att våra olika intelligenser (i alla fall vad vi tror är intelligens) har fört oss framåt i vissa avseenden men samtidigt satt käppar i hjulen i andra. Vi har lärt oss att överkomma många av naturens faror, och sett till att vår ras förökat sig med otroligt snabba steg. Vår stora befolkningsmängd, och våra försök att få kontroll på populationen har resulterat i framväxten av samhällen och kulturer. Samhällen och kulturer försöker hålla ihop oss, och vill förhindra att panik och kaos utbryter mellan oss människor samtidigt som vi kan tillåta en viss personlig frihet inom ramarna som satts upp. Tänk på vad som händer när en stor grupp med människor struntar i regler och sociala koder som vi lever efter i dagens samhälle, utsätt dem för en mycket känslosam upplevelse som gör att de tappar kontrollen. Det resulterar i masshysteri och panik. Tänk på hur mycket medierna i vårat samhälle styr oss och får hela samhällen att påverkas. Det är nästan som om samhällena försöker hålla vår mänsklighet i schack för vår överlevnads skull. Men kontrollen har bieffekter som på samma gång leder till att den trycker tillbaka vår innersta mänsklighet. Och den innersta, mest dolda mänskligheten innehåller de viktigaste nycklarna för personlig utveckling som vi kan hitta i vår värld. Den rymmer en otrolig simplicitet. Jag vet inte exakt vad där finns, men just nu har jag en känsla och tro på att vi är rädsla och kärlek – och att dessa två arbetar i symbios trots dess olikheter (yin och yang).

…att du hade dåligt morgonhumör.

0805 Jag vaknade visserligen av alarmsignalen på mobilen, men efter lite snoozande hör jag hasande fötter i korridoren. Det är hantverkarna som börjar sin dag och förbereder sig. Jag undrar om min ytterdörr står på glänt, eller om den bara är byggd i ett tunt lager med plywood. För jag hör deras lågmälda pratande, ungefär som att ytterdörren verkligen står på glänt. Hör dom mig lika bra? Jag vrider mig lite till och stiger upp. Jag är faktiskt uppe i god tid, och mitt pendlande in till stan är betydligt kortare än från Ektorp.

0825 Lagom till att gröten börjar koka på spisen sätter borrandet igång. Bara att plugga in öronpropparna, som troligtvis kommer att bytas ut många gånger innan jag flyttar härifrån.

0840 Nu drar borrandet igång på allvar. Jag känner mig som Hacke Hackspett, en sten studsar runt i mitt huvud. Jag kommer på mig själv att jag stilla ber till högre krafter att jag önskar att jag vore döv. Men då hade jag troligtvis ändå känt av vibrationerna som går igenom huset. Som tjej hade du i alla fall sparat batterier då du inte behöver använda dina sexleksaker längre. Ditt hus är en sexleksak.

0850 Borrandet upphör. Jag tar ur mina öronproppar och jag njuter av att höra musiken som spelas på datorn! Lite härlig, kärleksfull reggae som påminner om livets ljusa stunder.

0851 B0rrandet fortsätter. Jag tror dom borrar närmare min lägenhet nu.

0852 Det kittlas lite småskönt av att golvet skakar.

0905 Borstar tänderna. Som trummis är jag van att följa takten. Jag märker att jag är sjukt effektiv till den ackompanjerande hundradelstakten som går ungefär så här: “ratatatatatatatatatatatatatatatatatatatatatata”.

0909 Stänger av datorn medans ljudet av War – Why Can’t We Be Friends dör ut.

0915 En ny fantastisk dag väntar. Jag drar in den härliga fräscha doften av arbetsplats och rättar till min halsduk. Funderar på att byta ut lappen i min sl-plastficka där det står “Salig är den som håller ut då han prövas” till en ny lapp där det står “Våld löser inga problem”. Men den skulle nog ryka av bara farten.

Jag har aldrig gillat Magnus Betnér. Han är bara så jävla cynisk och bitter hela tiden. Men nu börjar jag fan gilla hans attityd…tyvärr. Det är alltså så här han hämtar inspiration för att skriva nytt material?

Vad fan har jag gett mig in på? Jag har blivit tvungen att använda öronproppar för allt oljud. Borrandet har inte bara varit kostant hela förmiddagen, förutom lunchpaus, det har förvärrats. Och nu slipar dom också. På frågan till min kinesiska granne “Is it like this everyday?” svarar han “Yes, and they’re not done until a year and half or so I think”. En annan granne sa visserligen att borrandet inte är lika farligt alla dagar. Men satan i gatan, det här är ju tamejfan helvetet!

En snubbe utanför tunnelbanan delade ut ett roligt visdomsord på en liten lapp till mig för någon vecka sedan.

“Salig är den som står ut när han prövas” stod det på lappen, och nu ligger den i min sl-plastficka så att jag ser lappen då och då. Och det var nog meningen att jag skulle få den, för snart nog kommer jag gå ut och köra upp den största jävla borren jag kan hitta i Solna i hantverkarnas rövar! Och tro mig, jag kommer njuta av det!!

Om jag ska vara sådär harmoniskt jävla optimistisk, så kommer min gymträning gå riktigt bra framöver då jag kan ta ut min ilska och frustration på vikterna istället.

Skrattar bäst som skrattar sist, eller?…

När vanliga människor, med vanliga jobb, i det vanliga samhället, med vanliga rättigheter och som bor i vanliga hyresfastigheter råkar ut för stambyten blir dom omflyttade. Men när vanliga jävla studenter, som inte har några jävla rättigheter, eller någon jävla ekonomi, som bor i nerslitna jävla skithus som inte en jävel bryr sig om äntligen får nöjet att höja sin levnadsstandard genom renovering. Ja då ska dom satarna jävlar lida för det också och bo i skiten medan dom bygger om. Och inte fan var det någon information om ett stambyte på hemsidan när jag sökte lägenheten, och inte fan har någon jävel sagt nått när jag hämtat ut nycklar och pratat med hyresvärden. Istället blir det en riktigt jävla skön överraskning, som på julafton ungefär fast i helvetet, när man sjuk har konkat prylar en hel dag. Och jag ger blanka fan i om min retorik har hål och luckor i sig, om den ens stämmer överhuvudtaget. Jag är bara så jävla förbannad just nu att jag har god lust och regissera en splatterfilm med borr och slip.

Vaknade idag, första morgonen i min nya lägenhet, av att alarmsignalen på mobilen ljöd. Hade en 10 minuter lång dialog med min kropp om huruvida jag orkar gå till min praktikplats idag. I mitt tunga huvud ser jag helgens aktiviteter framför mig, och jag är inte förvånad över att jag mår som jag gör. Har egentligen varit i behov av att vara sängliggandes, sedan jag blev sjuk i onsdags. Men flytten fick mig ändå att flyttpacka efter bästa förmåga. I fredags var jag i rätt bra form, och vi hade då en spelning med bandet (vår tredje) som jag absolut inte ville missa! Efter spelningen blev det öl och karaoke, vilket kanske var en rätt osmart sak att göra när man är sjuk. Men efter en spelning är man sjukt taggad och uppspelt, och man vill gärna fira med bandet. Dagen efter var det bara att låta baksmällan och sjukdomen förpassas till Nangiala medan jag flyttpackade det sista. Och igår flyttade jag. Det gick jättebra, och var den smidigaste flytt som jag varit med om. Stort tack till M och K som hjälpte till.

Men som tidigare nämnt, är jag inte förvånad att jag mår som jag gör idag. Till råga på allt har jag lyckats flytta till ett hus där dom just nu gör ett stambyte. Så nästa torsdag försvinner vårat gemensamma kök, och vi kommer få använda grannkorridorens kök ett tag. Vi har då inga kylskåp och frysar, vad jag vet, som vi kan använda. Den 6:e mars ska dom byta ut mitt badrum, som jag inte kommer kunna använda på 5 veckor. Då får jag gå till en tom lägenhet i samma korridor och använda dess badrum under tiden. Hantverkarna är här varje dag och jobbar vad jag förstått. Det märks, för nu har dom borrat konstant sedan ungefär 8-tiden på morgonen.

Har lite dåligt samvete över att jag inte kunde vara på praktikplatsen idag. Jag har ju satsat så hårt på att visa framfötterna där, och jag tror det är en av anledningarna till att jag är sjuk också. Jag brukar alltid bli sjuk av samma anledningar, dvs att jag överanstränger mig under en period. Det var planerat att jag skulle vara med i ett projekt denna vecka, och nu har jag varit borta ett rätt långt tag. Ibland tror jag nästan att jag har sumpat min chans där bara för att jag är sjuk. Det känns inte bra. Med andra ord har jag lagt mycket press och förväntningar på mig själv, och det är något jag måste jobba på att motverka.

Och just nu är jag inte alls i form, på något sätt och vis. Kroppen är sliten, mentalt är jag sliten, mitt hus är slitet. Men det var ändå precis därför jag flyttade hit, för att få lite utmaning! Man måste ha det dåligt för att uppskatta det goda. Så jag är rätt nöjd ändå, även om jag längtar tills jag kommer i form igen.