Browsing the topic allmänt
Jag hade just en hemsk mardröm, den var verkligheten. Drömmen var inte annorlunda från där jag låg i vaket tillstånd, det vill säga under köksbordet i en sovsäck liggandes direkt på golvet. Mitt alibi: det var så tråkigt att sova i sängen. I drömmen låg jag där, precis som jag gjorde i mitt vakna tillstånd. Men jag kunde inte röra mig, och nånstans i den övriga delen av lägenheten lurade en riktigt farlig mördare. Och jag kunde inte röra mig en ynka millimiter hur jag än försökte. Jag var fullständig medveten om detta, alltså mitt medvetande följde mig genom vaket tillstånd till drömtillstånd. Om mördaren skulle komma skulle något hemskt hända, jag skulle troligtvis bli upphackad i många bitar. Jag gjorde flera medvetna försök att röra mitt huvud, men det var fastlåst, paralyserat. Det krävdes till slut en enorm viljeansträngning för att röra på mig och då vaknade jag – fortfarande lika medveten om var jag var och att jag nu äntligen kunde röra på mig. Skräcken bet fast i mig och gör det fortfarande.
Vad är då skillnaden mellan drömmen och verkligheten frågar jag mig – för det var just ingen skillnad mer än att upplevelsen av paralyserad skräck lyftes fram till ytan i drömtillståndet. Lika paralyserad känner jag mig i vaket tillstånd. Fast i evigheten, och trots att jag vet att det kan vara den ultimata friheten känns det snarare som att jag fallit och sitter klämd mellan två stolar i ett fängelse av existens. Den eviga processen skrämmer mig, det känns så meningslöst att ens anstränga sig i livet – för vad spelar det för roll. Samtidigt har jag inget val för det är mitt väsens innersta natur vare sig jag vill det eller inte. Paradoxen blir bara mer intensiv, krävande och kvävande. Den bottenlösa avgrunden tornar upp sig och den familjära världen ter sig allt mer betydelselös och avlägsen. En freak show bestående av galna, dansande apor. Det finns ingen väg ut, snart måste jag falla utan att göra något motstånd. Och mördaren är jag själv.
Liknande inlägg
Tybble, Örebro 2004-05-01
Jag läser stoff från det förflutna och tittar på fotografier – en gång i tiden tagna med tvivlet att minnet en dag skulle svika. Men minnet sviker inte längre. Jag har givit ett löfte. Ett löfte som sveper som en morgondimma genom min själ. Det är löftet att aldrig mer glömma vem jag är och vart jag kommer ifrån. Det kommer till mig som en sång av klaraste röst. När jag ser på bilderna och läser orden ser jag nu än mer klart än jag såg då, vem jag är och förblivit. Den eviga själ som aldrig varit förlorad, enbart hittad.
Liknande inlägg
Vilken obeskrivlig känsla det är att vakna till ett hjärta som slår som när du var barnet. Det är upplevelsen av den förväntansfulla spänningen den första skoldagen eller entusiasmen och friheten av att sommarlovet börjat. Den är så på pricken bekant att det inte finns några tvivel om när du senast upplevde världen på detta vis. Men det vore fel att reducera det till endast barnasinnet som leker, du är större och mer expansiv än du någonsin kunnat vara som barn. Hjärtat väger lätt i bröstet och det är en upptäckarlusta och nyfikenhet som blandas med visdom och medvetande. Det är både barnet i dig och gubben som möts i nuet. Skrattet är nära, gråten likaså. Det spontana uttrycket ligger dig närmast och mest naturligt. Tankarna om att kontrollera framtiden och det neurotiska behovet av ordning har inte grepp om dig så som det har på de människor du betraktar omkring dig. Deras skådespel är så mekaniskt och robotiskt, så avslaget och distanserat.
Dagen är ny, så ny att du kan smaka dess specifika och unika karaktär så som den aldrig tidigare existerat. Du vill bara ha mer av detta varande i varje ögonblick. Det fyller dig hela tiden med förundran och en barnslig slags upptäckarlusta. Vad kommer att hända härnäst, det spelar inte så stor roll, men bara upplevelsen av att det händer är tillräcklig för att sätta fjärilar i rörelse i minsta del av ditt väsen. Varje sensation, varje sinne får lika mycket kärleksfull uppmärksamhet och är lika fascinerande att utforska. Ögonen smeker över omgivningen och dess objekt. Du känner texturen av verkligheten som målar upp sig i en matta av oändligt djup. Kroppen omsätter ämnen och musklerna kramar ur sig krafter som för dig dit du vill och reglerar i mikroskopiska steg. Varje distinkt lukt är en ny parfymsort som du suger i dig som om den vore en hittad vän. Den är sammansatt av många otaliga delar och kombinationer, var del talar till dig med en alldeles egen röst. Hörseln uppfattar mer än bara ljud, den mäter tiden och rummet i kosmos. Ljuden studsar mot luftpartiklarna och mattas av i olika spektrum som ett universums ekolod.
Du är medveten om din egen resa till livet, så som det alltid borde ha varit innan du lämnade det bakom dig. Det fyller dig och ger dig all näring du behöver. Du är medveten om det som legat dolt men ändå varit fullt synligt hela tiden, för alltid och för all tid…
Liknande inlägg
Varför är vi här ikväll? Jag kom hit för att dansa. Men om jag träffar en person som är villig att utforska det som kan utforskas mellan två människor är det det viktigaste just då. Vad är det som gör en kväll speciell? Vad är det som gör ett ögonblick speciellt? Vad är det som gör att vi kan minnas något så klart att det för oss i efterhand fortfarande är en upplevelse som i ett nu? Ögonblick som lever kvar i oss utanför tid och rum. Ögonblick som lever kvar i oss i form av en alldeles speciell upplevelse, smak eller kvalité – lika verkliga som när vi först påträffande dem. Unika upplevelser som går bortom autopiloten i vår vardag. Är inte det speciellt för dig? Är det inte det som gör att du står kvar här med mig? Din blick flackar, din kropp gör motstånd – men ändå så är du kvar här med mig. Det är något i dig som lever utav detta ögonblick, som rör sig inom dig. Du har inte kontroll längre, du förs bortom den verklighet du är van vid. Du kanske säger en sak, men du menar en annan. Du påstår att jag snackar skit, du kallar mig flummig. Men jag är inte där. Dina ord ljuger, men ditt väsen talar sanning. Du är inte medveten om det, men jag ser det – jag känner det. Jag vet att du känner något inom dig på en plats som du sällan besöker, men som samtidigt är dig bekant. Ord kan inte beskriva den, även om du försöker klänga dig fast vid dem. Dina försvar har ingen effekt på mig för att det jag delar med dig just nu är sanningen. Litar du på mig? Jag lägger mina händer på dina axlar, ömt men bestämt – jag för dig bakåt. Ett – två – tre. Du följer mina steg, men du vet inte varför. Du gör det så naturligt, men du är inte medveten om det. Jag böjer mig framåt mot ena sidan av ditt ansikte. Jag kommer närmare, min kind vaggar sig över till den andra sidan. Jag är till slut så nära att jag blundar. Jag kan nästan viska i ditt öra. Jag kan nästan känna lukten av ditt hår. Din blottade hals är på bitavstånd. Du vänder dig inte bort, du står stilla kvar. Du rör inte en muskel. Du vill vara här, detta är du, detta är upplevelsen av det liv som du jag och skapar tillsammans.
Jag bryter. Jag stryker min hand längs med din arm och ber om ursäkt om jag har gjort dig obekväm medans jag blickar ut i den tomma luften. Det är viktigt för oss att ha tillit till varandra för att vi ska kunna vara tillsammans på de djupa platser i oss själva som innehåller vår klaraste essens. Det är en dans. Jag vill inte röra dig för mycket i denna situation. Jag ber om ursäkt för att ta dig tillbaka till din trygga verklighet, men min ursäkt är i själva verket tomma ord. För jag har ingenting att be om ursäkt för. Jag ger dig en gåva av ett oss, ett vi. Jag ger dig en ny verklighet, ett ögonblick av sanning. Jag säger till dig att du är fri att gå när du vill. Jag neutraliserar din flykt och lugnar den. Jag pekar med min handflata mot klubblokalen. Du står kvar. Hade du velat gå hade du gjort det för länge sedan.
- ”Vi kanske ses där inne sen” säger du med ett vagt inbjudande leende.
Du är mer avslappnad och öppen i din hållning och i din röst. Men jag är i mitt innersta kvar på den där platsen som du var villig att resa med mig till en kort bit. Jag kan aldrig gå tillbaka till den trygga verkligheten som du återvänder till, den är för mig länge ett svunnet minne. Ett bedrägeri mot min sanning. Ett hån mot min existens.
- ”Kanske det” väser min tunga fram. Min röst kommenderar dig bortåt.
Jag blir själv lite förvånad över syrligheten i min röst. En del av mig vill fortfarande jaga dig, en del av mig söker fortfarande din kärlek. Men jag förstår snart att min styrka kommer ifrån att du aldrig är min att hålla fast vid. Min kärlek är som starkast när den är villig att släppa taget. Den gör inga avtal. Den finns aldrig ”sen” eller ”kanske”. Den är bara här nu. Den är inte längre vår.
Och så fortskrider natten. Vår resa ligger kvar i luften som en osynlig tråd. Den guppar på de passionerade människornas dans för att sakta sjunka ner bland fotstegen, höftryckningarna, diskanten och basgången tills den till slut smälter in i nattklubbsvimlets vågor.
Liknande inlägg
För ett tag sedan dök det upp ett klipp på youtube där en kanadensisk skolungdom ventilerar sin frustration över att folk i skolan mobbar honom för att han är rödhårig. Klippet blev snabbt populärt med nu över 4 miljoner visningar. Tv-serien South Park har i efterhand rekonstruerat klippet i South Park-stil. Nu har den rödhårige killen svarat South Park skaparna med en ny video där han fortsätter att tala ut om sin utsatthet och där han fördömer South Park.
Vi har vant oss vid att virala trender sprider sig till stora massor med människor på kort tid och jag har inte förrän nu funderat på hur denna typ av kraftfulla kommunikation kan manifesteras i framtiden. När enskilda individer kan kommunicera med välkända varumärken och inflytelserika institutioner har vi hamnat i en intressant sits. Till exempel har projektet Wikileaks blivit ett sätt för människor att öppet kunna sprida skyddad information som har potentialen att påverka och förändra maktstrukturer. Internet kan i fortsatt ocensurerad form leda till att samhället kan påverkas i större mån av enskilda individer samtidigt som större massor med människor också kan övervakas beroende på vilken riktning vi tar.
Nu är det ju tyvärr inte så enkelt att sprida en video bara så där även om sammanhangen oftast inte alls har den intentionen. Men att undersöka de värden som vi människor väljer att föra vidare är sannerligen en guldgruva för människor med kapacitet att skapa nya beteendemönster och trender. Man kan titta på de virala trender som har slagit stort och se vilka värden som vi människor är villiga att investera vår tid och uppmärksamhet på. I fallet med den rödhårige killen så är klippet en väldigt personlig inblick i en människas liv. Det är inte att hans problem i grova drag är unikt, det finns många människor som mobbas. Men det är den unika approach, hans raka och känslomässiga sätt att uttrycka sig juxtaposerat med den nästan humoristiska undertonen att han mobbas för en sådan sak som att han är rödhårig som gör det till en sällsynt blandad kompott av livsupplevelser vilket leder till att människor hajjar till och rycks med i kollektiv fascination.
Det kan liknas vid hypnos. Att bli hypnotiserad kan vara otroligt enkelt då det handlar om att bryta en persons invanda tankemönster och i förvirringen leda personen in ett transtillstånd där vi har full tillgång till deras beteendemönster. Vi befinner oss flera gånger under dagen i helt naturliga transtillstånd. Det kan vara så enkelt att skifta sitt grepp när man skakar hand med någon för att framkalla den förvirring som krävs för att sätta någon i trans. De populära virala trenderna bygger oftast på att man bryter de invanda mönster som vi är vana att se i de videoklipp som vi tidigare endast haft tillgång till via kontrollerade massmedier. Det skapar per automatik en hypnotisk effekt då vi triggas enormt av att se något så unikt utspela sig framför våra ögon. Människor kan inte motstå unika upplevelser, det ligger i vår natur.
Det kraftfulla med Youtube-effekten är att vi inte är tvungna att inrätta oss i ett system för att kunna sprida dessa hypnotiska och unika uttrycka vidare till världen vi lever i. Vi behöver inte sälja in oss själva till något av de medium som tidigare haft allt monopol på unika uttryck. Vi rör oss in i den personliga sfären som annars bara varit begränsad till en liten krets med människor. Det är detta som är den nya kommunikationen. Den formar och skapar polaritet i kulturen nu när alla har möjlighet att nå ut med sina uttryck. Vissa försöker utnyttja detta medvetet men vi har lärt oss att de uttryck som är mest spontana och ej menade till stor spridning har en tendens att övervinna det mesta. Troligtvis för att de innehåller de mest sanningsenliga, ärliga och spontana uttrycken som sätter oss i trans med sin unikhet.
Med detta har vi också tillgång till den feedback som kommenterare och bloggare tillför vilket gör att vi kan skapa oss en rätt hyfsad bild över samhällsgrupper och kollektiva beteenden förutsatt att människor av alla åldrar och grupper deltar. Det kollektiva pussel som växer fram kan ge oss alla möjliga sorters vinklar och perspektiv som tidigare varit förunnat bara de med rätt resurser och verktyg. Det ligger i åskådarens öga att göra sin bedömning utan medial vinkling och påtryckning. Det är i alla fall där vi är nu, många har vetat om det långt innan effekterna nu tar sin början och virala medier börjar bli vardagsmat i kulturen. Det är spännande dyka djupare ner i utvecklingen.
Liknande inlägg
Jag läste en artikel i DN idag om att det har hittats ett tjugotal dumpade spädbarnskroppar som spolats upp vid en flod. Chockvärdet i denna nyhet om det hade utspelat sig i Sverige går inte att föreställa sig. Det skulle sannolikt vara en av århundradets största skandaler med kraft att skaka hela landet i sina fundament.
Med Kina är det dock annorlunda. Jag tror att förväntningarna i vår kultur ligger på en annan nivå då vi har vant oss vid att gång på gång kritisera och ifrågasätta de mänskliga rättigheter som den kinesiska kulturen upprätthåller. Nyheten är inte särskilt högt placerad på DNs förstasida och verkar inte förekomma alls på Aftonbladet efter en snabb koll. DNs rapportering är saklig och utan moraliska inflikningar. Det framgår inte varför barnen blev dumpade och således är det också svårt att bilda sig en större uppfattning om de bakomliggande orsakerna och slagkraften som incidenten har för Kina.
Flera saker intresserar mig med denna typ av nyhetsrapportering som jag tror mig se spegla vår kultur, västvärldens och Kinas kultur i samspel.
Till att börja med kan det vara en positiv sak att omvärlden får ta del av dessa typer av nyheter från Kina. Det är lätt att från ett svenskt perspektiv förstora upp en sådan här typ av nyhet och utnyttja dess chockvärde. Risken med det är att vi helt enkelt distanserar oss från Kinas mer öppna attityd till omvärlden och skapar fördomar. DN:s rapportering sker genom ett videoklipp vilket troligtvis är den huvudsakliga spridningsmekanismen vilken DN köpt från någon internationell nyhetsbyrå. Texten till klippet är kortfattad och saklig. Den går inte på djupet och saknar många detaljer. Språket är neutralt utan några subjektiva inlägg.
En läsare som reagerar på chockvärdet i en nyhet och som är känslig för kulturskillnader (se Aftonbladet) tror jag mig skulle reagera med att skapa sig fördomar och dra slutsatser som ligger utanför nyhetens rapportering. Jag tänker mig dock att DNs läsare i detta fall tillhör en mer intellektuell och akademisk målgrupp varpå chockvärdet blir mindre viktigt. Istället kan en sådan läsare få större insikt i en relativt öppen och ocensurerad nyhetsrapportering från Kina. Med det sagt finns det säkerligen mycket censur i Kina men att vi får möjligheten att ta del av deras nyheter på ett oblygsamt och neutralt sätt tyder för mig att det ändå sker förändringar. Kinas kultur är mer tillgänglig för västvärlden och i och med det överlappas även våra kulturer mer och mer.
Normer och värderingar kan blandas ihop och skapa nya förutsättningar för utveckling som Google också fått vara med och erfara. Den viktiga uppgiften som vi människor i Sverige och resten av västvärlden har är att kunna se bakom chockvärdena i sådana här typer av artiklar och erkänna hur stora skillnader som förekommer i våra kulturer, men även se att vi kan närma oss varandra och börja skapa nya globala förutsättningar utan att behöva axla rollen som moraltanter och världens räddare (se USA). Att hitta ett tjugotal döda spädbarnskroppar vid en promenad runt Djurgården eller längs med en flod i Kina är något som jag hoppas att vi människor inte kommer ha något behov av att uppleva i framtiden och det är sannerligen inget jag vill uppleva personligen. Det är dock en viktig inblick i omvärldens nuvarande samhällsutveckling och kulturskillnader som vi kan använda för att för att skapa dessa viktiga nya globala förutsättningar tillsammans.
Denna typ av nyhetsrapportering kanske bidrar till att fler människor ser utanför våra gränser och beslutar sig för att arbeta för global utveckling vilket i min värld är oundvikligt och något som kommer att vara självklart i framtiden. Låt oss öppna oss för andra kulturers verkligheter hur chockerande de än må vara för oss och glöm för den delen inte heller de framsteg som vi kan slänga ner i grytan.
Liknande inlägg
När man hittar artister som verkligen talar till en så finns det inga tvivel – man bara känner att det finns en djup kontakt i musiken. Maja Alderin sjöng sig rakt in i mitt hjärta från första ögonblick. Jag hade webb-tv:n på i bakgrunden och i en reklamfilm för eniro sitter hon på ett tak och spelar en akustisk version av pärlan Darling. Hon verkar ha fått en del uppmärksamhet (Groove, HD, Skånskan, Meadowmusic, Veckorevyn, Amelia) och frågan som alla verka ställa sig är, när hon ska bli signad?.
Och dessutom spelar hon nu på onsdag på Bara Vi på klubben Bara Unplugged. Jag kommer att vara där, utan tvekan.
Videogodis:
Darling new version
Liknande inlägg
Idag börjar jag med ett läsprojekt. Jag ska läsa totalt nio kapitel i boken The Greatest Salesman in the World av Og Mandino. Varje kapitel läser jag tre gånger per dag i trettio dagar – för att sedan gå vidare till nästa kapitel. Det kommer alltså ta mig nästan ett år att läsa ut boken. Spännande!
Liknande inlägg
Ända sedan jag hälsade på min far, och berättade för honom hur han hade sårat mig som barn, har jag lärt känna en glömd, förtryckt sida inom mig. Det är en ilska. Jag har inte varit arg sedan jag var barn. Då kunde jag bli ursinnig. Jag tog ut allt på min mor. Det var min ilska för min far som hon fick ta. Jag såg rött, jag slog sönder saker och skrek. Om det inte hade varit för att jag var så ung, hade min mor inte lyckats hålla mig nere fysiskt. Och jag hade antagligen gjort många hemska saker med min omgivning och kanske också med mig själv. Min mor klarade inte av mina humör, jag var utom kontroll. Det var ett kaos av ursinning ilska, panik och desperation!
Jag visste det inte då, men nu vet jag vad denna hemska man har gjort mot mig. Berövat ett barn sin barndom, sin rätt till kärlek. Han är en patetisk man, och min ilska vill bara spotta och slå på honom. Min mor gjorde väl det enda hon kunde komma på. Hon tog mig till terapeuter. Jag gick totalt i sex års terapi. Detta var i en mycket ung ålder. Jag visste inte vad livet hade att erbjuda, jag visste inte hur världen såg ut ännu. Efter terapin var jag fromm som ett lamm, och har varit så ända tills nu. Jag kunde inte göra en fluga förnär. Jag var blyg, tillmötesgående, snäll. Hela mitt liv har nöjt mig med småsmulor. Jag har aldrig förstått varför människor skulle vilja ge mig saker och se till att jag har det bra. Jag har aldrig trott på det! Jag blev självständig i en tidig ålder. Jag ville klara mig själv, jag ville klara mig utan människor. Ju äldre jag blev desto mer självständig blev jag, och samtidigt mer ensam. Jag kunde inte förstå mig på världen, jag var så rädd för alla människor samtidigt som min innersta önskan var att kunna ge av mig själv till dem och skapa relationer för livet. Min innersta önskan var att få kärlek, men jag var för rädd för att ge av den.
Så jag blev en tänkare, en grubblare. Jag analyserade allt, på distans. Utan att känna. Jag kunde endast känna i min ensamhet när ingen annan var i närheten. Jag vet inte vilken slags terapi jag fick, jag minns ingenting av de sex åren. Idag undrar jag om terapeuterna berövade ytterligare en sida hos mig själv, eller om det var jag själv som gjorde det. Varför fick jag inte vara arg? Tyckte de att jag inte hade rätt att vara arg? Jag tror de lärde mig att kontrollera min känslor – för den förmågan har jag haft hela mitt liv. Och med de krafterna gjorde jag ett val. Som hjärtekrossat barn stängde jag mig för världen. Om världen fick mig att må så dåligt, om världen skulle krossa mitt hjärta – då ville jag inte vara en del av den längre. Och så levde jag mitt liv, som en halv människa. Som en människa med förnuft, och ingen känsla.
Jag har ljugit för alla, jag har ljugit för mig själv. Det ni har sett är inte en människa, det är ett resultat av ondska, sorg och rädsla. Men precis som blommor växer ur asfalt, har jag kravlat i smuts och jord för sakteligen kunna se solen. Jag har försökt räcka ut min hand, trots min rädsla. Världen är inte god, den är heller inte ond – den bara är. Det har jag lärt mig. Jag har blivit spottad på, en del människor har sett mina styrkor som svagheter när jag försökt närma mig dem med blödande hjärta. Jag förlåter er! Och människor har också försökt möta mig och älska mig. Jag klarade inte av att ge tillbaka, men jag kommer vara för evigt tacksam för de som har försökt. Jag älskar er!
Jag kan med stolthet se tillbaka på mitt liv och säga att jag har behandlat människor väl i mitt liv, även fast vissa har blivit sårade av mina rädslor. Förlåt! Men förstå att som jag själv har blivit sårad vill jag aldrig såra en annan människa så länge jag lever!
Det är nu så nära. Det är dags för mig att resa på mig, att börja gå, springa, hoppa, sjunga. Det är dags för mig att möta min sanna mänsklighet. Jag stirrar mina sista rädslor i vitögat. Jag har redan mött många av dem, men jag har några kvar. Styrkan som detta har gett mig har fått mig att inse att jag är satt på denna jord för att göra stora saker, inte bara med mitt eget liv utan med andras liv. Jag vet vad ensamhet är för något, jag behöver den inte längre. Jag behöver få folk att inse att de har en obegränsad potential, och innan jag kan göra det gäller det att jag hittar min egen obegränsade potential. Den är nära, jag känner den inom mig. Jag tänker ofta på hur stora människor i historien betraktats som galna. Det är en hårfin linje. Jag spelar gärna narren, jag berättar gärna sanningen för er. För jag bryr mig inte längre om människor spottar på mig, skrattar åt mig och kallar mig galen. Nu vet jag vad min ilska gör för mig. Jag måste tro på den, jag måste möta sanningen.
Den villkorslösa kärleken.
Liknande inlägg
Jag hade en ny stark dröm inatt. Jag drömde att jag fann ett lejon och dess unge i en park, jag tror det var här i Stockholm. Antagligen hade jag gått planlöst och stött på lejonet och dess unge. Jag blev förvånad och rädd. Jag frös till. Och tiden stod stilla för ett ögonblick då jag stirrade rakt på det vuxna lejonet. Jag undrade vad som skulle hända, skulle jag bli attackerad? Tiden rörde sig slow motion, men min attityd började förändras. Jag såg inte längre lejonet som ett hot, utan som en hona som endast försökte skydda sin unge. Vad gjorde dom i denna park? Mitt i en stad? Hur hade de kommit hit?
Jag kände ett mod växa inom mig, en medkänsla. Jag tog mod till mig och gick varsamt fram emot lejonet, jag kände mig inte lika rädd längre. En trygghet spred sig inom mig och för att inte skrämma lejonet visade jag mig sårbar. Jag var nu så nära lejonet att det lätt hade kunnat slå emot mig och dödat mig. Jag visade underkastelse och la mig ner på marken samtidigt som jag rörde mig ännu närmare. Lejonet tog emot mig, jag klappade det och kramade det. Lejonet gjorde detsamma. Det var nästan som om vi lekte, som om vi hade känt varandra sedan tidigare.
Lejonungen var i en mycket ung ålder, och kunde inte klara sig utan sin mor. Det var sårbart, svagt. Det behövde beskydd och trygghet i en såpass utsatt miljö. Jag började vandra med lejonen, jag ville hjälpa dem. Hur visste jag inte, men jag ville inte för något i denna värld lämna deras sida. Jag var deras beskyddare, de var min familj.
Av någon anledning hade jag blivit separerad från lejonen. Jag tror att jag behövde lämna dem ett tag för att hitta en lösning och föra dem till säkerhet. Jag minns att jag återvände till parken för att mötas av en växande folkmassa som omringade lejonen. Människorna var så fascinerade av lejonen att de inte såg att lejonen blev mycket rädda av den växande folkmassan som närmade sig. De brydde sig inte, de hade ingen medkänsla. De såg bara ett spektakel. Folkmassan blev bara större och större, och närmade sig lejonhonan och ungen. Jag såg på honan hur hon skyddade sin unge mot hotet. Jag sprang mot dem, skrek mot folkmassan att backa. Jag ryckte dem åt sidan för att ta mig fram till lejonen och ge mitt beskydd. Jag kände desperation, jag hade en ursinnig vilja. Jag var bara tvungen att ta mig fram! Sedan vaknade jag. Och jag fick inte veta om jag tog mig fram till dem eller inte.
Jag får ta reda på det. Livet väntar, och jag ska dit!
