På sistonde har jag börjat sätta mer gränser i mitt liv – som resultat av att jag fått ett bättre självförtroende. Det är rätt jobbigt och jag har insett att jag är livrädd för att bli lämnad efter att min far lämnat mig som barn. Paradoxalt nog har jag avskärmat mig i tre år och levt i min egen bubbla. Men det är inte helt sant, jag har förlitat mig på några få vänner. Nu när jag börjat inse mer vad jag behöver för att må bra märker jag ett visst motstånd från mina vänner och arbetskollegor. Jag börjar förstå att jag har lagt mycket av min egen förmåga i deras händer, och när jag nu börjar ta tillbaka den till mig själv så är det som att de inte riktigt förstår eller vill lämna ifrån sig den. Det känns lite olustigt – det känns som att jag ser dem i ett nytt ljus.

Jag har ofta ursäktat mig och spelat på min dåliga självkänsla. Dom är vana att se mig utlämna mig själv, dom är vana att se min svagheter uttryckas. Nu känns det som att jag har gett bort alltför mycket, som att det har bekräftat dom att jag gör så. Jag känner mer och mer att vissa saker är personliga för mig, och att jag själv väljer när jag vill berätta eller dela något av detta med någon annan och med vem.

I tre år har jag svansat efter andras viljor. Jag har förminskat mig själv, gjort totalt avkall på min egen vilja för att de ska få de som de behöver. Nu ska det bli ett slut på det.