Mitt ego vill samla på sig kunskap
Vill veta mer
Vill veta att jag vet
Det menar att jag är vacker när jag vet
Att jag är kraftfull och osårbar

En narcissism uppenbarar sig i de ögonblicken
Egot säger att jag är en fin och bra människa som vet så mycket
Egot säger att jag skall samla på mig mer kunskap så att ingen kan ifrågasätta mig
Egot skapar personer i min fantasi och säger:
“Dessa är dina motståndare”
“Dessa skall du övervinna och konvertera”

Jag Själv såras av detta
Jag backar med sorgsna ögon och skådar egot
Jag frestas att fråga egot varför det vill göra så, men något håller mig tillbaka
Jag behöver inte fråga egot någonting
För när jag frågar egot erkänner jag dess position som härskare över Alltet

Jag lutar mig tillbaka och slappnar av
Egot är där, det har alltid varit där
Egot kan få prata bäst det vill
Egot är en del av mig Själv
Och jag Själv är summan av mina delar

From dark soil matter transforms, disfigures and gushes
as the tender blossoms spring forth in the warming sun
So shall you be rocked back and forth by the nagged edges
of what shall never be known to you fully
Like a baby in a cradle you are held and never will you hold
Eternity cannot be yours, only yours to sail through

He who tries to capture its glory will never find the heart stilled
and will remain a sunken ship in depthless oceans
Misery comes to the fallen who tries to rid the wounds by piercing them with needles
Grace comes to the risen who carries the beast of burden with light feet and hearts of darkness
We climb mountains only to touch the soil of which all of our struggles will be born

Freedom is a butterfly dancing in a field, caressing the air with uncertainty
Seemingly lost and confused it flutters with the rythm of swiftness and cunning knowledge of its nothingness and belongingness
Unaware of the apparent paradox in which it dissolves into
only to time and time again be swept away by the endless waves of Being

Du puckel på ryggen som plågar min själ
svara när jag ropar så att jag kan behandla dig väl

Knotig och vårtig du gömmer dig där bak
i spegeln ser jag dig ej trots att jag anser det vara min sak

Nej, du vidriga pulserande kropp av var
när mörkret tränger sig på är du den endaste kvar

Du skrämmer mig med ditt anlete och skriker med en förskräcklig röst
jag famlar och letar desperat efter din tröst

Och så när morgontimmen slår sig till ro
då äntligen hittar jag ditt bo

Välsignad vare du av mitt eget kött och blod
trots att du är så ful så är du faktiskt god