Jag känner igen mig själv i Leenas städmani, hur hon besatt försöker städa bort ångesten och täcka över känslan av att ha ett hål i sitt hjärta. Hur hon presterar i simningen, hur hon vinner en tävling men inte kan vara glad över det. Jag känner igen hennes beteende i vuxen ålder, hur hon spänner sig konstant. Hur hon spjärnar emot och försvarar sig psykologiskt.

Jag är väl medveten om mitt arv, missbruket finns i mig som det finns i min far. Missbrukarpersonligheten har varit med mig sedan 18-års åldern då jag började gå ut på krogen. Den har varit med mig sedan dess och har i vissa situationer blossat ut med tråkiga resultat. Jag har upplevt och reflekterat mycket över vad missbruk är, för det går bortom den enkla definitionen av att en drog i sig skapar dessa typer av människor. Mycket av det jag gör för mig själv i nuläget handlar om att reda ut min missbrukarpersonlighet, då den nuddar på så många andra saker som jag också håller på att reda ut.

Leena når till slut fram till ett katharsisögonblick, utan att avslöja för mycket. Hon börjar äntligen släppa på bördan hon burit på så länge. Det är fint att se att det alltid finns kärlek även i den mörkaste bottnen – men det är också smärtsamt att veta att vi själva när som helst kan välja att ruttna och förgås när vi inte förmår att lyfta längre. Att anledningarna för att vara vid liv faktiskt kan ta slut, och att ingen av oss är skonade från detta. För mig ter det sig som att det finns en vilja i alla människor, en intention som är väldigt subtil och sprungen ur själva livsimpulsen självt. Att hitta denna vilja och börja leva ur den är ett sätt att vara skaparen av mening istället för att vara mottagaren av mening.

Love is the law, love under will.

Jag såg just klart på filmen In Bruges regisserad av Martin McDonagh. Det var ett tag sedan jag såg en film som verkligen fick mig lyrisk, och In Bruges är utan tvekan den filmen. Så otroligt kvick och härligt svart humor, blandat med en lysande story och fantastiska miljöer. Det borde vara en framtida filmklassiker, för det kan inte bli bättre än så här. Jag skrattade mig halvt fördärvad genom hela filmen, och chockades av slutet. Så smart och klockrent. *Applåder*

IMDb: In Bruges
Regi: Martin McDonagh

Ord går inte att beskriva hur jag känner när jag ser denna film. Jag har sett den flera gånger redan, och det är så många olika känslor som The Fountain berör varje gång jag ser den. Den går rakt in i hjärtat och själen och det är fullkomligt fantastiskt.

IMDb: The Fountain
Regi: Darren Aronofsky

Såg alldeles nyss klart på 3-Iron regisserad av Ki-duk Kim, och jag saknar ord. Denna film är magisk! Jag visste inte att film kunde vara så här bra. Eller rättare sagt, det visste jag – men få filmer klarar av att leverera en sådan magisk upplevelse som Ki-duk Kim med 3-Iron. För denna film finns bara en recension. Den består av ett ord.

Perfekt

IMDb: 3-Iron
Regi: Ki-duk Kim

En familj i spillror, efter att deras två tonårssöner omkommit i en hemsk bilolycka, har flyttat till en ny stad med sin dotter för att få en ny start i sin relation. Pappan Ted, spelad av Jeff Bridges, är en mycket framgångsrik barnboksförfattare och bestämmer sig för att ta emot den unga studenten Eddie över sommaren, som assistent. Eddie blir snabbt en bricka i parets snabbt ökade klyfta, som kulminerar efter att modern Marion, spelad av Kim Basinger, inleder en sexuell relation med Eddie. The Door in the Floor är en deprimerande och mörk skildring av smärtan som paret delar och tillfogar varandra, två människor som bär på en oerhört stor sorg. Och i en av mina favoritscener i filmen, när deras klyfta är som störst, och konflikten inte längre ser några gränser delar de ändå smärtan och sorgen tillsammans i ett kort ögonblick. De har låtit hatet fördärva kärleken, men minnet finns fortfarande kvar av den svunna tiden då allting var annorlunda, och med magnifikt skådespeleri av Basinger och Bridges spelas detta starka ögonblick ut i endast en blick.

Förutom ett välskrivet manus, är det Bridges och Basinger som med sitt strålande skådespeleri verkligen för fram de många starka känslorna som förändrar deras liv. The Door in the Floor övertydligar inte dessa känslor, utan låter de subtilt lyftas fram av Bridges och Basinger. Och om detta inte direkt leder till tårfyllda klimax-scener, varken i filmen eller hos publiken, så tar vi istället del av deras smärta på samma sätt som de gör – en smärta som ligger i det dolda, en smärta som vi är för rädda för att konfrontera, som gör för ont. Och upplevelsen av att förstå karaktärerna och hur de känner sig blir en stark sådan. The Door in the Floor stannar kvar ett tag efteråt, och vill inte riktigt släppa taget.

IMDb: The Door in the Floor
Regi: Tod Williams

Denna tämligen enkla kärlekshistoria förvandlas i händerna hos Yimou Zhang till en oemotståndligt vacker och berörande sådan. En ung lärare anländer till en ödslig by i Kina under 50-talet för att börja undervisa. En av byns vackraste flickor fattar snabbt tycke för honom och de två blir förälskade i varandra. The Road Home är en enkel historia, som vill förmedla känslorna i den starkaste av kärlekar – och det lyckas den med.

Det hade kunnat blivit banalt, för karaktärsutvecklingen är obefintlig. Yimou Zhang använder karaktärerna för att bära och uttrycka endast de känslor som han vill förmedla med The Road Home – några andra sidor får vi inte se och vi får i själva verket inte reda på mycket om dem. Men det behövs inte, särskilt inte när Ziyi Zhang är strålande som flickan Di. Hon är helt enkelt underbar i sin roll, och det är otroligt lätt att känna med henne. Fotografiet är utsökt, miljöerna är underbart vackra och likaså Ziyi Zhang som spelar huvudrollen. Musiken är magnifik och träffsäker. Dessa delar tillsammans gör att The Road Home verkligen träffar rätt, och känslorna svallar över inte bara hos karaktärerna utan också hos mig. För när det kommer till kritan, vem vill inte uppleva den starkaste och evigaste av kärlekar.

IMDb: Wo de fu qin mu qin
Regi: Yimou Zhang

Mon Oncle är min introduktion till Jacques Tatis filmer, och en rolig sådan. Det blir snabbt tydligt för mig att Tati tar efter Chaplin, både i slapstickshumorn och i hur han också speglar samhället och dess tillstånd. Och det faktumet gör mig glad och förväntansfull. Tati är väldigt stilmedveten, och kulisserna är väl genomtänkta på ett sätt som får mig att tänka på Roy Andersons “Sånger Från Andra Våningen”. Det var just genom en intervju med Roy Anderson som jag hörde namnet Jacques Tati, och han har inte helt förvånande fungerat som inspiration för Roy. Tati spelar själv huvudrollen M. Hulot och vi följer honom i två världar – det nya, moderna och prylgalna 50-talet samt det äldre, varma och sociala Frankrike. Kontrasterna är påtagliga genom hela filmen med sinnrikt fotografi och scenografi – och det verkar inte vara någon hemlighet vilken sida av samhället som Tati och M. Hulot favoriserar.

Huvudkaraktären Hulot, liksom Chaplins ständige huvudroll “The Tramp”, befinner sig i en klyfta där den prylgalna överklassen och den högteknologiska industrin är svår och krånglig att förstå sig på – och detta får Hulot erfara flera gånger om. Hulot, till skillnad från Chaplin, är dock desto mer hoppfull, mindre kritisk och i övrigt mindre bekymmersam. Mon Oncle liknar Chaplins Modern Times, men med lite mindre av allt och det är kanske det som gör att Mon Oncle efterhand blir lite torr, tillrättalagd och repetitiv. Den bjuder till en del skratt, men för det mesta lockar den som mest till leenden. Det är just att Mon Oncle med tiden blir repetetiv som är dess största problem tycker jag. Samma karikatyrer till karaktärer gör precis samma saker hela tiden, och Mon Oncle byter sällan miljöer eller atmosfär mot någonting annat än det förutsägbara. Trots det är filmen underhållande och M. Hulot är lätt att gilla. Roligt är också att Mon Oncle fortfarande går att relatera till i allra högsta grad, då Tatis skildring av ett alltmer teknologiskt och materialistiskt samhälle fortfarande är aktuell.

IMDb: Mon oncle
Regi: Jacques Tati

Bitter Moon är en väldigt fängslande berättelse – så fängslande att jag inte kan slita mig och filmen tappar aldrig i tempo utan fortsätter med samma gripande händelseutveckling. Berättelsen är otroligt fascinerande, hur huvudkaraktärerna Mimi och Oscar spelar ut varandra i en intensivt eskalerande bizarr kärlekshistoria som tar oanade proportioner. För att få oss att komma ner på jorden juxtaposeras Mimi och Oscars förhållande med det konventionella brittiska paret Nigel och Fiona – något som verkligen sätter hela historien i perspektiv och som jag tycker gör att jag uppfattar det ofattbara till något mer förståeligt. Där Mimi och Oscar lämnar fortsätter Nigel och Fiona och avslutar med att gå en oviss framtid till mötes – och avslutningen lämnar mig mätt, mätt och belåten på berättandet.

Allt eftersom eftertexterna rullar tänker jag på vilken fascinerande berättelse detta faktiskt är – idén är verkligen skruvad men ändå inte helt orimlig. Mimi och Oscars förhållande är så fullkomligen bizzart men ändå inte helt omotiverat. Deras handlingar har motivation och tankar bakom sig, vilket gör det möjligt att faktiskt kunna relatera till karaktärerna. Det känns som att förhållandet bygger på uppförstorade känslor alla människor kan känna av i vissa situationer, men då i en mindre skala och med betydligt mindre extrema handlingar som följd.

IMDb: Bitter Moon
Regi: Roman Polanski

Första halvan av filmen är inte särskilt bra. Detta är en lågbudget film och det märks. Men det är inte bara dåligt, det är som sagt den första halvan som är lite väl svag men efter det så lyfter filmen mer och mer. Jag antar att de allra flesta människor kan ryckas med i situationen paret Susan och Daniel hamnar i, bortglömda av turistbåten och lämnade mitt ute i havet efter en dyksession. Susan och Daniel är två normala vardagliga människor, något som jag till en början uppfattade som lite tråkigt men som i efterhand gör att den berör ännu mer med tanke på att det är lätt att se dessa människor i sin egen vardag. Att göra en film som endast handlar om två människor som flyter omkring i ett stort hav kanske inte ger de bästa förutsättningar för en händelserik handling, och i mitten av filmen känns det som att den ligger och väger. Den lyfter inte, men den dyker inte heller under.

Men så blir den helt plötsligt väldigt dramatisk, och om jag tidigare känt en falsk trygghet i att filmen troligtvis inte kommer att bjuda på några stora överraskningar får jag raskt tänka om. Och nu är filmens styrka att den är såpass oförutsägbar, det blir spännande och obehagligt. “Hur ska det gå!?”. Den sista delen av filmen är riktigt bra och medryckande, och till skillnad från så mycket annan mainstream film vågar Open Water vara ärlig, obehaglig och sorglig. Slutet lämnar mig chockad ett bra tag efter att filmen har slutat. Susan och Daniel som till en början var vardagligt tråkiga och ointressanta blir istället obehagligt nära och verkliga. Film kan bygga upp lyckliga illusioner som får ge föda till våra drömmar. Open Water knäcker den illusionen och lämnar mig istället i en kall och sorglig verklighet. Och det är bra att jag känner mig så illa till mods, det är bra och modigt av Open Water att ge mig den upplevelsen.

IMDb: Open Water
Regi: Chris Kentis

Neil Youngs magiska gitarr sätter direkt atmosfären för filmen, och ju längre den fortgår desto mer känns det som att Neil Youngs ackompanjerande är filmens själ. Jag undrar ibland om det är i hans magiska gitarrstämmor som vi befinner oss i, om det är dessa som är berättaren vi lyssnar på. Den här filmen är en fantastisk inre resa för revisorn William Blake, som till en början rädd och osäker finner sig vara strandad i den lilla staden som är den sista utposten för de vita människorna under nybyggarepoken i Amerika. Han hamnar ofrivilligt i trubbel och kollapsar ute i vildmarken. Skottskadad och nära till döds får han hjälp av indianen Nobody, och de två rider vidare med både farliga prisjägare och sheriffer i hasorna. Deras resa påminner mig om Capt. Benjamin L. Willards jakt efter Col. Walter E. Kurtz i Apocalypse Now. Likt Willards resa längs med floden i Vietnamn möter även Blake och Nobody på civilisationens sista utposter i nybyggar-Amerika, den vita mannens förödelse och förtryck av minoriteter. Blake är ett offer för omständigheterna, men han lär sig också av dessa och förvandlas under filmen till något mycket mer andligt och tryggt än den osäkra och rädda kontorist han påbörjar sin resa som. Ju längre filmen fortgår desto mer surrealistisk ter sig Blakes resa, och vi som betraktare är precis som Blake till en början tomma men efterhand fylls vi med erfarenheter som leder oss längre ifrån den vita mannens civilisation och närmre indianernas andliga visdom.

Utan Neil Youngs gitarrstämmor vet jag faktiskt inte om den här filmen skulle fungera lika bra. Filmen i sig oerhört välgjord, dialogen är underbart skriven och den skulle utan musiken kunna vara en mycket bra film. Men det känns nästan som att filmen är gjord för Neil Young, gitarrstämmorna greppar tag i mig och de lyfter till en magisk nivå. Det är så mycket mer än bara ljud. Musiken är oerhört laddad med ett otroligt djup – och det är med en trollbindande kraft den berättar om civilisationens förtryck och svaghet, om indianernas lidande och styrka och sist men inte minst om William Blakes äventyr mot någonting större än liv och död.

IMDb: Dead Man
Regi: Jim Jarmusch