Ibland är jag här igen
men allting är nytt
Jag undrar varför jag är här igen
i något nytt som ser precis likadant ut

Tröttheten smider planer i mitt huvud
dimmor smorda i dunkelhet
utsmetade ljus visslar förbi i en dröm av natt
små instängda rum greppar tag om mina ansträngningar
utan lås kapslar de in verkligheten
skuggor i periferin, flackande ljus i en tunnel
likmaskar äter upp min hjärna
lim lindar in mina pupiller
byggnadsställningar håller upp mina ögonlock
sockervadd klibbar sig fast i mina öron
tjock och seg olja rinner för mitt ansikte
den vita dagen vänder sig om och avslöjar den svartes anlete
den släcker sin törst och låter gravar sväljas i höstlöv
slöjor faller på sprickande betongblock
stängda ögonlock, svarta skådespel, orkeslösa former
vita fönsterbläck och silkestunna gardiner hälsar mig välkommen vid drömlandets port

Vänner i själ och hjärta
Vänner av mysig tradition
Ni kan inte längre hela min smärta
Ni kan inte längre vara tryggheten i min situation

Er kärlek är inte längre befriande
Den är inte längre tröstande
Den är blott ett oärligt leende
En alltför snäll klapp på axeln

Ett kamratskap av traditionsbundenhet
Inte längre ett flödande vattenfall
Blott en iskall bäck under snödrivor
En saknad av stilla ålderdom

Därför lämnar jag er nu åt ert öde
Inte längre försäkrar jag er om er värme
Mitt obrydda intresse är er enda gåva
Min dödslängtan kan inte era själar nå

Jag hatar kvinnor. Jag svär åt deras ytlighet och enfaldiga människosyn. I själva verket svär jag åt alla kvinnor och män. Jag svär åt kulturen vi skapat, där den kollektiva upplevelsen av värdighet reducerar våra hjärtslag till ynkliga harklingar. Som får utan herde driver människorna planlöst omkring i låtsasvärldar och agerar domare över evigheten. Deras högmod är så starkt att de tror att mänskligheten ensamt är deras att härska över. Ändå så vet de att när det tomma mörka rummet gång på gång uppenbarar sig i deras själar trots de massiva rikedomarna och marken som de erövrat, att de också en dag måste stå på knä inför en högre makt och erkänna de falska profetiorna de blint följt.

Dåraktigheten, dumristighet och nonchalansen kommer fylla er med skam och avsky olik någon annan. En smärta som pulserar så djupt att döden ter sig som den enda vägen tillbaka – och som i själva verket är den enda vägen tillbaka. Jag ser er, jag ser hur ni tittar, hur ni pratar, hur ni rör er. Jag ser er desperation och era innersta önskningar. När ni inte klarar av att bära er maskeraddräkt är jag där. Jag ser dig, du kan inte gömma dig din slyna! Ditt liv är så rastlöst och så taffligt när du förtvivlad söker efter säden i spillrorna av skeppsvrak, och ändå tror du att du är drottningen som befaller världen med din falska guldstav och dina påhittade rikedomar.

Vad är det för ett korståg som ni anbeför med sådana hatiska proportioner?

”Mot, mot, mot.”

”Krossa, mangla, erövra”

På krigsfälten finns inga andra motståndare än din bror, syster, far, mor och älskare. Din narcissism griper tag i din karaktär när du hugger med ditt träsvärd mot det glödgade, fräsande horn som bara växer sig större ur ditt väsen för varje hugg.. När tygeln kväver dina motståndare och piskan viner över deras köttsår är du inte då fortfarande ett vilset barn som gråter efter livet som du aldrig fått? Orättvisorna som skall bekämpas och ondskan som skall drivas ut. Vilsna, irrade slavar fjättrade vid gravstenarna på kyrkogården som aldrig tar slut.

Jag är ödmjukheten som tar dig till det röda havet och du spottar mig i ansiktet när din sorg blir för personlig och när din egenkärlek sväljer alltet. Spott, klös, tvi! Jag vill riva upp din bröstkorg och äta ditt hjärta medans det slår trumvirvlar av blod över min nakna kropp. Jag vill lösa upp dina organ i frätande syra, sätta eld på dina ögonglober och bryta dina ben i tu och med min sylvassa egg klyva din livmoder i tusen och åter tusen bitar.

Förstår ni inte att jag älskar er och att jag har alltid har älskat er trots er dåraktighet! Ser ni inte att min famn är bottenlös. Att trädet som växer i jorden har grenar nog för alla människor och former i vår böljande existens. Jag må vara spetälsk och min pest smittar. Kan du inte fortfarande se mig som en like, som den älskade och den som älskar? Är mitt anlete inte detsamma som ditt, fullt av bölder och sår? Andas vi inte av samma förpestade luft? Drömmer vi inte samma drömmar om guld och sammet? Är inte vår innersta önskning samma längtan efter frihet, glädje och frid dold i nattsvarta djup?

Min hand är utsträckt, kom så går vi och köper korv.