John Wooden, som många andra stora inspiratörer också menar, förklarar vad framgång egentligen är.

Pyramid of Success - John Wooden

Jag stötte på en gammal favorit som jag hade glömt bort, Liberty Meadows. Det är den enda comic strip som jag har lagt på minnet, för att den är så himla rolig. Dock har jag inga böcker eller tidningar, utan har bara läst den gratis på dess hemsida. Men jag köper gärna på mig lite Liberty Meadows när ekonomin tillåter det.

I övrigt är jag alldeles för trött idag för att få något gjort. Jag hade helt glömt att det skulle in byggarbetare i mitt badrum imorse. Så de väckte mig på tok för tidigt, och jag har inte sovit så mycket.

Jag har också planerat att skriva ett inlägg som handlar om hur viktigt det är att leva ett energieffektivt liv. Det är en mycket viktig del för att överhuvudtaget kunna utvecklas, och jag tror att många inte är medvetna om vad man kan göra för att åstadkomma detta. Alla vet t.ex. att man behöver mat, sömn och motion för att att kroppen ska må bra. Men har du uppfyllt dom kriterierna kommer du ändå bara att ha energi nog att driva kropp och hjärna. För att utvecklas spirituellt krävs en annan slags energi som också kräver andra tillvägagångssätt. Det är därför religiösa traditioner har ritualer, ceremonier, bön och meditation. Det är olika sätt att komma åt den spirituella energin, som skiljer sig avsevärt från din fysiska energi och som ger dig möjligheten att komma fram till mycket viktiga insikter. Och därmed har du också mycket större möjligheter till personlig utveckling.

Men nu lite underhållning!

Liberty Meadows

Denna blogg har varit med mig sen 2004. Men jag började blogga redan 2001. Tyvärr har jag förlorat mina bloggposter sedan 2001, vilket är synd. Syftet med denna blogg har alltid varit att skriva för mig själv, för att jag ska kunna blicka tillbaka och se på hur jag har utvecklats genom åren. Bloggen har blivit ett viktigt verktyg för mig att får ur mig mina tankar om livet. Den har hjälpt mig och blivit mer och mer betydelsefull för mig med tiden.

Nu har jag hjälpt mig själv, det är dags för mig att hjälpa andra. Det kommer att innebära att min blogg blir mindre betydelsefull för mig. Det som är betydelsefullt för mig nu är att kunna sprida kärlek och inspiration till så många människor som möjligt. Och jag kommer hitta lämpliga arenor för detta istället för att låta mina tankar och min kunskap gå förlorad här (jag antar att det inte är så många människor som läser här).

Jag kommer fortfarande skriva här, och det kommer säkert bli en hel del inlägg fram tills dess att jag har hittat de andra arenorna, där jag kan tala till ett större antal människor och fokusera min energi på dem istället för mig själv.

Vad som är unikt med den här bloggen, är att ni som har läst mina inlägg från den senaste tiden har fått ta del av en enorm livsupplevelse. Och allt finns dokumenterat här. Ni har läst om en människa som har hittat sin mening med livet, och hittat styrkan att göra detta samhälle till en bättre plats att leva på. Ni har bevittnat en födelse.

Jag hoppas också en dag att jag kommer att skriva en bok om den här resan, det jag lärt mig och hur jag har lärt mig – som kommer att inspirera andra människor att göra sin resa.

Så vad händer nu? Framtiden ligger för mina fötter, och jag har lyckligvis redan satt igång med det som jag vill göra i mitt liv.

Jag kommer att sparka igång två karriärer, den ena har redan börjat, och den andra är i startgroparna och kommer att sätta igång så snart som möjligt. Det roliga är att jag inte sökt medvetetet efter dessa möjligheter, de har erbjudits mig utan att jag egentligen frågat eller ens varit medveten om att möjligheten funnits. Det är genom mitt sätt att vara och genom att visa min vilja och passion som människor i min närhet har erbjudit mig möjligheter som jag inser är precis i linje med vad jag vill göra.

Den ena karriären är i webbranschen. Jag kommer att jobba med en fantastisk människa, och vi har fått en väldigt bra relation med varandra ända sedan vi först träffades. Vi kommer att jobba med idé, strategi, koncept och jag även med produktion (formgivning). Vi kommer att jobba med större kunder. Då den här personen redan har lång erfarenhet i branschen, och redan har ett stort nätverk omkring sig så är det för mig den absolut bästa vägen att komma in i branschen. Inte nog med att jag får jobba med en människa som kommer vara en viktig person i mitt liv – både privat och yrkesmässigt. Jag får jobba med någon som kan lära mig allt om branschen, och dessutom får jag göra det som jämlike då jag går in som partner i detta.

Den andra karriären är faktiskt något som jag hela mitt liv på något vis dragits till. Och ju mer jag har växt som människa desto mer uppenbart har det varit att ta det här steget. Jag kommer att bli livscoach. Också här har jag träffat en fantastisk människa som redan jobbar med det detta och som ska starta en egen verksamhet där han vill samla bra människor omkring sig – och som jag har fått äran att vara en del av. Likheten med ovanstående karriär är snarlik. Det är en människa som jag har fått en väldigt bra relation med, och som också kommer vara en viktig del av mitt liv – både privat och yrkesmässigt. Det är också en person som redan har erfarenhet av coaching, av att leda och inspirera människor – och jag går in som jämlike i detta.

I båda karriärerna handlar det om människor som inte är mina chefer, utan mina jämlikar. Det är också båda projekt som jag får vara med att forma från grunden och skapa en gemensam vision kring. Jag lägger min tillit till dessa människor, då jag tror på dem. Och de lägger sin tillit till mig, för att de tror på mig. Och vi tror att det vi gör kan bli riktigt, riktigt stort där många människor kan bli påverkade och inspirerade.

Jag har hittat mitt kall i livet, och det är att hjälpa andra människor tro på sig själva. Jag vill från botten av mitt hjärta att alla människor ska kunna leva i total frihet, glädje och lycka. Det är min livsuppgift som jag nu efter 27 år har hittat och kommer att förverkliga!

Något som jag har funderat på ända sedan min resa började är verkligheten. Vad är verkligheten för något? Är verkligheten subjektiv (den skapas ifrån dig själv) eller objektiv (den skapas utifrån din omgivning)?

Svaret är både och.

Verkligheten skapas både från dig och din omgivning.

Men vad består verkligheten av om den nu existerar?
Tro.
Tro är verklighet. Det är materialet som verkligheten skapas utifrån. Utan tro skulle det inte finnas någon verklighet.

För att illustrera detta, försök tänk er en människa som inte har tro.
Och om ni tänker på en människa utan tro, vad är den människan för någonting då i sånt fall? Ingenting, en människa som inte har tro är troligtvis så pass deprimerad att hon kommer att ta livet av sig förr eller senare. För att om hon inte tror så finns det ingen verklighet. Och finns det ingen verklighet, finns det ingen existens.

Många människor som menar på att dom inte har någon tro, har i själva verket tro. Du kan gå runt hela ditt liv och säga, jag tror inte på det där eller det där. Men då tror du automatiskt på motsatsen. Allt är ett motsatsförhållande. Tror du inte på religion, då tror du på avsaknaden religion – vilket är en möjlig verklighet. Tror du inte på politik, då tror du på en värld utan politik – också en möjlig verklighet. Det är ett konstant motsatsförhållande, universums lag. Det måste finnas en motsats, annars existerar det inte!

Men då kanske du tänker så här. Om jag inte tror på religion, så betyder det inte automatiskt att religion försvinner. Bara för att du tror det kommer inte alla människor som tror på Jesus, Allah, Kaya, Shiva automatiskt sluta tro på det.

Därför är verkligheten också objektiv. Det finns alltid andra som tror på andra saker än du själv. Du lever i din verklighet, och de lever i sin. Det behöver inte betyda att deras verklighet inte existerar, eller att din inte gör det. Ni lever helt enkelt i olika verkligheter. Men med din tro kan du övertyga andra människor att tro på det som du tror på. Då blir din verklighet lite starkare, lite mer sann. För om alla trodde på samma sak, skulle det vara den enda verkligheten som existerade.

Föreställ dig i dina tankar ett lapptäcke. Varje lapp på täcket motsvarar en människa som just nu lever på den här planeten. Den senaste siffran på världsbefolkningen enligt Wikipedia är 6.76 billioner människor. Så det här lapptäcket består av 6.76 billioner lappar, som alla sitter ihop. Lapptäcket är fullt av fläckar i olika färger och storlekar. Fläckarna är utspridda i olika former och konstallationer. Vissa innehåller starka färger, vissa svaga färger.

Lapptäcket symboliserar vår objektiva verklighet, som alla människor på jorden delar tillsammans. Varje lapp på täcket symboliserar din egen verklighet, som du själv har skapat. Låt oss säga att din lapp, alltså du, är röd. Vi säger för sakens skull att färgen röd symboliserar tron på socialism, och att färgen blå symboliserar tron på kapitalism. Jag antar också i det här exemplet att du umgås med andra röda färger, alltså andra människor som också tror på socialism. Ni bildar en klunga med röda färger. De som tror allra mest på socialism, som brinner för det allra mest – de har de starkaste röda färgerna på sina lappar. Medan de som inte helt säkra på idéen om socialism men ändå håller med i det stora hela, har svagare röda färger på sina lappar. Och låt oss också anta att det ser precis likadant ut för de människor som tror på kapitalism. De bildar också klungor av svagare och starkare blåa färger.

I det här fallet så existerar både socialism och kapitalism, för att det finns människor som tror på både det ena och det andra. Och över hela världen finns det lappar med olika färger som motsvarar andra trossystem. Och i det här exemplet överensstämmer detta med verkligheten så som den ser ut i dagsläget. Både socialism och kapitalism existerar, för att det finns människor som tror på det.

Men om vi tar en annan tro, en tro som är på väg att dö ut till exempel. Vi kan ta tron på vampyrer. Det finns nog de som faktiskt tror på vampyrer, men det antal människor (lappar) som inte tror på vampyrer är bra mycket större än de som inte gör det. Och hur ser verkligheten då ut i detta exempel. Berättelserna om vampyrer i vår värld tillhör mestadels det som betraktas som fiktion, alltså något som inte existerar. Men vissa människor är inte helt säkra på detta faktum. De tror ändå att det finns en rimlig möjlighet att vampyrer faktiskt finns. De har en väldigt svag färg på lapptäcket. Men om flera människor skulle gå ihop i en klunga och verkligen börja tro på vampyrer, då har de skapat sig sin egen fläck på lapptäcket – en egen verklighet. Och i deras värld existerar ju då också vampyrer. De kanske skulle hitta på ritualer och myter om vampyrer. De skulle träffas och skapa gruppsammanhörighet som stärker deras tro ytterligare (religion någon?). De skapar en egen verklighet, och den blir verklig för dom.

Men då är ju frågan, bara för att dom tror på vampyrer, existerar vampyrer då?

För att svara på det utgår jag ifrån att universum har lagar. Naturlagar är lagar som är bundna till vår planet , och med det menar jag att det är lagar som vi kan mäta, ta på, känna eller uppfatta. Vilka universums lagar är tror jag inte att vi vet eller kan greppa. Och jag inser att detta inte nödvändigtvis behöver stämma, för det kan lika gärna vara resultatet av vår delade tro. Alla människor tror att naturlagarna inte kan brytas, men egentligen vet vi inte det. Det kanske är möjligt?

Men om universum har lagar betyder det att vi måste skilja på verklighet och existens. Medan verkligheten är ett resultat av vår gemensamma och individuella tro så är existensen däremot är ett resultat av universums lagar. Om inte vampyrer existerar enligt universums lagar så finns det inga vampyrer, punkt slut. Men om vår gemensamma tro är så pass stark att alla tycker att det är fullständigt uppenbart att vampyrer existerar, då låter vi vår verklighet representera vår existens fast den kan vara felaktig. Detta är varför tron har fört med sig så mycket lidande, men samtidigt också så mycket glädje.

Jakten efter häxor är ett bra exempel på detta. Inkvisitionen och kyrkan lyckades få allmänheten att tro på häxor, och så brände man oskyldiga människor på bål och lät dem drunkna trots att häxor antagligen inte existerade. Verklighet och existens är alltså två skilda saker. Verklighet är något som vi skapar i vårat individuella och kollektiva medvetande. Medan existens är något som skapas utifrån universums lagar.

Men fundera också på vilken glädje tron kan skapa om du tror på dig själv. Om du tror på att allt är möjligt. Om du tror på att du kan bli den människa som du vill vara. Då är vår tro det viktigaste verktyget som vi kan ha i våra liv. Så tro på dig själv! Skapa din egna underbara verklighet och låt andra få ta del av den! Förändra världen och låt inte världen förändra dig! Ditt liv är ditt eget!

Och behöver jag ens säga att tron bör skapas utifrån kärlek och inte rädsla.

Jag vill tacka alla som är en del av mitt liv på något sätt, och har fått mig att må bra – hur liten eller stor gesten än må ha varit. Det har betytt väldigt mycket för mig att veta att det finns de som tycker om mig för den jag är.

Jag har sedan nyår varit på en andlig resa som jag inte trodde var möjlig i mina vildaste fantasier. Jag har i stort sett bara klamrat mig fast och njutit av åkturen, med den största vördnad, respekt och tacksamhet som jag kunnat frambringa. Min andliga resa har tagit mig till platser som jag aldrig tidigare besökt i mitt medvetande.  Tankar som jag knappt trodde att det var mänskligt möjligt att greppa har kommit till mig som om det vore fullständigt uppenbart.

Mitt rationella tänkande har ibland försökt avbryta resan genom att jag har trott att jag hållit på att bli galen. Och det är där ni kommer in i bilden, mina vänner. För om jag inte hade fått så mycket bevis från andra människor att min resa har fört så mycket gott med sig, så kanske jag inte hade vågat fortsätta. Ni underbara människor som redan finns i mitt liv och ni som har kommit in i mitt liv under denna resa, tack! Ni är ett bevis på vilka fantastiska möjligheter vi alla har tillgång till. Ingenting i våra liv är en slump. Vi alla har förmågan att inte bara kontrollera våra liv, utan att också sträcka oss så långt utanför vår kropp, i medvetandet – att vi kan uträtta precis vad som helst på denna jord (förutom att trotsa universums lagar).

Jag har ibland känt mig generad över vad som har hänt med mig, gåvorna som jag har fått som på ett silverfat. Jag har ryggat tillbaka, försökt få distans och ifrågasatt. Men alla dessa ögonblick av tvivel är ändå ingenting jämfört med den starka kärlek som hela tiden har visat vägen. Kärleken övervinner allt, vi kan inte fly från kärlek. Den kommer alltid att omfamna dig.

Vi är kärlek.

Svaret är så enkelt. Det finns ingenting annat än kärlek. Du är kärlek, dina vänner är kärlek, samhället är kärlek, planeten är kärlek, kosmos är kärlek.

That’s it folks!

Och jag vet att en del av er som läser detta kommer att höja på ögonbrynen och undra vad det är för galen person som försöker predika för er. Och så vet jag att det finns en del av er som redan vet vad det handlar om, ni vet. Men jag predikar inte, jag säger inte åt en endaste människa vad dom ska göra med sina liv. Jag visar er bara svaret som har funnits där hela tiden. För den resa som jag har gjort kan inte läras ut, det går inte att skriva om den, visa den på film, eller spela in en låt för att förstå den – och ändå så beskrivs resan i all kultur som har existerat. Kärleksbudskapet finns i allt. Svaret har alltid funnits framför näsan på oss – men det räcker inte. Man måste känna den för att förstå den! Och det kan bara du göra. Du måste gå din egen väg, vad det än må vara för väg. Därför är den sanna kärleken villkorslös. Den ställer inga krav, den dominerar inte och förtrycker inte, den manipulerar inte, den vill inte ha någonting. Den bara är, det du är. För att du är kärleken, och svaret har alltid funnits inom dig själv.

Rädsla är en naturlig del av vår värld, och om jag bara får ge ett enda råd till alla människor på denna planet så är det följande.

Möt din rädsla!

Du vet redan vad du behöver göra för att möta din rädsla. Du har redan svaret. Du behöver bara känna det. Det är allt du behöver göra. Och sedan lovar jag er att ni kommer åka på erat livs åktur! Big Bang, materia, encelliga organismer, flercelliga organismer, växter, djur, människan, du, samhället, planeten och avslutningsvis kosmos. Du kommer att se hur allt hänger ihop. Det förflutna, nuet och framtiden.

Nu är jag klar med den här resan. Jag känner frid. Jag har blivit en människa. Den 13:e mars, 2009 föddes jag. Jag är och kommer att fortsätta vara.

Jag gör en Britney

Om vi nu dras närmare solen, och allt är en upprepning av samma skeenden om och om igen (allting återföds), och vi till slut föds in i solen. Då borde solen i sin tur födas in i en ny kedja av dessa skeenden, som i sin tur föds in i en ny kedja. Skulle det kunna betyda att universum imploderar?

Tillägg: Efter snabb efterforskning verkar vetenskapen mena att det är solen som i själva verket expanderar mot oss. Detta kommer ta flera billioner år.

Om vi då antar att människan under sin tid har utvecklats till mer avancerade organismer (solpartiklar), med ett medvetande och vi har billioner år kvar till att solen kommer att påverka jordens atmosfär såpass att liv kanske inte längre existerar i den form som vi definierar den. Då borde det innebära att vi har ett giganormt antal tidsåldrar kvar att utvecklas igenom. Precis som dinosaurerna dog ut, kanske vi helt enkelt följer en utvecklingskurva som står i relation till solenergin.

Jag funderade lite på detta och gjorde en enkel skiss. Jag är inte på något sätt påläst när det gäller rymden, mer än det vi lärt oss i grundskolan. Och det känns som att denna skiss lika gärna skulle kunna vara hämtad ur en grundskolebok. Därför vill jag poängtera att allt som jag funderar på just nu är saker som jag i praktiken vill tillämpa på mitt eget liv, jag har inget intresse i att bli vetenskapsman/forskare. Jag gör detta för att jag tror att det kan leda mig till att leva i en optimal upplevelse här på jorden. Att hitta svaren är egentligen irrelevant om man bara kan leva optimalt med kärleken. Jag expanderar mitt medvetande från att ha utgått ifrån familjen (uppväxt), till upptäckandet av mig själv (tonåren), till min relation till andra människor (en växande personlig sfär), till min relation till samhället (sociala beteenden i större grupper), till min relation till mänskligheten (andlighet), till min relation till kosmos (framtiden). Och i slutändan drar jag ner bubblan igen, sätter på mig jackan går ut och njuter av det fina vintervädret som vi har

En intressant sak som återkommer i mitt tänkande och överallt på jorden – är Ken Wilbers teori om att allt ingår i hiearkier, allt är en del av någonting större. Cellbildningar och celldelningar verkar vara ett mönster på återfödelsen som all materia verkar gå igenom.

Och som Ken Wilber också gjort, känns det relevant att närma sig människan från så många områden som möjligt. Filosofi, psykologi, religion, biologi, astronomi osv. För att kunna skapa sig en större bild av allt. Vilket påminner mig om att jag borde läsa vidare i introduktionsboken till Ken Wilbers arbete, som ligger på min soffa. Det kan finnas många svar där som kanske underlättar i mitt eget tänkande.

För att kommentera mitt eget inlägg, då jag tycker det är viktigt att ifrågasätta, särskilt när man slänger sig med ord som sanning. Så vill jag gärna hitta andra resonemang som skulle kunna undergräva mitt eget. För trots allt är det ju utvecklingen av medvetandet som jag vill åt!

Och jag har en känsla av att det jag tänker, redan har tänkts för länge sedan. Och då finns det säkert bättre förklaringar av vår existens, och av vårt medvetande. Eller så kanske det är som ett pussel, alla har varsin bit av pusslet.

Och genast kom jag att tänka på de filosofins teorier om kunskap, och hur vi kan argumentera för att vi egentligen vet någonting. Mina erfarenheter säger mig att vi människor är extremt lättpåverkade, och det finns många falska profeter där ute. Så det jag skriver om nu kan lika gärna vara ett hopkok av saker som påverkat mig medvetet och undermedvetet i min närmaste omgivning.

Frågan är hur många fler människor det finns därute som känner så här?

Framåt, mot upplysningen mina bröder och systrar!

Låt oss anta att vi är solenergi. Utvecklingen av vår planet börjar med Big Bang. Detta är då antagligen på något sätt kopplat till att energinivån från solen var precis i rätt fas i relation till avståndet från solen självt. En solpartikel bildades, jorden (solenergi). Ju närmare jorden kommer solen, för hela mitt resonemang bygger på att vi närmar oss solen*. Desto mer energi eller det vi också kallar för kärlek, skapas. Detta ledde i begynnelsen, när avståndet var precis rätt, till att mindre solpartiklar skapades. De första organismerna på jorden. Vi utgår ifrån att de första organismerna var encelliga, och sedan genom celldelningar och cellbildningar skapades större, flercelliga organismer. Det verkar som att dessa organismer inte har något medvetande. Solen kommer närmare. Fler solpartiklar bildas. Fler livsformer skapas. Mer avancerade former av liv skapas. Hjärnor bildas och möjliggör en bild av det vi kallar för värld (summan av alla solpartiklar). Vi får sinnen. Vi är fortfarande i allra högsta grad solpartiklar som har format större och större massor. Och när vi kollar på varandra så ser vi egentligen bara en viss summa av solpartiklar, vi är formen av hur många solpartiklar vi har inom oss. Vetenskapen tror att den minsta beståndsdelen som vi kan mäta ser ut som en rund sträng som vibrerar osammanhängande. Det kan förklara varför vi alla ser olika ut då vi vibrerar i olika takt, form och elastisitet. Solenergin ökar igen, som den gör konstant. Till slut bildas ett medvetande, vi är nu större än våra delar tillsammans och kan göra slutsatser och bedömningar om sådant som inte nödvändigtvis behöver vara det vi kallar för någonting fysiskt.

Vi kallar oss själva människor.

Solpartiklarna blir fler och fler. Människorna skapar samhällen där summan av våra solpartiklar blir till en ännu större helhet. Ett kollektivt medvetande skapas. Vi kommunicerar med hjälp av vårat medvetande. Vi kan faktiskt avgöra i vilken energinivå summan av våra solpartiklar, vår kropp, befinner sig i. Genom vibrationerna som summan av våra solpartiklar gör förstår vi saker som tonläge, kroppsspråk och ansiktsuttryck. Vi kommer än närmre solen. Vårat medvetande expanderar med den ökade energin från solen.

Med vårt expanderande medvetande har vi också börjat sätta ord på vår energimassa, genom känslor. Jag utgår ifrån att vi har två grundkänslor som i själva verket beskriver grundförutsättningarna för energi, det som vi består av. Dessa känslor är kärlek och rädsla. Det är känslorna av att vara en solpartikel.

För att förklara rädsla måste vi gå tillbaka till Big Bang. Då solenergin var väldigt låg under denna period fanns det inte särskilt många solpartiklar. Men till slut skapades de första formerna av liv. Tänk på hur det går till när ett liv skapas i livmodern, det är precis samma sorts skapelse. En spermie (som jag kan tänka mig inte består av särskilt många celler) hittar till livmodern. Då vi talar om väldigt mikroskopiska avstånd i detta sammanhang så är den minsta av energiökningar av betydelse för spermien, och livmodern innehåller mer energi för spermien att ta till sig. Spermien letar sig in i livmodern, precis som vi kommer närmare solen, och från den nyfunna energin i livmodern utvecklar den fler celler, hjärna och sedan också medvetande. Den frigör sig sedan från modern (födsel), letar ny energi (mat), växer och skapar sig fler celler (familj). Big Bang återskapas om och om igen. Och vi är ständigt denna ökande massa av energi, som kommer närmare och närmare solen.

Rädsla är egentligen avsaknaden av energi (kärlek). Tänk på hur du känner dig när du är rädd. I en mycket mild form av rädsla krymper ditt medvetande något. Du känner dig strypt, som en intensiv liten boll. Du har svårare att prestera i grupper och sociala situationer. Nästa resultat av rädsla är att du förlorar kontrollen över dina hjärnfunktioner, du hamnar i den så kallade stresskonen. Du har svårt att ta beslut med hjälp av dina sinnen. Svåra traumatiska situationer i sin tur utlöser en extrem form av rädsla, och det vi kallar för psykiska sjukdomar. I det här stadiet hålls medvetandet och hjärnan igång endast av det faktum att vi konsumerar mindre solpartiklar, som vi kallar för mat. De flesta har sina hjärnfunktioner intakta, men knappt. Det gör att medvetandet inte fungerar som det ska. På nästa nivå av rädsla, som manifesterar sig i form av koma-liknande tillstånd, har vi varken medvetande eller hjärnfunktioner nog att kunna fungera som människor. Jag vill dra en gräns här och säga att detta kanske är den nivå där vi borde avsäga oss vår mänsklighet och inse att vi regresserat. Så här förklarar wikipedia ordet regression:

“När man gör en regression så går man tillbaka till en tidigare erfarenhet. Ofta i syfte att läka en traumatisk erfarenhet man bär med sig. Antingen från ett tidigare liv eller från en annan tidpunkt i livet.

När vi använder oss av metoden regression som betyder tillbakagång. Så får vi kontakt med erfarenheter som inte alltid är fullt medvetna i vår vardag. Man kan göra regression för att förstå en viss känsloupplevelse eller ett problem man har. Alternativt göra en regressionsresa för att se vilka tidigare liv som finns i lagrat i det undermedvetna. Både positiva och negativa erfarenheter vi bär med oss kan man göra en regression till. För att få mer förståelse för en viss situation eller lära känna sig själv bättre.”

Kom ihåg vad argumentet från början grundar sig på, att rädsla är avsaknaden av solenergi. Så när vi känner rädsla krymper vår egna energi, så pass mycket att vi faktiskt regresserar tillbaka till tidigare stadier av livsformer.

Kärlek, å andra sidan, manifesterar sig i ett ökande antal solpartiklar, det vill säga en ständigt ökande massa med solenergi . Den kommer alltid att öka eftersom att vi hela tiden närmar oss solen, och under denna resa tillkommer det hela tiden ny energi. Det är också vad vi kallar för evolution. Och just nu är vi i en fas av evolutionen där medvetandet är den högsta formen av energi manifesterad i vår värld.

Ett ökande antal solpartiklar har skapat vår utveckling. Den mänskliga rasen ökar raskt i befolkningsmängd. Våra samhällen har utvecklats till stora städer, som drivs med hjälp av mindre solpartiklar. Större och större klumpar med energi. Folk flyttar in i städerna, som är en del av län, stater, länder och världsdelar. Regeringar, parlament, monarkier och demokratier samlas alla under enade system. Vi styrs mot att bli ett, mot att möta solen.

Men eftersom att vi fortfarande inte har nått solen har vi ännu inte nått vår optimala energimassa, därför existerar fortfarande rädslan. Den manifesterar sig i att världen styrs av människor som inte har nått de högre formerna av medvetandenivåer. De gör fortfarande beslut ifrån den mängd rädsla (avsaknad av energi) som är förknippad med de energifattigare medvetandenivåerna.

Så ja, vi har krig, svält, fattigdom, slaveri, våld, hat och död. Och ja, det är ett resultat av balansen mellan den nuvarande nivån kärlek (energi) i relation till rädsla (avsaknaden av energi). Och ja, vi har svaret på framtiden och meningen med livet. Svaret är vi, det vi är och alltid varit. Det finns inget annat. Vi behöver bara vara optimala energiklumpar genom att känna, äta och skapa så mycket kärlek som möjligt och så kommer resten ta hand om sig själv.

När rädslan helt är utplånad, då föds vi in i solen. Och solen i sin tur kanske är en livmoder. Allting börjar om på nytt. Vi är solfolket och dyrkarna av solen, faktum är att vi är solen.

Jag hoppas du som har läst detta fortsättningsvis strålar lite extra när det är soligt väder ute.

* Jag vet tyvärr inte om det finns några undersökningar som pekar på om att vi verkligen närmar oss solen. Men en förklaring till att vetenskapen inte kunnat bevisa detta är att vi helt enkelt inte har kunskapen eller mätinstrumenten. Tänk på hålen i ozonlagret, cancer och växthuseffekten. Dessa fenomen kan tänkas vara bevis på att vi faktiskt närmar oss solen.

Jag tror det har framgått klart och tydligt, att det händer mycket fantastiska saker i mitt liv. Ordet fantastiskt förekommer i var och varannan mening verkar det som. Och allt som har hänt mig, hur jag har börjat se på världen ur ett helt annat perspektiv och hur jag märker att andra tycker om mig för detta sken som lyser ur mig, må vara genuint och uppriktigt fantastiskt och till och med magiskt. Men idag känner jag att luften har gått ur mig. Det är en del av livet också.

Ett bra tag nu har jag fått precis allt jag önskat mig, för att jag velat ha det och jag har visat mina viljor och intentioner för världen från botten av mitt hjärta – som i sin tur har belönat mig för det. Och det kan jag inte vara nog tacksam för. Jag hittat ett sätt att leva på som tillåter mig att leva precis som jag vill – i frihet.

Förra veckan fick jag ett erbjudande om att gå in i partner i ett företag, som jämlike och jobba tillsammans med en människa som jag respekterar väldigt mycket och som jag ser upp till som en förebild. Det var ett självklart steg att ta och jag känner att det kan leda mig till något stort, då jag har chansen att få jobba på den nivå som jag vill jobba och förverkliga det jag önskat mig i min karriär. Min motivation är på topp, och jag känner att jag kan gå hur långt som helst. Det kan vi alla, bara vi tror på oss själva. Och jag tror på mig själv.

Jag har också på senaste tiden gått med i en diskussionsgrupp för filosofi, psykologi och personlig utveckling. Där har jag träffat inspirerande människor som är som mig. Sådana människor har jag knappt alls träffat i mitt liv förrän nu, och det känns som ett steg närmare till att hitta hem. De berättar historier om sitt liv för mig, och jag berättar för dem. Vi är öppna och ärliga med varandra trots att vi inte träffats tidigare. De hjälper mig att fortsätta tro på mig själv och fortsätta utvecklas, och jag hjälper dem i gengäld. Jag börjar samla ihop min flock och bygga relationer för livet.

Jag har flyttat till en ny studentkorridor, där det visserligen pågår ett stambyte, men jag har en vacker utsikt från åttonde våningen som jag kan filosofera till. Och alldeles i närheten ligger det ett slott i en park, vid vattnet. Där man kan promenera och fortsätta filosofera och känna att naturen frodas även i storstaden. Kontrasten är så vacker och den får mig att känna att allt är möjligt – om det gröna växer även i betongdjungeln. Ibland rullar jag en joint och sätter mig på en pir, där jag ser hela Kungsholmen upplyst framför mig. Jag betraktar höghusen, fyllda med människor som alla letar efter mening i sina liv. Vi gör alla vårt bästa, vi försöker – det är det enda vi kan göra. Det är vår revolution, vår tid. Cannabisruset intensifierar kärleken som jag redan har inom mig, känslorna tar över och själen är i fullständig harmoni. Sinnesintrycken överväldigar mig, och jag ser världen som ett nyfött barn. Jag kan promenera i timmar och bara utforska.

Och ovanstående punkter representerar bara de fysiska, jordliga aspekterna i livet som jag lever. Den mest makalösa upptäckten, är mitt eget andliga uppvaknande. Att känna samhörighet med universum, att plötsligt börja se hur saker och ting är sammankopplade, vad det innebär att vara en människa på denna planet – kärleken till alltet och ingenting. Jag hittar svaren inom mig instinktivt, som om det vore det enda jag hade gjort hela mitt liv, som om det vore det jag var skapad för att göra. Svar som det tidigare tog mig flera år för mig att hitta och förstå. Mitt medvetande expanderar dag för dag och jag tar mig allt närmare och närmare en optimal upplevelse av mitt liv, min existens och min kärlek. Mina livsmål avverkas på ett sätt som jag inte trodde var möjligt bara för en kort tid sedan. Det ena målet efter det andra, jag hittar mening överallt och kärleken fyller mig.

Men jag gör det ensam. Och idag slog det mig, det jag redan visste är min största utmaning och längtan – att hitta någon att dela det med. Och nu, när jag känner mig kraftlös finns det ingen i mitt liv som jag kan vila hos. Idag känner jag saknad och tomhet i ett liv som annars är fyllt med så mycket liv.

Men vet ni vad, jag gör det som du och jag, och alla andra gör – jag kämpar vidare. Och en sak som jag också har lärt mig är att när man är på väg att ge upp, när man håller på att förlora hoppet och hjärtat slår svagare och svagare – då kommer oftast räddningen när man minst anar det.

Idag vilar jag i tomheten. Imorgon vilar jag i någons kärlek.