De senaste veckorna har rädsla vuxit inom mig. Jag är rädd när jag vaknar på morgonen, rädd för allt. Rädd för människor, rädd när telefonen ringer, rädd för ljuden utanför mitt fönster, rädd för vad folk tycker om mig, rädd när posten dimper ner i brevlådan, rädd för mailen som ploppar upp i inboxen, rädd för framtiden. Sanslöst rädd för i stort sett allting.
Jag tror att någonting dåligt kommer att inträffa, konstant. Jag tror att alla människor vill mig illa, konstant.
Jag jobbar furiöst för att få in pengar till hyran, till skulderna. Och det är rädslan som håller mig igång, från morgon till kväll.
Jag har fått allt jag önskat mig, och jag har haft en önskan om att nå botten. Och botten närmar sig.
Jag har växt upp med ateister och har större delen av mitt liv haft någon skräckblandad förtjusning för religiösa människor. När jag var yngre tänkte jag alltid “Dom får säkert ut något av att be till gud och gå i kyrkan, om det gör dem glada så what the fuck, kul för dom.” Och det handlade mestadels om att jag tyckte att det verkade som att de fick någon tröst av att tro på sin gud. Samtidigt låg det ett förakt i min och även mina vänners syn på den organiserade religionen som jag tror bottnade sig i en intellektuell och individuell drivkraft. För i all bön och hängivelse såg jag också ett strävande bort från individuellt ansvar. Hos religiösa människor såg det för mig ut som att, och nu använder jag mig av en grov stereotyp, guden var lösningen på alla problem. Jag har aldrig upplevt att verkligheten ter sig på det sättet. De osynliga krafterna må verka i vår värld, men att luta sig tillbaka och lägga sina indivuella kvaliteter åt sidan funkade inte riktigt för mig.
Idag förstår jag religionen bättre, men mina resonemang är ungefär detsamma. Jag besökte själv en kyrkoförsamling flera gånger i veckan under ett par månaders tid. Det var upplysande och jag hittade många fantastiska kvaliteter bland människorna som jag inte upplevt i andra delar av samhället. Samtidigt bekräftades det för mig att församlingen och auktoriteterna i församlingen, inklusive profeterna och Jesus själv åtnjöt ungefär samma okrossbara auktoritet som medieprofiler och intellektuella superstjärnor gör i media- och svenneparadigmet.
Och det är väl just det som har förändrats i mig om något, ett bredare perspektiv där jag ser det som så att om religion har varit på utelistan i Sverige under en lång tid så har intellektualitet ersatt det religiösa dogmat med ett vetenskapligt dogma. Och det är gamla nyheter. Jag ser det som en naturlig utveckling, inte bara i ett samhälle, men också för den mänskliga rasen. Våra hjärnor och vårat medvetande kan ta större perspektiv, kan tvivla och ifrågasätta för att pragmatiskt och empiriskt lära sig själv om planeten och kosmos vi lever och dör i. Men det är fortfarande ett dogma, ett paradigm som spelar ut sin roll i en evolutionär process för att så småningom ersättas av något större, något bättre, mer värdefullt och sannerligen något mer inkluderande.
Idag kan jag betrakta vissa vänner som fortfarande åthyser samma förakt, kanske värre, och som spottar ut sin ateism med en kluckande sarkasm. Det finns en poäng med detta, som jag själv glömmer bort när jag tittar på kulturen jag vuxit upp i, och det är att en mycket stor del av världen fortfarande leds av det religiösa dogmat, av ett gudskomplex där fadern – den kärleksfulla, hårda auktoriteten – står på toppen av berget. Psykologiskt sett är fadern viktig för oss, liksom den undanskuffade modern i vår moderna värld.
De intellektuella strutsar med sin anti-gud, en tom rymd utan mening. Ett orsaks-verkan mönster med en riktning, men utan motivation. En verklighet driven av logik, men som saknar hjärta. För mig ter det sig som en motreaktion på det som religionen menade att de hade svar på, en tro och hängivenhet som ej ska ifrågasättas. En total mening, en total tro, en total kärlek, en gud. Med skepticism och tvivel kan vetenskapsmannen distansera sig från sina känslor, från sin kärlek och uttrycka ett objektivt synsätt. Men vetenskapen har aldrig bemödat sig om att gå utanför sin egen trygga verklighet och den har aldrig hävdat något annat. I värsta fall har vetenskapen använt sig av sin egen, begränsade dogm för att trycka ner andra dogmer trots att det går emot dessa värdeneutrala fundament. Precis som religionen gjort i den mänskliga historien. Vetenskap är vetenskap, men liv och död är bevisligen större och mer omfattande. En vetenskapsman förnekar inte detta, medans en religiös fanatiker dyrkar detta till den milda grad att blind galenskap infinner sig där tvivel driver vetenskapsmannen.
Men frågan är hur det kommer sig att vetenskapen har blivit en sådan pass ej ifrågasatt, förhärskande dogm om den inte kan förklara livet mer än med formler och ekvationer. Om hjärtat och hängivenheten hos den religiösa fanatikern må vara missriktat och fyllt med dubbelmoral, så går det inte att förneka att drivkraften och motivationen är enorm. En kraft som intellektet på egen hand inte kan uppbåda, för det är inte där dess kärna finns.
Sitter och kollar på Nyhetsbyrån på SVT Play. Första gången jag ser programmet och jag tycker det känns något underligt att vara mottagare för knapphändiga åsikter i mikroformat. Det saknar substans och värde. Att sitta i TV och vara expert verkar höja auktoriteten automatiskt på de personer som ska tycka till. Det är som i debattprogrammen där programledaren åtnjuter någon slags okrossbar auktoritet och debattpersonerna hetsas till snabba svar. Ja, det är väl också som med våra politiker som gång på gång följer en robotisk precision i sina svar, och när en kuggen i hjulet väl stannar upp – ja då blir de helt plötsligt stammare (och människor).
Det är ett intellektuellt förhärskande mönster som skär igenom spontanitet och lekfullhet.
I Nyhetsbyrån tar man i ett hiskeligt tempo upp de senaste nyheterna i världen, och sedan frågar programledaren om expertpanelen tycker detta är bra eller dåligt. Experten i sin tur svarar med korta, subjektiva svar som stannar vid deras personliga åsikter och aldrig motiveras det varför de tycker som de tycker.
Jag frågar mig själv vilken målgrupp som får ut något av denna programidé. De som gladeligen tuggar i sig intellektuella floskler så att de kan bibehålla sin intellektuella fasad inför sin omgivning?
Synd bara att det är så jäkla asexuellt och distanserat med intellektuell onani. Jag ser den vart jag än går, stela stofiler som ordbajsar. Jag tycker det är extra synd när kvinnor gör avkall på sin livfullhet för att anpassa sig till den manliga stelheten. Lämna stelheten till oss män istället, det är vi bättre på.
Roller, att det ska vara så infräst i oss. Du vet ju vad du egentligen vill säga, och det vet jag med. Och så spelar rollerna ut sig själv i ett riskbenäget parti poker. Vi vet ju alla vilka vi är egentligen, egentligen, egentligen…och ändå så krävs det en pajas, en rebell, ett drägg, en munk för att utmana illusionen om att DU är normal. Lukta illa, se bedrövlig ut, skratta och dansa, drick tills du bajsar på dig. Vad ska det krävas för att vara en pilspets bland alla plastleksaker? Jag är jag, du är du. Är det inte enkelt att vara så? Måste vi vara du är bankman, du är hipster, du är i final i melodifestivalen. Jag är skattebetalare, jag är konstig, jag är i navet av Sverige, jag är…
Ska vi inte gå all-in, fuck it, liv, död, vad spelar det för roll?
Än en gång möts jag av en morgon av ovisshet. Hur ska nu hyran bli betald? Hur ska jag nu göra med räkningarna som ligger efter? Och åter igen ställs jag inför ännu en kraftlös fundering kring hur det kommer sig att jag jobbar och sliter så hårt, men att det inte räcker hela vägen fram. Det är snarare en regel än en undantag. Fakturorna som alltid försenas. Jag ställer mig själv till svars, som så många gånger förr. Det är ju trots allt jag som har valt detta okända liv, men hur blev det så att det som är drömmen om ett drägligt liv innehåller lika mycket frihet som smällar i ansiktet och fängelsetid. Jag kan inte annat än tro att det är en stor projicering, en illusion som upprätthålls av allt det som trycks tillbaka i de stunder då beslut inte tas snabbt nog eller smart nog. Jag känner efter, min värdighet är kvar. Detta liv innehåller inga undanflykter eller semestrar på sandstränder, utan utspelar sig i en domstol av miniutiöst noggranna dvärgadvokater med sylvassa yxor fastspända på ryggen.
Det är en svår balansgång, och i den finns det heller inget annat val än att försöka ha roligt medans arbetet görs. Utan det hade det varit omöjligt att leva så här. Jag offrar mina osäkerhet och självkänsla till blodsgudarna och ger mig hän till arbetet och skapandet utan att tveka. Jag har aldrig jobbat så här bra, så pass modigt och kreativt, så hårt. Det måste fortsätta. Det kan inte sluta.
Skuldberget tycks vara orörligt. Två års dålig lönsamhet och skulder som bara vuxit men aldrig betalats av började med en naiv vision om att det skulle gå snabbt att klättra. Förutsättningarna fanns ju där, det var uppenbart och är än mer uppenbart idag. Men verkligheten lät mig inte komma billigt undan, och det är vad jag upplever lika mycket mitt eget val som ett oundvikligt öde. Så medans jag balanserar på den där linan tittar jag ner i den mörka avgrunden och frågar mig, skall jag ner dit? Eller skall jag upp dit? Eller ska jag fortsätta gå på linan?
Rent krasst innebär det att jag måste checka av med mig själv när det är dags att ändra kurs, ska jag ta ett jobb och börja gå plus ekonomiskt med allt vad det innebär?
Nej, vad jag måste göra nu är att jobba. Jag måste få in pengar till hyran som skulle varit betald, jag måste få in pengar till räkningarna som ligger efter, jag måste betala av skulderna till de vänner som har ställt upp, jag måste se till att kunna betala moms till skatteverket, jag bör göra en avbetalningsplan med de fodringsägare som skickat ärenden till kronofogden i ett års tid…och jag måste ha kul medans jag gör detta. Det står att det är fredag idag, men jag känner snarare att det är en måndag som varat hela veckan i två år.
Solen stiger varje dag, planeten snurrar vidare och naturen har sin gång. Jag är inget undantag.
Jag har haft en del hälsoproblem på sistonde. Jag har också haft en enorm pykisk press på mig i tre år med min intensiva personliga utveckling som har löpt parallelt med min intensiva karriär som egen företagare. Ju mer saker jag har gått igenom, desto djupare i mig själv har jag nått. Det har lett till att jag blivit mer medveten om vem jag egentligen är och vad mitt syfte här i livet är. Men med varje nytt djup har det alltid uppenbarat sig en ny och högre tröskel att ta sig över än den tidigare. Mina verktyg och metoder för att ta sig över dessa trösklar har förbättrats och på så vis har jag också blivit bättre på att hantera denna cykliska process av utveckling med hjälp av erfarenheterna som jag har lärt mig av. Men allt går inte att göra själv, jag har låtit en sådan inställning sitta i förarsätet hela mitt liv. Och efter nyåret gick jag till läkaren för att kolla upp mitt ben som hade börjat krångla. Det har varit startskottet för en ny hälsofas i mitt liv och mer saker har dykt upp sedan dess. Jag fick en remiss av läkaren till en psykiatriker och jag tackade gladeligen ja till detta.
Vad skönt att nu börja lita på att andra kan vara med i min helande process, det är ett tungt ok som jag burit på väldigt länge som jag nu hoppas kunna gå till botten med. Ja, botten är ju oändlig så slut tar det aldrig. Men just det som jag har upplevt som min huvudsakliga konflikt på sistonde har med en mycket viktig grundläggande relation till mig själv och världen att göra med. Och jag tror att det kan förändra relationen till den interna och externa verkligheten på ett stort sätt. Jag har upplevt det mycket dom senaste åren som att jag håller på att utvecklas till en vuxen människa. Jag har alltid frågat mig vad vuxen betyder och jag är inte längre så frågande till detta – snarare redo att ta klivet. Definitionen är aldrig mer fixerad än från ögonblick till ögonblick. Det är en högre tröskel mot de trösklar som jag hittills upplevt – och det kommer att kräva mycket mod att ta sig förbi den.
Det var skönt att prata med psykatrikern i telefon, även om det bara var för att boka in en tid. Det kändes verkligt, som att nu kommer det verkligen att ske vare sig jag vill det eller inte. Efteråt kände jag hur jag direkt hur jag gick in i ett tillstånd där konflikten ville ventilera ut sig själv, en konflikt som jag tryckt på sedan barnsben och det är klart för mig att jag behöver hjälp med detta. Det är inget jag vill göra själv.
För två dagar sedan hade jag en dröm om ett scenario som utspelade sig i New York i framtiden. Det var stark berättelse och enormt tydlig visuell upplevelse genom hela drömmen. Jag antecknade de ställen och karaktärer som kom till mig, och fick till och med en titel på berättelsen – Boop. Jag känner att jag skall kanalisera denna berättelse genom mina kunskaper i Photoshop och göra en serie av det. Jag får verkligen inte glömma bort att göra detta, då jag har allting just nu väldigt klart i huvudet. Jag vet exakt vilken känsla jag är ute efter och vad det är för en berättelse som vill berättas.
Detta är en dröm jag hade för några dagar sedan.
Det började med att jag simmade i en sjö. På en brygga satt en av mina ex-flickvänner. Jag klättrar upp från vattnet på en stege och går ett par steg förbi mitt ex när jag får syn på en annan person som panikslaget kollar på någonting bakom mig. Jag vänder mig om och jag ser en liten monstruös pojklik varelse klättra upp efter mig. Den pojklika varelsen drar ner mitt ex i vattnet. Jag slänger mig i vattnet för att rädda henne och dyker ner under ytan.
I nästa drömsekvens befinner jag mig på samma brygga. Jag sitter med en tjej och vi är sammanlänkade på ett romantiskt kärleksfullt sätt. Jag tror att hon är min nuvarande flickvän. Vi sitter på bryggan och det är soligt väder ute. Vi njuter av vädret och stunden tillsammans. Jag reser mig upp och kollar på vattenytan, som är täckt av löv. Jag bestämmer mig för att dyka ner under vattnet, jag lämnar min flickvän och jag vet inte vad hon tycker om detta. Jag dyker ner under ytan och det är mörkt då inget solljus når ner. Jag dyker längre ner under ytan, jag letar efter något i det mörka vattnet – botten. Och jag är medveten och rädd för att den monstruösa varelsen ska dyka upp igen – men jag måste dyka djupare för att möta denna rädsla. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag når ner på botten och känner den lösa dyn virvla upp under mig. Mina fötter gräver ner sig i den, det är obehagligt. Men jag stannar kvar på botten.
I den sista drömsekvensen befinner jag mig uppe på en höjd i en svensk granskog. Vid ett träd sitter en kvinna, jag känner henne inte sedan tidigare, men hon börjar prata om genast känns det som att hon vet allt om mig. Hon är varm till sitt sätt och besitter stor visdom. Tillsammans leder hon mig ner för höjden mot vattnet. Jag är trygg och låter mig ledas. Vi går ut på vattnet, jag kan inte minnas vad vi går på om det är is eller något annat. Men ett tjugotal meter ut på vattenytan springer det omkring några tonårspojkar kring ett svar hål. Det visar sig att det är en brunn. Pojkarna är busiga och glada. Det blir klart för mig att jag ska klättra ner i den här brunnen. Det finns en stege som leder ner under ytan. Detta skrämmer mig givetvis, men det är mitt uppdrag att klättra ner för att återigen möta rädslan och jag lämnar pojkarna och kvinnan bakom mig.
I den första drömsekvensen var det panikslagen situation som krävde snabb insats.
I den andra drömsekvensen lämnade jag frivilligt den trygga situationen för bege mig ner och möta mitt öde.
I denna drömsekvens är jag mer resolut och uppgradet är tydligare. Det måste ske.
Jag börjar klättra ner i hålet, vattnet är kallt och diameterna är precis så att jag passar in i det. I denna del av drömmen halvvaknar jag, men drömmen är fortfarande med mig. Jag kommer på att visualisera att man går nerför en trappa samtidigt som man räknar neråt är en kraftfull suggestion/hypnosmetod, så i mitt halvvakna tillstånd klättrar jag neråt för de kalla trappstegen som sitter fast i hålet samtidigt som jag räknar neråt. Hålet har väggar i betong och trappstegen är i stål. Jag känner en rädsla som genomborrar min kropp, och ju längre ner jag kommer desto mer börjar min kropp ge ifrån sig korta skakningar/spasmer. Jag fortsätter och min rädsla kommer ifrån vad som finns på botten i denna brunn. Jag stannar upp flera gånger, men fortsätter att klättra neråt. Till slut kommer jag till botten av brunnen och min rädsla är väldigt påtaglig. Men det är här jag ska vara, och jag känner på väggarna omkring mig. Jag vet inte om jag känner botten, men jag tror att den är rätt hård. Ingen dy. Jag sätter mig ner och upplever bara situationen. Jag stannar på botten och väntar på att rädslan ska försvinna, den avtar. Sedan vaknar jag.
Jag har blivit mer medveten om en ny typ av verklighetsupplevelse som har varit med mig, sedan barnsben. Det nya är att jag är medveten om den utifrån min nuvarande verklighetsuppfattning, men upplevelsen i sig är inte alls ny, den har bara varit rätt så omedveten tidigare. Det är en påtaglig oro som jag börjat observera, inte en oro som har med en viss typ av situation att göra – utan en oro som har med i stort alla situationer att göra. Den har inte varit framträdande på lång tid, men i och med att jag nått en nivå av medvetande där jag kan observera oron utan att för den delen behöva gå in i den så fort den uppstår, gör det att jag ser mer och mer hur den har varit en del av mitt liv, hur den har påverkat mina beslut och mina relationer med omvärlden.
Den utgör helt klart ett stort psykologiskt skikt av beteendemönster, känslor och tankar av min personlighet. Jag visste inte att det var så utbrett, som sagt, det var länge sedan denna oro var så pass påtaglig som nu. Ju mer jag blir medveten om oron, inte uppslukad av den, desto mer inser jag hur den har format mig genom livet. Och att den egentligen är rätt obefogad. Oron som jag har skyddar mig inte längre, vilket var dess ursprungliga funktion. Den håller mig utanför livet och gör det svårare att kommunicera med omvärlden. För dess karaktär är just det, att skydda min sårbarhet för omvärlden. Det är inte förrän jag nu lyckats skapat en livssituation omkring mig själv som agerar som en mjuk kudde för att denna oro och sårbarhet ska kunna få uttrycka sig och säga sitt.
Och det som vill sägas är dels att det är ok att vara sårbar, men också att det inte finns någon anledning att oroa sig för det. Enkelt nog, men jag upplever mer och mer än skillnad i hur jag upplever saker och ting. Det nystas upp hela tiden, och det ska bli spännande att nå “the tipping point”, och oron slutligen kan få vila och all fryst energi kan få välla fram.
Denna blogg har på sistonde blivit mer relevant för mig, efter en period där jag inte haft någon användning för den. Syftet med bloggen har också blivit tydligare och djupare. Av den anledningen fokuserar jag på en viss typ av inlägg när jag skriver. Det är väldigt subjektiva upplevelser, och de har mest betydelse för mig själv. Varpå detta egentligen inte är en riktig blogg – det vill säga den fokuserar inte på att föra dialog eller att synas. Den är, under denna definition, nu mer en journal som jag för, där jag kan analysera och penetrera mitt undermedvetna genom att skriva. Och det är denna punkt som har gjort den mer relevant för mig igen, för att behovet av att belysa relationen mellan det undermedvetna och det medvetna är klarare, mer medvetetet och nödvändigt att vidareutveckla. Detta kan bearbetas och analyseras med hjälp av vissa processer – som t.ex. att skriva. Det är ett sätt att uttrycka något vagt och abstrakt i en tanke- eller känslovärld som vill komma fram, men som också då kan observeras – inte bara som en vag, abstrakt upplevelse i huvudet, utan som något som tillhör min upplevelse av mig själv i relation till verkligheten.
Det finns ingen riktig tråd i journalen, när skrivandet behöver göras så görs det. Men det behöver inte alltid göras. Det sker hopp från olika varandetillstånd till andra i denna journal, likt pusselbitar som nödvändigtvis inte ligger bredvid varandra i ett större sammanhang. Jag fokuserar inte särskilt mycket på att journalinläggen är välskrivna, det är viktigare att det som behöver sägas just då får komma ut i en rå, oputsad form. Oftast så kan jag gå tillbaka till vissa inlägg senare och läsa igenom dem igen. Oftast har något som var otydligt i en första publicering då blivit tydligare. Och jag ändrar på detta. Det gör att journalen är än mindre som en blogg, i och med att inläggen är såpass subjektiva och spontana.
