Jag går längs med kajen. Allting lyser, ögonen är ansträngda av solljuset. Sinnena är fullt närvarande, och tar varmt och tacksamt in omgivningen i all dess prakt. Det är så fridsamt, och alla människor håller för en stund tillbaka alla konflikter och måsten. Själv är jag så nära nuet som jag kan komma just nu, och energin flödar obehindrat.

Dagen spenderas på Skansen med en, på sätt och vis, ny bekantskap som kommer att finnas kvar hos mig länge. Vi promenerar längs med gamla byggnader och historia medans vi försöker lösa upp livets knutar tillsammans. Djuren är ute i solen och ser ut att må bra. De är i fångenskap, men jag tänker att det kanske inte är så himla orättvist,  då så stor del av våran ras också lever i fångenskap, kippandes efter syre och frihet. Vi är båda övertygande överens om att friheten existerar, även om vi tar annorlunda och ovissa vägar dit.

Bestämmer mig för att göra ett spontant besök hem till Örebro imorgon, det vore skönt att komma iväg för en stund. Vi behöver alla resa, både i det inre och det yttre.

Väl hemma i den trygga vrån känner jag att jag inte har fått nog av den här dagen. Jag vill ha mer. Då ekonomin är obefintlig och kontantkortet snart tomt smider jag mina planer utifrån det jag redan har. Jag hittar en avskild och lovande badplats i ett naturreservat på eniro. Packar ner halsduk och vantar, bananer och sesamkex och ger mig iväg. Tunnelbanan tar mig ut i fridsamma, vilande förorter och urbana landskap. Jag går av vid Blackeberg, upprymd av äventyret. Tjugo minuters promenad senare skådar jag en sällsamt vacker soldnedgång som avspeglar sig i vattnet. Jag hittar en klippa att sitta på, i skogen alldeles bredvid badplatsen. Blossar.

Blundar. Tittar upp mot himlen. Lyssnar på fågellivet som breder ut sig i vårsolen. När jag sätter mig upp har naturen mig i sitt grepp. Tre gäss flyger bara några meter över mig. Unisont hejar de fram varandra med gälla röster. Det slår mig när jag betraktar solnedgången, att himlen är formad som en tunnel. Vi är en himlakropp som vilken annan, som slungas närmare solen för vart ögonblick. Jag kommer till insikter om kosmologi, fraktaler, naturen, djuren, existens, mening, fysik och människan samtidigt som jag vilar i friden och nuet av att bara vara. Det är vad det är. Det är inspirerande, vackert och fullt med hopp. Det är tro.

Jag vandrar mot tunnelbanan, och ljudet av ödslig vind sveper in. Bostadshusen och gatlamporna lyser, någon går med sin hund, några spelar basket en bit bort. Människorna har vaknat, våren är här. Väl på tunnelbanan biter jag ihop då vagnen fylls med tonårsfylla, rasistiska kommentarer, människor som vill säga ifrån, människor som är rädda, människor som lider. Jag resonerar med mig själv om vad Dalai Lama skulle ha gjort, och efter ett tag sjunker det in.

“Let your presence convince the world” – Ken Wilber

Och så fortsätter vår kamp, som jag nu mer än någonsin är en del av. Jag axlar mitt ansvar som människa och hejar på med gäll röst.