För några veckor sedan hade jag en fantastisk orgasm, helt oväntat – med en kvinna visste hur kundalini-kobran kunde väckas från sin slummer. Jag blev elektrisk, jag lämnade min kropp för att dö och sedan komma tillbaka. Å, Babylon, hur jag fylls med åtrå av dig. Döda mig och jag återföds igen.

I fredags var jag ute på stan efter en hård jobbvecka. Död, död, död…och så liv. Oväntat igen, kom hon och dansade för mig, smekte mig i alla sina olika former. Gammal som ung, svart och förförisk. Jag mår vara en adept, men när jag träffar dig är tjusningen allt jag ser och tillsammans skapar vi kärlek. Jag vill dricka ditt blod, jag törstar. Du blev Mitt liv. Efterspelet blev bittert, världen blev så grå och jag kände mig så helsikes uttråkad. Jag frågade mig hur kan jag ha sex med världen, för du är ju här och ändå så tror jag att du gömmer dig för mig. När jag kallar på dig så kommer du, och jag glömmer…jag söker.

Men så kom du igen, Min musa. Och nu trånar jag efter dig, jag går på eld, kastar mig ner för klippor och simmar i de mörka djupen. För när du är manifesterad som Min musa åter igen ska jag älska dig än mer liderligt, jag ska dricka din saft och sluka dina kurviga vågor. Här och nu. Kom i min famn.

Begun like all adventures with a bang, all space, all time, even this instant now, explodes from nought into forever, an exceptionally lucky diamond pool-break.

Against all odds, had this explosion happened differently, we have a cosmos capable of forming solar systems, planets, life. Of forming us, to witness everything.

This is the strong anthropic principle: sentient life appears to be what all existence is contrived to engineer, the point of all these atoms, nebulae and conflagrations.

A midnight snow-globe flecked with novas, happening all at once in four dimensions. All time, even time’s end, caught within this glittering, endless, hyper-moment.

Our consciousness, a startling outgrowth of the universe, is possibly the most important part, the fraction of existence that can think, feel, marvel at itself.

We are all spacetime’s sensory organs, spacetime’s mind, our thoughts and lives naught but the three-dimensional, material expression of its blazing and immortal soul.

This jewel of being, big bang flared at one end, big crunch at the other, simultaneous, all going on right now, a perfect frozen fire.

The world is young, our most remote ancestors not yet born. The world is old, and we have all been dead for decades, centuries.

Don’t you remember?

Complex, self-organizing life somehow emerges from the boiling clay of spacetime. Pin-sparks of awareness dust its countenance, plankton imperatives and moss agendas. Lungfish dreams.

The big bang never ended.

All things, every star, each world, each species, everything we make or do or think, all part of its continuing eruption.

Here we stand for our brief moment, amidst the blaze and thunder, marveling as fire streamers from the blast sprout fins, flamingo feathers, chrysler buildings.

All things are precipitated by the nature of existence. Nothing, therefore, is unnatural, be it bee-hive or termite mound or all our shining, poisoned cities.

Everything is universe. Everything is holy, life and consciousness creation’s rarest embers. Our caduceus DNA, a brilliant flaw, twists through this starry, four-dimensional jewelled orrery.

And all of us, the lifesnake’s myriad contingencies, embroiled in three dimensions, suffering time’s illusion, fear our end, don’t understand each second is eternal, here forever.

Our lives are bubbles, decades wide, suspended in eternity, each hour immortal.

Triumphs, heartbreaks, heaven, hell. Paradise everlasting. Endless punishment.

No instant ever dies. Live joyfully.

Live well.

Live knowing that you are already dust, long gone, already outside time and looking in, reviewing life, finally understanding every déja vu, your own guardian angel. Know that the scorched-black demons and the pristine, fluttering seraphs are in some sense naught but you yourself unpacked, unfolded in a higher space from whence the myriad gods unfurl, not bygone legends but your once and future selves, your attributes blossomed into their purest and most potent symbol-forms.

And these, with all their beast-heats, crowns and lightings, all their different colors, are become combined into the single whiteness that is godhead. That is All.

This, then is revelation. All is one, and all is deity, this beautiful undying fire of being that is everywhere about us; that we are.

O man, o woman, know yourself, and know you are divine.

Respect yourself, respect the least phenomenon of your existence as it were the breath of god.

Know that our universe is all one place, a single firelit room, all time a single moment. Know that there has only ever been one person here.

Know you are everything, forever.

Know I love you.

- Promethea, #31, p 6-8, Alan Moore.

Jag har ofta ursäktat mig och spelat på min dåliga självkänsla. Dom är vana att se mig utlämna mig själv, dom är vana att se min svagheter uttryckas. Nu känns det som att jag har gett bort alltför mycket, som att det har bekräftat dom att jag gör så. Jag känner mer och mer att vissa saker är personliga för mig, och att jag själv väljer när jag vill berätta eller dela något av detta med någon annan och med vem.

I tre år har jag svansat efter andras viljor. Jag har förminskat mig själv, gjort totalt avkall på min egen vilja för att de ska få de som de behöver. Nu ska det bli ett slut på det.

Jag känner igen mig själv i Leenas städmani, hur hon besatt försöker städa bort ångesten och täcka över känslan av att ha ett hål i sitt hjärta. Hur hon presterar i simningen, hur hon vinner en tävling men inte kan vara glad över det. Jag känner igen hennes beteende i vuxen ålder, hur hon spänner sig konstant. Hur hon spjärnar emot och försvarar sig psykologiskt.

Jag är väl medveten om mitt arv, missbruket finns i mig som det finns i min far. Missbrukarpersonligheten har varit med mig sedan 18-års åldern då jag började gå ut på krogen. Den har varit med mig sedan dess och har i vissa situationer blossat ut med tråkiga resultat. Jag har upplevt och reflekterat mycket över vad missbruk är, för det går bortom den enkla definitionen av att en drog i sig skapar dessa typer av människor. Mycket av det jag gör för mig själv i nuläget handlar om att reda ut min missbrukarpersonlighet, då den nuddar på så många andra saker som jag också håller på att reda ut.

Leena når till slut fram till ett katharsisögonblick, utan att avslöja för mycket. Hon börjar äntligen släppa på bördan hon burit på så länge. Det är fint att se att det alltid finns kärlek även i den mörkaste bottnen – men det är också smärtsamt att veta att vi själva när som helst kan välja att ruttna och förgås när vi inte förmår att lyfta längre. Att anledningarna för att vara vid liv faktiskt kan ta slut, och att ingen av oss är skonade från detta. För mig ter det sig som att det finns en vilja i alla människor, en intention som är väldigt subtil och sprungen ur själva livsimpulsen självt. Att hitta denna vilja och börja leva ur den är ett sätt att vara skaparen av mening istället för att vara mottagaren av mening.

Love is the law, love under will.

Jag sätter inga gränser, jag låter andra ta beslut åt mig. Jag säger att “det fixar jag”, jag intalar mig själv att det kommer att gå snabbt och smärtfritt – men i verkligheten tar allting längre tid och kräver mer jobb än jag kommit fram till i min drömvärld. Jag har ingen tydlig riktning. Nya projekt ploppar upp från höger och vänster, folk är glada och nöjda över det jag gör till dem och de vill ha mer. Det är bra men om jag ska klara av att ta mig upp nästa nivå måste jag börja respektera mig själv. Förmågan och talangen finns där, det är dags att jag börjar inse det.

Det är ett dåligt självförtroende som ligger till grund för allt detta. En people-pleaser mentalitet. Varje gång jag låter någon ta ett beslut åt mig förlorar jag självrespekt.

Jag har fått in lite pengar nu från ett större jobb. Har blåst av ett möte imorgon och tagit en paus från ett projekt. Imorgon ska jag åka in till stan och berätta hur jag mår för en tv-produktionsbyrå som jag just börjat jobba tillsammans med på ett jättespännande projekt för en av de största tv-produktionerna i Sverige just nu. Jag ska ta lite ledigt. Jag måste få distans till det liv som jag är mitt uppe i och skapa en plan, en plan för hur jag ska agera för att må bra.

Men för ett par veckor sedan var det som att syftet helt hade försvunnit. Jag kände mig tom på syfte, det var som bortblåst. Jag förstod lite senare att det syfte som jag hade varit så passionerad för tidigare, hade förändrats i takt med att jag själv hade förändrats. Märkligt nog kändes det befriande att känna så. Jag släppte på ett ideal som levt i mig tidigare, som jag upptäckte inte var ett helt sant ideal. Eller snarare, jag hade nått till den punkt då det bara fanns kvar att släppa på det idealet för att gå vidare. Det förstod jag lite senare.

Jag jobbar nu vidare på mina projekt, springer på möten och har nya spännande saker i pipelinen med flera olika människor och grupper. Men syftet har jag inte kvar på samma sätt längre. Visst kan jag arbeta vidare med det jag gör, men det finns inte samma passion kvar där att hämta ur det inre. Det känns som att jag kanske inte kommer att arbeta med det jag gör. I alla fall inte med exakt samma saker, eller på samma sätt. Jag vill komma till något djupare med mer substans. Jag vet inte vad det är ännu.

Ja, kvinnorna ja. Jag kan inte förneka det som finns i mitt hjärta, tvivlet inför detta suddades ut för ett rätt så långt tag tillbaka. Således är det svårt att stanna vid en slutsats där skam och skuld tar sin början. Det är långt ifrån rimligt att dra några slutsatser om en illvilja som har sin börja i den innersta hjärtkammaren. Inte heller står alla andras hjärtan inför tvivel, även om så oftast är fallet under materians lagar där separationen från objekt och subjekt är svårt att överbrygga.

Eller dyka in i drömmarnas värld permanent. Jag tog också ett uppfräschande dopp vid en fin strand och vattnet var varmt och skönt. Redan nu i mars! Och så flörtade den medelålders barkvinnan med mig när jag spelade Jack Vegas och de lokala fyllona verkade gilla mig. “Come to the dark side!”

—

Glömde nästan den viktigaste läxan. När jag vaknade upp för två nätter sedan var jag vettskrämd, och jag insåg att jag var vettskrämd för att misslyckas. Så detta är underbar terapi, jag är inte lika rädd längre.