Jag tror det har framgått klart och tydligt, att det händer mycket fantastiska saker i mitt liv. Ordet fantastiskt förekommer i var och varannan mening verkar det som. Och allt som har hänt mig, hur jag har börjat se på världen ur ett helt annat perspektiv och hur jag märker att andra tycker om mig för detta sken som lyser ur mig, må vara genuint och uppriktigt fantastiskt och till och med magiskt. Men idag känner jag att luften har gått ur mig. Det är en del av livet också.

Ett bra tag nu har jag fått precis allt jag önskat mig, för att jag velat ha det och jag har visat mina viljor och intentioner för världen från botten av mitt hjärta – som i sin tur har belönat mig för det. Och det kan jag inte vara nog tacksam för. Jag hittat ett sätt att leva på som tillåter mig att leva precis som jag vill – i frihet.

Förra veckan fick jag ett erbjudande om att gå in i partner i ett företag, som jämlike och jobba tillsammans med en människa som jag respekterar väldigt mycket och som jag ser upp till som en förebild. Det var ett självklart steg att ta och jag känner att det kan leda mig till något stort, då jag har chansen att få jobba på den nivå som jag vill jobba och förverkliga det jag önskat mig i min karriär. Min motivation är på topp, och jag känner att jag kan gå hur långt som helst. Det kan vi alla, bara vi tror på oss själva. Och jag tror på mig själv.

Jag har också på senaste tiden gått med i en diskussionsgrupp för filosofi, psykologi och personlig utveckling. Där har jag träffat inspirerande människor som är som mig. Sådana människor har jag knappt alls träffat i mitt liv förrän nu, och det känns som ett steg närmare till att hitta hem. De berättar historier om sitt liv för mig, och jag berättar för dem. Vi är öppna och ärliga med varandra trots att vi inte träffats tidigare. De hjälper mig att fortsätta tro på mig själv och fortsätta utvecklas, och jag hjälper dem i gengäld. Jag börjar samla ihop min flock och bygga relationer för livet.

Jag har flyttat till en ny studentkorridor, där det visserligen pågår ett stambyte, men jag har en vacker utsikt från åttonde våningen som jag kan filosofera till. Och alldeles i närheten ligger det ett slott i en park, vid vattnet. Där man kan promenera och fortsätta filosofera och känna att naturen frodas även i storstaden. Kontrasten är så vacker och den får mig att känna att allt är möjligt – om det gröna växer även i betongdjungeln. Ibland rullar jag en joint och sätter mig på en pir, där jag ser hela Kungsholmen upplyst framför mig. Jag betraktar höghusen, fyllda med människor som alla letar efter mening i sina liv. Vi gör alla vårt bästa, vi försöker – det är det enda vi kan göra. Det är vår revolution, vår tid. Cannabisruset intensifierar kärleken som jag redan har inom mig, känslorna tar över och själen är i fullständig harmoni. Sinnesintrycken överväldigar mig, och jag ser världen som ett nyfött barn. Jag kan promenera i timmar och bara utforska.

Och ovanstående punkter representerar bara de fysiska, jordliga aspekterna i livet som jag lever. Den mest makalösa upptäckten, är mitt eget andliga uppvaknande. Att känna samhörighet med universum, att plötsligt börja se hur saker och ting är sammankopplade, vad det innebär att vara en människa på denna planet – kärleken till alltet och ingenting. Jag hittar svaren inom mig instinktivt, som om det vore det enda jag hade gjort hela mitt liv, som om det vore det jag var skapad för att göra. Svar som det tidigare tog mig flera år för mig att hitta och förstå. Mitt medvetande expanderar dag för dag och jag tar mig allt närmare och närmare en optimal upplevelse av mitt liv, min existens och min kärlek. Mina livsmål avverkas på ett sätt som jag inte trodde var möjligt bara för en kort tid sedan. Det ena målet efter det andra, jag hittar mening överallt och kärleken fyller mig.

Men jag gör det ensam. Och idag slog det mig, det jag redan visste är min största utmaning och längtan – att hitta någon att dela det med. Och nu, när jag känner mig kraftlös finns det ingen i mitt liv som jag kan vila hos. Idag känner jag saknad och tomhet i ett liv som annars är fyllt med så mycket liv.

Men vet ni vad, jag gör det som du och jag, och alla andra gör – jag kämpar vidare. Och en sak som jag också har lärt mig är att när man är på väg att ge upp, när man håller på att förlora hoppet och hjärtat slår svagare och svagare – då kommer oftast räddningen när man minst anar det.

Idag vilar jag i tomheten. Imorgon vilar jag i någons kärlek.