Jag hade en ny stark dröm inatt. Jag drömde att jag fann ett lejon och dess unge i en park, jag tror det var här i Stockholm. Antagligen hade jag gått planlöst och stött på lejonet och dess unge. Jag blev förvånad och rädd. Jag frös till. Och tiden stod stilla för ett ögonblick då jag stirrade rakt på det vuxna lejonet. Jag undrade vad som skulle hända, skulle jag bli attackerad? Tiden rörde sig slow motion, men min attityd började förändras. Jag såg inte längre lejonet som ett hot, utan som en hona som endast försökte skydda sin unge. Vad gjorde dom i denna park? Mitt i en stad? Hur hade de kommit hit?

Jag kände ett mod växa inom mig, en medkänsla. Jag tog mod till mig och gick varsamt fram emot lejonet, jag kände mig inte lika rädd längre. En trygghet spred sig inom mig och för att inte skrämma lejonet visade jag mig sårbar. Jag var nu så nära lejonet att det lätt hade kunnat slå emot mig och dödat mig. Jag visade underkastelse och la mig ner på marken samtidigt som jag rörde mig ännu närmare. Lejonet tog emot mig, jag klappade det och kramade det. Lejonet gjorde detsamma. Det var nästan som om vi lekte, som om vi hade känt varandra sedan tidigare.

Lejonungen var i en mycket ung ålder, och kunde inte klara sig utan sin mor. Det var sårbart, svagt. Det behövde beskydd och trygghet i en såpass utsatt miljö. Jag började vandra med lejonen, jag ville hjälpa dem. Hur visste jag inte, men jag ville inte för något i denna värld lämna deras sida. Jag var deras beskyddare, de var min familj.

Av någon anledning hade jag blivit separerad från lejonen. Jag tror att jag behövde lämna dem ett tag för att hitta en lösning och föra dem till säkerhet. Jag minns att jag återvände till parken för att mötas av en växande folkmassa som omringade lejonen. Människorna var så fascinerade av lejonen att de inte såg att lejonen blev mycket rädda av den växande folkmassan som närmade sig. De brydde sig inte, de hade ingen medkänsla. De såg bara ett spektakel. Folkmassan blev bara större och större, och närmade sig lejonhonan och ungen. Jag såg på honan hur hon skyddade sin unge mot hotet. Jag sprang mot dem, skrek mot folkmassan att backa. Jag ryckte dem åt sidan för att ta mig fram till lejonen och ge mitt beskydd. Jag kände desperation, jag hade en ursinnig vilja. Jag var bara tvungen att ta mig fram! Sedan vaknade jag. Och jag fick inte veta om jag tog mig fram till dem eller inte.

Jag får ta reda på det. Livet väntar, och jag ska dit!