Idag börjar jag med ett läsprojekt. Jag ska läsa totalt nio kapitel i boken The Greatest Salesman in the World av Og Mandino. Varje kapitel läser jag tre gånger per dag i trettio dagar – för att sedan gå vidare till nästa kapitel. Det kommer alltså ta mig nästan ett år att läsa ut boken. Spännande!

Ända sedan jag hälsade på min far, och berättade för honom hur han hade sårat mig som barn, har jag lärt känna en glömd, förtryckt sida inom mig. Det är en ilska. Jag har inte varit arg sedan jag var barn. Då kunde jag bli ursinnig. Jag tog ut allt på min mor. Det var min ilska för min far som hon fick ta. Jag såg rött, jag slog sönder saker och skrek. Om det inte hade varit för att jag var så ung, hade min mor inte lyckats hålla mig nere fysiskt. Och jag hade antagligen gjort många hemska saker med min omgivning och kanske också med mig själv. Min mor klarade inte av mina humör, jag var utom kontroll. Det var ett kaos av ursinning ilska, panik och desperation!

Jag visste det inte då, men nu vet jag vad denna hemska man har gjort mot mig. Berövat ett barn sin barndom, sin rätt till kärlek. Han är en patetisk man, och min ilska vill bara spotta och slå på honom. Min mor gjorde väl det enda hon kunde komma på. Hon tog mig till terapeuter. Jag gick totalt i sex års terapi. Detta var i en mycket ung ålder. Jag visste inte vad livet hade att erbjuda, jag visste inte hur världen såg ut ännu. Efter terapin var jag fromm som ett lamm, och har varit så ända tills nu. Jag kunde inte göra en fluga förnär. Jag var blyg, tillmötesgående, snäll. Hela mitt liv har nöjt mig med småsmulor. Jag har aldrig förstått varför människor skulle vilja ge mig saker och se till att jag har det bra. Jag har aldrig trott på det! Jag blev självständig i en tidig ålder. Jag ville klara mig själv, jag ville klara mig utan människor. Ju äldre jag blev desto mer självständig blev jag, och samtidigt mer ensam. Jag kunde inte förstå mig på världen, jag var så rädd för alla människor samtidigt som min innersta önskan var att kunna ge av mig själv till dem och skapa relationer för livet. Min innersta önskan var att få kärlek, men jag var för rädd för att ge av den.

Så jag blev en tänkare, en grubblare. Jag analyserade allt, på distans. Utan att känna. Jag kunde endast känna i min ensamhet när ingen annan var i närheten. Jag vet inte vilken slags terapi jag fick, jag minns ingenting av de sex åren. Idag undrar jag om terapeuterna berövade ytterligare en sida hos mig själv, eller om det var jag själv som gjorde det. Varför fick jag inte vara arg? Tyckte de att jag inte hade rätt att vara arg? Jag tror de lärde mig att kontrollera min känslor – för den förmågan har jag haft hela mitt liv. Och med de krafterna gjorde jag ett val. Som hjärtekrossat barn stängde jag mig för världen. Om världen fick mig att må så dåligt, om världen skulle krossa mitt hjärta – då ville jag inte vara en del av den längre. Och så levde jag mitt liv, som en halv människa. Som en människa med förnuft, och ingen känsla.

Jag har ljugit för alla, jag har ljugit för mig själv. Det ni har sett är inte en människa, det är ett resultat av ondska, sorg och rädsla. Men precis som blommor växer ur asfalt, har jag kravlat i smuts och jord för sakteligen kunna se solen. Jag har försökt räcka ut min hand, trots min rädsla. Världen är inte god, den är heller inte ond – den bara är. Det har jag lärt mig. Jag har blivit spottad på, en del människor har sett mina styrkor som svagheter när jag försökt närma mig dem med blödande hjärta. Jag förlåter er! Och människor har också försökt möta mig och älska mig. Jag klarade inte av att ge tillbaka, men jag kommer vara för evigt tacksam för de som har försökt. Jag älskar er!

Jag kan med stolthet se tillbaka på mitt liv och säga att jag har behandlat människor väl i mitt liv, även fast vissa har blivit sårade av mina rädslor. Förlåt! Men förstå att som jag själv har blivit sårad vill jag aldrig såra en annan människa så länge jag lever!

Det är nu så nära. Det är dags för mig att resa på mig, att börja gå, springa, hoppa, sjunga. Det är dags för mig att möta min sanna mänsklighet. Jag stirrar mina sista rädslor i vitögat. Jag har redan mött många av dem, men jag har några kvar. Styrkan som detta har gett mig har fått mig att inse att jag är satt på denna jord för att göra stora saker, inte bara med mitt eget liv utan med andras liv. Jag vet vad ensamhet är för något, jag behöver den inte längre. Jag behöver få folk att inse att de har en obegränsad potential, och innan jag kan göra det gäller det att jag hittar min egen obegränsade potential. Den är nära, jag känner den inom mig. Jag tänker ofta på hur stora människor i historien betraktats som galna. Det är en hårfin linje. Jag spelar gärna narren, jag berättar gärna sanningen för er. För jag bryr mig inte längre om människor spottar på mig, skrattar åt mig och kallar mig galen. Nu vet jag vad min ilska gör för mig. Jag måste tro på den, jag måste möta sanningen.

Den villkorslösa kärleken.

Jag hade en ny stark dröm inatt. Jag drömde att jag fann ett lejon och dess unge i en park, jag tror det var här i Stockholm. Antagligen hade jag gått planlöst och stött på lejonet och dess unge. Jag blev förvånad och rädd. Jag frös till. Och tiden stod stilla för ett ögonblick då jag stirrade rakt på det vuxna lejonet. Jag undrade vad som skulle hända, skulle jag bli attackerad? Tiden rörde sig slow motion, men min attityd började förändras. Jag såg inte längre lejonet som ett hot, utan som en hona som endast försökte skydda sin unge. Vad gjorde dom i denna park? Mitt i en stad? Hur hade de kommit hit?

Jag kände ett mod växa inom mig, en medkänsla. Jag tog mod till mig och gick varsamt fram emot lejonet, jag kände mig inte lika rädd längre. En trygghet spred sig inom mig och för att inte skrämma lejonet visade jag mig sårbar. Jag var nu så nära lejonet att det lätt hade kunnat slå emot mig och dödat mig. Jag visade underkastelse och la mig ner på marken samtidigt som jag rörde mig ännu närmare. Lejonet tog emot mig, jag klappade det och kramade det. Lejonet gjorde detsamma. Det var nästan som om vi lekte, som om vi hade känt varandra sedan tidigare.

Lejonungen var i en mycket ung ålder, och kunde inte klara sig utan sin mor. Det var sårbart, svagt. Det behövde beskydd och trygghet i en såpass utsatt miljö. Jag började vandra med lejonen, jag ville hjälpa dem. Hur visste jag inte, men jag ville inte för något i denna värld lämna deras sida. Jag var deras beskyddare, de var min familj.

Av någon anledning hade jag blivit separerad från lejonen. Jag tror att jag behövde lämna dem ett tag för att hitta en lösning och föra dem till säkerhet. Jag minns att jag återvände till parken för att mötas av en växande folkmassa som omringade lejonen. Människorna var så fascinerade av lejonen att de inte såg att lejonen blev mycket rädda av den växande folkmassan som närmade sig. De brydde sig inte, de hade ingen medkänsla. De såg bara ett spektakel. Folkmassan blev bara större och större, och närmade sig lejonhonan och ungen. Jag såg på honan hur hon skyddade sin unge mot hotet. Jag sprang mot dem, skrek mot folkmassan att backa. Jag ryckte dem åt sidan för att ta mig fram till lejonen och ge mitt beskydd. Jag kände desperation, jag hade en ursinnig vilja. Jag var bara tvungen att ta mig fram! Sedan vaknade jag. Och jag fick inte veta om jag tog mig fram till dem eller inte.

Jag får ta reda på det. Livet väntar, och jag ska dit!

Jag har drömt väldigt starka drömmar nu i ett par dagar. Jag vaknar upp med starka känslor. Igår var jag jättearg, idag känns det i hjärtat – någon slags sorg. Humöret sveper förbi efter att jag ätit och välkomnat dagen ordentligt och allt blir bra. Men jag kan inte låta bli att fundera på vad det är som mitt undermedvetna bearbetar i sömnen. Jag har släppt allt vad trygghet innebär i mitt liv just nu, jag ger mig ut i det okända och vet inte vart jag hamnar för vart ögonblick. Jag tror jag har fått stressrelaterade utslag på armarna. Dom kliar lite grann. Med i all utveckling som har hänt i mitt liv på sistonde har jag kommit till en punkt där jag bara släpper fram känslorna och låter dem passera. Det känns så naturligt, så mänskligt. Och trots att jag släpper fram både bra och dåliga känslor, mår jag bra. Jag känner mig hel, och mer obegränsad för var dag. Jag betar av mina största rädslor, de rädslorna som formade mig som barn. Jag skalar av mina lager och hittar människan och barnet i mig. Det är ensamt, det gör ont men samtidigt är det storslaget, fullt av kärlek och helande.

För några veckor sedan bestämde jag mig helt spontant att ringa min pappa som jag inte haft kontakt med på 5 år, och dessförinnan väldigt sällan. Han är en del av mitt förflutna som format mig. Och jag har äntligen blivit stark nog att inse att det är min rätt att kräva honom på den sanning jag behöver för att gå vidare. Jag åkte upp och hälsade på honom, han var en skitstövel. Men nu vet jag det. Det finns gott i honom också.

Mitt liv är så konstigt just nu, men samtidigt känns det naturligt. Allt har varit mycket intensivt och rent ut sagt galet. Jag inser att jag behöver människor omkring mig. Jag insåg för ett tag sedan att hela mitt liv har jag varit social och omtyckt, men aldrig låtit mina relationer gå på djupet. Så jag började jobba med det efter att jag hälsat på min pappa. Det var sidor i mig själv som jag återfick efter att jag träffat honom, och jag har börjat fördjupa mina relationer med mina vänner och familj. Det känns tryggt, och jag känner tillit som jag inte känt förut. I den tilliten, till mig själv och till andra, hittar jag styrka. Jag är mycket mer ärlig med vem jag är. Det är en befrielse, och jag märker att människorna omkring mig tyr sig till mig mer än förut – antagligen för att jag tyr mig till dem.

Jag är en kokande kittel av känslor och humör. Och jag kan ta alla känslor och humör som dyker upp, jag accepterar dem och de är en del av mig. Tänk att den mänskligheten varit dold i mig under så stor del av mitt liv. Men det spelar ingen roll nu. Allt som spelar någon roll är att jag är på väg någonstans, att jag växer. Det går snabbt, och jag försöker släppa taget så att jag kan flyga fram i oändlighetens äventyr.