Jag har drömt väldigt starka drömmar nu i ett par dagar. Jag vaknar upp med starka känslor. Igår var jag jättearg, idag känns det i hjärtat – någon slags sorg. Humöret sveper förbi efter att jag ätit och välkomnat dagen ordentligt och allt blir bra. Men jag kan inte låta bli att fundera på vad det är som mitt undermedvetna bearbetar i sömnen. Jag har släppt allt vad trygghet innebär i mitt liv just nu, jag ger mig ut i det okända och vet inte vart jag hamnar för vart ögonblick. Jag tror jag har fått stressrelaterade utslag på armarna. Dom kliar lite grann. Med i all utveckling som har hänt i mitt liv på sistonde har jag kommit till en punkt där jag bara släpper fram känslorna och låter dem passera. Det känns så naturligt, så mänskligt. Och trots att jag släpper fram både bra och dåliga känslor, mår jag bra. Jag känner mig hel, och mer obegränsad för var dag. Jag betar av mina största rädslor, de rädslorna som formade mig som barn. Jag skalar av mina lager och hittar människan och barnet i mig. Det är ensamt, det gör ont men samtidigt är det storslaget, fullt av kärlek och helande.

För några veckor sedan bestämde jag mig helt spontant att ringa min pappa som jag inte haft kontakt med på 5 år, och dessförinnan väldigt sällan. Han är en del av mitt förflutna som format mig. Och jag har äntligen blivit stark nog att inse att det är min rätt att kräva honom på den sanning jag behöver för att gå vidare. Jag åkte upp och hälsade på honom, han var en skitstövel. Men nu vet jag det. Det finns gott i honom också.

Mitt liv är så konstigt just nu, men samtidigt känns det naturligt. Allt har varit mycket intensivt och rent ut sagt galet. Jag inser att jag behöver människor omkring mig. Jag insåg för ett tag sedan att hela mitt liv har jag varit social och omtyckt, men aldrig låtit mina relationer gå på djupet. Så jag började jobba med det efter att jag hälsat på min pappa. Det var sidor i mig själv som jag återfick efter att jag träffat honom, och jag har börjat fördjupa mina relationer med mina vänner och familj. Det känns tryggt, och jag känner tillit som jag inte känt förut. I den tilliten, till mig själv och till andra, hittar jag styrka. Jag är mycket mer ärlig med vem jag är. Det är en befrielse, och jag märker att människorna omkring mig tyr sig till mig mer än förut – antagligen för att jag tyr mig till dem.

Jag är en kokande kittel av känslor och humör. Och jag kan ta alla känslor och humör som dyker upp, jag accepterar dem och de är en del av mig. Tänk att den mänskligheten varit dold i mig under så stor del av mitt liv. Men det spelar ingen roll nu. Allt som spelar någon roll är att jag är på väg någonstans, att jag växer. Det går snabbt, och jag försöker släppa taget så att jag kan flyga fram i oändlighetens äventyr.