Åh! Ni före detta flickvänner som en gång tog upp nästan all min tid.
Ni var era egna blommor i olika färger och storlekar. Er prakt lyste på sina egna sätt och ert mörker frammanades av demoner i alla dess slag.

Jag höll i blomman och plockade blad för blad.

Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte…

För en lång tid efter att vi skiljts åt, alltid med den djupaste av vördnad för tiden som vi tillbringat tillsammans – hur elak den än må ha varit, avslöjad i efterhand. Så fortsatte jag kontemplera över min kärlek till er, om den hade varit värdig nog trots svek och uppbrott.

Och nu, i den starkaste av virvelvindar, vandrar jag vild på stäppen. Som ett ungdjur som prövar på sin nyfunna frihet i paradisets bittra epos. Och jag kan säga en sak säkert, och det är att jag älskar er mer villkorslöst och lidelsefullt än någonsin. För tiden som jag gav er, var min egen dyrbara tid i denna värld av eviga världar. Gåvan som ni fick var sällsynt och praktfull – den enda i dess slag.

Om ni förstår detta, förstår ni även att tiden enbart spelat oss ett spratt, mina älskare. Ty de lärdomar vi hittade på tvåsamhetens brygga var fundamentet för det som skulle komma därpå. Och det som kom därpå var vetskapen om vårt ursprung, kärleken som vi inte kunde nå då vi trodde att den fanns i tid och rum.

Så förstår ni nu varför min kärlek endast kan växa sig starkare för er, mina älskare, som en gång smakat av den blommande frukten. Och framtiden, den som komma skall, bär många frukter av alla dess slag. Ni är alla inbjudna till att slå er ner till bords och dricka av nektaren som för oss över havet till andra sidan.

I erat änglalika sällskap skålar jag och tömmer giftbägaren i ett svep. Mitt hjärta, det tvekar inte längre.