Tidig Bob Marley & The Wailers. Den reggaen som många av oss har lärt oss att älska har inte ännu materialiserat sig, utan istället är det ungdomsfull, lekfull, dansvänlig och fullkomligt genialisk ska i sann 60-tals anda.

En ung Bob Marley & The Wailers – en kärlekens adept, som senare skulle bli en kärlekens fader! En nu legendarisk resa i kärlek. Tack!

Wikipedia:

“The Wailers was a ska, rocksteady, and reggae group formed in Kingston, Jamaica in 1963, consisting of Bob Marley, Junior Braithwaite, Beverley Kelso, Bunny Wailer, Peter Tosh, and Cherry Smith.

They were called variously The Teenagers, The Wailing Rudeboys, The Wailing Wailers, and finally The Wailers. By 1966, Braithwaite, Kelso, and Smith had left the band, leaving the trio of Livingston, Marley and Tosh.

Some of The Wailers most notable songs were recorded together with Lee “Scratch” Perry and his studio band, The Upsetters. In the early 1970s, The Upsetters members Aston “Family Man” Barrett and his brother Carlton (Carlie) Barrett [1], formed the Wailers Band, the backing band of The Wailers.

The Wailers recorded such groundbreaking reggae songs as, “Simmer Down”, “Trenchtown Rock”, “Nice Time”, “Stir It Up”, “Get Up, Stand Up”, and many others.

The Wailers broke up in 1974, with each of the three main members going on to pursue solo careers. Bob Marley went on to international fame with Bob Marley & The Wailers (with the Wailers Band as the backing band and the I Threes as the backing vocalists). Peter Tosh and Bunny Wailer each enjoyed considerable solo success, as reggae music continued to gain in popularity throughout the 70′s and 80′s. They were supported by their respective backing bands, Word, Sound and Power and The Solomonic Orchestra.

Most of the group’s members have since died. Marley died in 1981, Tosh in 1987, Braithwaite in 1999, and recently Smith in 2008.[2] Bunny Wailer and Beverley Kelso are the only surviving original members of the group.”

"Förtvivlad ropar du:
Var är det visa ordet,
som ensamt läker världens
förgiftade sår?
Och var är tanken,
å ge oss tanken,
som leder ut ur tiderna,
där dödens ande rår!

Var tyst.  Ha tillit.
Vårt väsen är ju skapelse.
Vi står ju i djupt förbund
med det som vill bli till.
Din stora förtvivlan
är inte tom ångest,
den har en ton av våndan
i djupen där det vill.

Det blinda mörkret våndas
av hemliga drömmar,
som ingen ser, och ändå
är de nära i allt.
De kan inte sägas.
De kan inte tänkas.
De måste först levas fram
till väsen och gestalt.

Bed inte om ord,
bed inte om tankar,
men bed om del i våndan
från vår rot under jord.
Det Tigande tänker
i kött och blod och vilja
och slungar kanske sist som eld
dig -- sitt ord."

- Karin Boye

Ord, som kommer så nära inpå det som inte kan uttryckas i sin renaste form.
Ord, som väger på avgrundets rand.
Så nära, så snart.
Men ack, fästa vid intighetens band.

Jag går längs med kajen. Allting lyser, ögonen är ansträngda av solljuset. Sinnena är fullt närvarande, och tar varmt och tacksamt in omgivningen i all dess prakt. Det är så fridsamt, och alla människor håller för en stund tillbaka alla konflikter och måsten. Själv är jag så nära nuet som jag kan komma just nu, och energin flödar obehindrat.

Dagen spenderas på Skansen med en, på sätt och vis, ny bekantskap som kommer att finnas kvar hos mig länge. Vi promenerar längs med gamla byggnader och historia medans vi försöker lösa upp livets knutar tillsammans. Djuren är ute i solen och ser ut att må bra. De är i fångenskap, men jag tänker att det kanske inte är så himla orättvist,  då så stor del av våran ras också lever i fångenskap, kippandes efter syre och frihet. Vi är båda övertygande överens om att friheten existerar, även om vi tar annorlunda och ovissa vägar dit.

Bestämmer mig för att göra ett spontant besök hem till Örebro imorgon, det vore skönt att komma iväg för en stund. Vi behöver alla resa, både i det inre och det yttre.

Väl hemma i den trygga vrån känner jag att jag inte har fått nog av den här dagen. Jag vill ha mer. Då ekonomin är obefintlig och kontantkortet snart tomt smider jag mina planer utifrån det jag redan har. Jag hittar en avskild och lovande badplats i ett naturreservat på eniro. Packar ner halsduk och vantar, bananer och sesamkex och ger mig iväg. Tunnelbanan tar mig ut i fridsamma, vilande förorter och urbana landskap. Jag går av vid Blackeberg, upprymd av äventyret. Tjugo minuters promenad senare skådar jag en sällsamt vacker soldnedgång som avspeglar sig i vattnet. Jag hittar en klippa att sitta på, i skogen alldeles bredvid badplatsen. Blossar.

Blundar. Tittar upp mot himlen. Lyssnar på fågellivet som breder ut sig i vårsolen. När jag sätter mig upp har naturen mig i sitt grepp. Tre gäss flyger bara några meter över mig. Unisont hejar de fram varandra med gälla röster. Det slår mig när jag betraktar solnedgången, att himlen är formad som en tunnel. Vi är en himlakropp som vilken annan, som slungas närmare solen för vart ögonblick. Jag kommer till insikter om kosmologi, fraktaler, naturen, djuren, existens, mening, fysik och människan samtidigt som jag vilar i friden och nuet av att bara vara. Det är vad det är. Det är inspirerande, vackert och fullt med hopp. Det är tro.

Jag vandrar mot tunnelbanan, och ljudet av ödslig vind sveper in. Bostadshusen och gatlamporna lyser, någon går med sin hund, några spelar basket en bit bort. Människorna har vaknat, våren är här. Väl på tunnelbanan biter jag ihop då vagnen fylls med tonårsfylla, rasistiska kommentarer, människor som vill säga ifrån, människor som är rädda, människor som lider. Jag resonerar med mig själv om vad Dalai Lama skulle ha gjort, och efter ett tag sjunker det in.

“Let your presence convince the world” – Ken Wilber

Och så fortsätter vår kamp, som jag nu mer än någonsin är en del av. Jag axlar mitt ansvar som människa och hejar på med gäll röst.

Jag sitter i mitt fönster och kollar på den fina solnedgången. Ett flygplan svävar uppåt i det mättande solljuset. Jag inser att jag inte har sett något flygplan här förut, och jag gissar på att det är resultatet av Bromma Flygplats som jag ser. Kort därefter ser jag ytterligare ett flygplan stiga uppåt. Skymningen är förförisk, jag är förtrollad och harmonisk. Jag hittade en byrå på loppis idag efter att ha gått åt “fel” håll, i Duvbo, då jag försökte hitta till simhallen. 300 kr kostade den och jag bar den hem på tunnelbanan. Mannen som sålde den gav mig ett livsråd, och jag svarade tacksamt till honom att han var en klok man. En kompis till honom, som också var där, berättade att han hade spelat tennis med Björn Borg i sina tonår, medan han fingrade på ett gammal träracket från 70-talet av märket Dunlop, som jag en stund tidigare hade grävt fram. Rummet blev mycket finare nu. Eftersom att min hall är avspärrad står det en drös med banankartonger mitt i rummet och ser rastlösa ut. Men den här byrån får mig att känna mig mer hemma, den är mysig – den har karaktär och integritet. Jag tänker framåt i tiden till när min hall och mitt badrum är utbytt. Vad fint det kommer att bli, då kan jag vila ut ordentligt.