Jag hade just en hemsk mardröm, den var verkligheten. Drömmen var inte annorlunda från där jag låg i vaket tillstånd, det vill säga under köksbordet i en sovsäck liggandes direkt på golvet. Mitt alibi: det var så tråkigt att sova i sängen. I drömmen låg jag där, precis som jag gjorde i mitt vakna tillstånd. Men jag kunde inte röra mig, och nånstans i den övriga delen av lägenheten lurade en riktigt farlig mördare. Och jag kunde inte röra mig en ynka millimiter hur jag än försökte. Jag var fullständig medveten om detta, alltså mitt medvetande följde mig genom vaket tillstånd till drömtillstånd. Om mördaren skulle komma skulle något hemskt hända, jag skulle troligtvis bli upphackad i många bitar. Jag gjorde flera medvetna försök att röra mitt huvud, men det var fastlåst, paralyserat. Det krävdes till slut en enorm viljeansträngning för att röra på mig och då vaknade jag – fortfarande lika medveten om var jag var och att jag nu äntligen kunde röra på mig. Skräcken bet fast i mig och gör det fortfarande.

Vad är då skillnaden mellan drömmen och verkligheten frågar jag mig – för det var just ingen skillnad mer än att upplevelsen av paralyserad skräck lyftes fram till ytan i drömtillståndet. Lika paralyserad känner jag mig i vaket tillstånd. Fast i evigheten, och trots att jag vet att det kan vara den ultimata friheten känns det snarare som att jag fallit och sitter klämd mellan två stolar i ett fängelse av existens. Den eviga processen skrämmer mig, det känns så meningslöst att ens anstränga sig i livet – för vad spelar det för roll. Samtidigt har jag inget val för det är mitt väsens innersta natur vare sig jag vill det eller inte. Paradoxen blir bara mer intensiv, krävande och kvävande. Den bottenlösa avgrunden tornar upp sig och den familjära världen ter sig allt mer betydelselös och avlägsen. En freak show bestående av galna, dansande apor. Det finns ingen väg ut, snart måste jag falla utan att göra  något motstånd. Och mördaren är jag själv.

Tybble, Örebro 2004-05-01

Jag läser stoff från det förflutna och tittar på fotografier – en gång i tiden tagna med tvivlet att minnet en dag skulle svika. Men minnet sviker inte längre. Jag har givit ett löfte. Ett löfte som sveper som en morgondimma genom min själ. Det är löftet att aldrig mer glömma vem jag är och vart jag kommer ifrån. Det kommer till mig som en sång av klaraste röst. När jag ser på bilderna och läser orden ser jag nu än mer klart än jag såg då, vem jag är och förblivit. Den eviga själ som aldrig varit förlorad, enbart hittad.

Vilken obeskrivlig känsla det är att vakna till ett hj­ärta som slår som när du var barnet. Det är upplevelsen av den förväntansfulla spänningen den första skoldagen eller entusiasmen och friheten av att sommarlovet börjat. Den är så på pricken bekant att det inte finns några tvivel om när du senast upplevde världen på detta vis. Men det vore fel att reducera det till endast barnasinnet som leker, du är större och mer expansiv än du någonsin kunnat vara som barn. Hjärtat väger lätt i bröstet och det är en upptäckarlusta och nyfikenhet som blandas med visdom och medvetande. Det är både barnet i dig och gubben som möts i nuet. Skrattet är nära, gråten likaså.  Det spontana uttrycket ligger dig närmast och mest naturligt. Tankarna om att kontrollera framtiden och det neurotiska behovet av ordning har inte grepp om dig så som det har på de människor du betraktar omkring dig. Deras skådespel är så mekaniskt och robotiskt, så avslaget och distanserat.

Dagen är ny, så ny att du kan smaka dess specifika och unika karaktär så som den aldrig tidigare existerat. Du vill bara ha mer av detta varande i varje ögonblick. Det fyller dig hela tiden med förundran och en barnslig slags upptäckarlusta. Vad kommer att hända härnäst, det spelar inte så stor roll, men bara upplevelsen av att det händer är tillräcklig för att sätta fjärilar i rörelse i minsta del av ditt väsen. Varje sensation, varje sinne får lika mycket kärleksfull uppmärksamhet och är lika fascinerande att utforska. Ögonen smeker över omgivningen och dess objekt. Du känner texturen av verkligheten som målar upp sig i en matta av oändligt djup. Kroppen omsätter ämnen och musklerna kramar ur sig krafter som för dig dit du vill och reglerar i mikroskopiska steg. Varje distinkt lukt är en ny parfymsort som du suger i dig som om den vore en hittad vän. Den är sammansatt av många otaliga delar och kombinationer, var del talar till dig med en alldeles egen röst. Hörseln uppfattar mer än bara ljud, den mäter tiden och rummet i kosmos. Ljuden studsar mot luftpartiklarna och mattas av i olika spektrum som ett universums ekolod.

Du är medveten om din egen resa till livet, så som det alltid borde ha varit innan du lämnade det bakom dig. Det fyller dig och ger dig all näring du behöver. Du är medveten om det som legat dolt men ändå varit fullt synligt hela tiden, för alltid och för all tid…

Åh! Ni före detta flickvänner som en gång tog upp nästan all min tid.
Ni var era egna blommor i olika färger och storlekar. Er prakt lyste på sina egna sätt och ert mörker frammanades av demoner i alla dess slag.

Jag höll i blomman och plockade blad för blad.

Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte…

För en lång tid efter att vi skiljts åt, alltid med den djupaste av vördnad för tiden som vi tillbringat tillsammans – hur elak den än må ha varit, avslöjad i efterhand. Så fortsatte jag kontemplera över min kärlek till er, om den hade varit värdig nog trots svek och uppbrott.

Och nu, i den starkaste av virvelvindar, vandrar jag vild på stäppen. Som ett ungdjur som prövar på sin nyfunna frihet i paradisets bittra epos. Och jag kan säga en sak säkert, och det är att jag älskar er mer villkorslöst och lidelsefullt än någonsin. För tiden som jag gav er, var min egen dyrbara tid i denna värld av eviga världar. Gåvan som ni fick var sällsynt och praktfull – den enda i dess slag.

Om ni förstår detta, förstår ni även att tiden enbart spelat oss ett spratt, mina älskare. Ty de lärdomar vi hittade på tvåsamhetens brygga var fundamentet för det som skulle komma därpå. Och det som kom därpå var vetskapen om vårt ursprung, kärleken som vi inte kunde nå då vi trodde att den fanns i tid och rum.

Så förstår ni nu varför min kärlek endast kan växa sig starkare för er, mina älskare, som en gång smakat av den blommande frukten. Och framtiden, den som komma skall, bär många frukter av alla dess slag. Ni är alla inbjudna till att slå er ner till bords och dricka av nektaren som för oss över havet till andra sidan.

I erat änglalika sällskap skålar jag och tömmer giftbägaren i ett svep. Mitt hjärta, det tvekar inte längre.

Du vill inte lyssna. Du tänker på annat medans du diplomatiskt smetar ut dina så kallade livserfarenheter med avföringen du lämnat efter dig. Du är blott en ursäkt, en ynklig patetisk lerpöl. Den stinkande bruna sörja ditt anushål producerat är ditt enda budskap till omvärlden. Tänk om du bara kunnat lyssnat lite grann, så kanske dina föräldrars arv blivit till något så när vackert istället för den helvetiska hund, krypandes bland sopor i rännstenar, som du nu är.

Tror du verkligen att någon vill älska dig som du är i detta tillstånd av total förnekelse och skam. Nej, du är dömd till att krypa med de andra hundarna tills dess att du lär dig att stå upp och gå på två ben. Våldtagen och mutilerad kravlar du dig framåt i den existens som du av någon underlig anledning har valt att kalla liv. Svin! Din lukt är vidrig och förruttnar allt den kommer i kontakt med. Känner du inte lukten? Den är outhärdlig, hund! Stick härifrån innan jag sticker ihjäl dig och matar resterna av din kropp till gamarna. De är det enda varelser på denna jord som vill röra vid dig. Det är det enda knullandet som du kommer att få uppleva. Köttslamsorna av din kropp som tuggas ner i tomma, hungriga magar i orgasmisk extas.

Du protesterar minsann, detta är inte du? Det jag säger är inte sant? Påstår du att jag ljuger? Om du någonsin upplevt en glimt av värdighet i ditt liv, lyssna nu. Jag har träffat din mor och far och de sa till mig vilken obarmhärtig synd som du var när du kom till världen. De ville aldrig ha dig, men så fick de dig och de stod ut med dina gurglande läten och hemska skrik om nätterna. De sa att de älskade dig, men det var bara för att de inte hade mod nog att göra slut på ditt lidande. De tittade handfallna på din förvridna, hjälplösa kropp som grät efter barmhärtighet.

Och så kom det sig att du tvingades släpa dig framåt, dag för dag, i den snoriga blodiga sörja som du fortfarande lever i. För att överleva hittade du på sätt att manipulera och lura din omgivning till att ge dig beröm och bekräftelse. Och precis som din mor och far, gav dina ”vänner och bekanta” dig samma falska kärlek i vetskapen om ditt fula, tandlösa, svinaktiga leende. Och till denna dag släpar du dig fortfarande fram i tron om att du är älskad av alla och att du en dag kommer att sitta på ett berg av undersåtar. Jag säger det till dig nu som det egentligen är, och jag menar det från botten av det hav som är mitt blödande hjärta, det enda berg du kommer att sitta på är ett berg av bajs. De enda undersåtar du kommer att ha är de barn som du kommer att plåga och misshandla när du inte längre står ut med dig själv. Du! Du där ja! Just det, det är dig jag talar till. Just nu, här, står du framför mig med ditt satans avskräde till existens.

Pfft! Du är varken värd att tala till eller att lyssnas på. Iväg med dig. Schas!

Är du kvar fortfarande?

Se så! Stick härifrån innan jag slänger dig på brasan!