Jag hade just en hemsk mardröm, den var verkligheten. Drömmen var inte annorlunda från där jag låg i vaket tillstånd, det vill säga under köksbordet i en sovsäck liggandes direkt på golvet. Mitt alibi: det var så tråkigt att sova i sängen. I drömmen låg jag där, precis som jag gjorde i mitt vakna tillstånd. Men jag kunde inte röra mig, och nånstans i den övriga delen av lägenheten lurade en riktigt farlig mördare. Och jag kunde inte röra mig en ynka millimiter hur jag än försökte. Jag var fullständig medveten om detta, alltså mitt medvetande följde mig genom vaket tillstånd till drömtillstånd. Om mördaren skulle komma skulle något hemskt hända, jag skulle troligtvis bli upphackad i många bitar. Jag gjorde flera medvetna försök att röra mitt huvud, men det var fastlåst, paralyserat. Det krävdes till slut en enorm viljeansträngning för att röra på mig och då vaknade jag – fortfarande lika medveten om var jag var och att jag nu äntligen kunde röra på mig. Skräcken bet fast i mig och gör det fortfarande.

Vad är då skillnaden mellan drömmen och verkligheten frågar jag mig – för det var just ingen skillnad mer än att upplevelsen av paralyserad skräck lyftes fram till ytan i drömtillståndet. Lika paralyserad känner jag mig i vaket tillstånd. Fast i evigheten, och trots att jag vet att det kan vara den ultimata friheten känns det snarare som att jag fallit och sitter klämd mellan två stolar i ett fängelse av existens. Den eviga processen skrämmer mig, det känns så meningslöst att ens anstränga sig i livet – för vad spelar det för roll. Samtidigt har jag inget val för det är mitt väsens innersta natur vare sig jag vill det eller inte. Paradoxen blir bara mer intensiv, krävande och kvävande. Den bottenlösa avgrunden tornar upp sig och den familjära världen ter sig allt mer betydelselös och avlägsen. En freak show bestående av galna, dansande apor. Det finns ingen väg ut, snart måste jag falla utan att göra  något motstånd. Och mördaren är jag själv.