Såg den svenska filmen Svinalängorna igår. Den berörde mig starkt. Jag fick en sådan äcklig känsla i kroppen när jag såg den, blandat med ledsamhet. Jag kunde plocka lite från alla karaktärerna i familjen och se dessa aspekter i mig själv och i mitt liv. Från tonårsflickan Leena som maktlöst gör avkast på sin självkänsla för att plocka upp de brustna skärvor som faller gång på gång. Till den yngre brodern, Sakari, som tvingas leva varje dag med föräldrarnas mörker tills dess att det inte finns någon annan verklighet kvar för honom att förhålla sig till – och vid det laget har han ruttnat såpass att inget finns kvar förutom en döende människa. Jag minns själv hur ont det gjorde att ha en relation med min far – till slut började jag trubba av mig själv för att orka. Jag har blivit varse om att vägen tillbaka är hårt jobb.

Jag känner igen mig själv i Leenas städmani, hur hon besatt försöker städa bort ångesten och täcka över känslan av att ha ett hål i sitt hjärta. Hur hon presterar i simningen, hur hon vinner en tävling men inte kan vara glad över det. Jag känner igen hennes beteende i vuxen ålder, hur hon spänner sig konstant. Hur hon spjärnar emot och försvarar sig psykologiskt.

Jag är väl medveten om mitt arv, missbruket finns i mig som det finns i min far. Missbrukarpersonligheten har varit med mig sedan 18-års åldern då jag började gå ut på krogen. Den har varit med mig sedan dess och har i vissa situationer blossat ut med tråkiga resultat. Jag har upplevt och reflekterat mycket över vad missbruk är, för det går bortom den enkla definitionen av att en drog i sig skapar dessa typer av människor. Mycket av det jag gör för mig själv i nuläget handlar om att reda ut min missbrukarpersonlighet, då den nuddar på så många andra saker som jag också håller på att reda ut.

Leena når till slut fram till ett katharsisögonblick, utan att avslöja för mycket. Hon börjar äntligen släppa på bördan hon burit på så länge. Det är fint att se att det alltid finns kärlek även i den mörkaste bottnen – men det är också smärtsamt att veta att vi själva när som helst kan välja att ruttna och förgås när vi inte förmår att lyfta längre. Att anledningarna för att vara vid liv faktiskt kan ta slut, och att ingen av oss är skonade från detta. För mig ter det sig som att det finns en vilja i alla människor, en intention som är väldigt subtil och sprungen ur själva livsimpulsen självt. Att hitta denna vilja och börja leva ur den är ett sätt att vara skaparen av mening istället för att vara mottagaren av mening.

Love is the law, love under will.