Du puckel på ryggen som plågar min själ
svara när jag ropar så att jag kan behandla dig väl

Knotig och vårtig du gömmer dig där bak
i spegeln ser jag dig ej trots att jag anser det vara min sak

Nej, du vidriga pulserande kropp av var
när mörkret tränger sig på är du den endaste kvar

Du skrämmer mig med ditt anlete och skriker med en förskräcklig röst
jag famlar och letar desperat efter din tröst

Och så när morgontimmen slår sig till ro
då äntligen hittar jag ditt bo

Välsignad vare du av mitt eget kött och blod
trots att du är så ful så är du faktiskt god

Liknande inlägg