Jag har jobbat i mitt anletes svett de senaste tre åren. Med en spirande kreativitet och passion för det jag gör. Jag har fokuserat helt på jobbet och ofta valt bort andra saker i mitt liv. Det har varit bra och utvecklande. Ju mer jag har jobbat desto mer kreativitet och passion har jag hittat. Och jag har känt ett djupare syfte med det jag gör.

Men för ett par veckor sedan var det som att syftet helt hade försvunnit. Jag kände mig tom på syfte, det var som bortblåst. Jag förstod lite senare att det syfte som jag hade varit så passionerad för tidigare, hade förändrats i takt med att jag själv hade förändrats. Märkligt nog kändes det befriande att känna så. Jag släppte på ett ideal som levt i mig tidigare, som jag upptäckte inte var ett helt sant ideal. Eller snarare, jag hade nått till den punkt då det bara fanns kvar att släppa på det idealet för att gå vidare. Det förstod jag lite senare.

Jag jobbar nu vidare på mina projekt, springer på möten och har nya spännande saker i pipelinen med flera olika människor och grupper. Men syftet har jag inte kvar på samma sätt längre. Visst kan jag arbeta vidare med det jag gör, men det finns inte samma passion kvar där att hämta ur det inre. Det känns som att jag kanske inte kommer att arbeta med det jag gör. I alla fall inte med exakt samma saker, eller på samma sätt. Jag vill komma till något djupare med mer substans. Jag vet inte vad det är ännu.