Drömde att jag spelade på en Jack Vegas maskin, vann och återsatsade en massa pengar för att vinna storkovan. Men icke. Ja, det är väl det som krävs för att jag ska ta mig ur i mitt svarta ekonomiska hål. Att arbeta hårt verkar inte ta mig ur det. Arbeta smart kanske?

Eller dyka in i drömmarnas värld permanent. Jag tog också ett uppfräschande dopp vid en fin strand och vattnet var varmt och skönt. Redan nu i mars! Och så flörtade den medelålders barkvinnan med mig när jag spelade Jack Vegas och de lokala fyllona verkade gilla mig. “Come to the dark side!”

—

Glömde nästan den viktigaste läxan. När jag vaknade upp för två nätter sedan var jag vettskrämd, och jag insåg att jag var vettskrämd för att misslyckas. Så detta är underbar terapi, jag är inte lika rädd längre.

För två dagar sedan hade jag en dröm om ett scenario som utspelade sig i New York i framtiden. Det var stark berättelse och enormt tydlig visuell upplevelse genom  hela drömmen. Jag antecknade de ställen och karaktärer som kom till mig, och fick till och med en titel på berättelsen – Boop. Jag känner att jag skall kanalisera denna berättelse genom mina kunskaper i Photoshop och göra en serie av det. Jag får verkligen inte glömma bort att göra detta, då jag har allting just nu väldigt klart i huvudet. Jag vet exakt vilken känsla jag är ute efter och vad det är för en berättelse som vill berättas.

Detta är en dröm jag hade för några dagar sedan.

Det började med att jag simmade i en sjö. På en brygga satt en av mina ex-flickvänner. Jag klättrar upp från vattnet på en stege och går ett par steg förbi mitt ex när jag får syn på en annan person som panikslaget kollar på någonting bakom mig. Jag vänder mig om och jag ser en liten monstruös pojklik varelse klättra upp efter mig. Den pojklika varelsen drar ner mitt ex i vattnet. Jag slänger mig i vattnet för att rädda henne och dyker ner under ytan.

I nästa drömsekvens befinner jag mig på samma brygga. Jag sitter med en tjej och vi är sammanlänkade på ett romantiskt kärleksfullt sätt. Jag tror att hon är min nuvarande flickvän. Vi sitter på bryggan och det är soligt väder ute. Vi njuter av vädret och stunden tillsammans. Jag reser mig upp och kollar på vattenytan, som är täckt av löv. Jag bestämmer mig för att dyka ner under vattnet, jag lämnar min flickvän och jag vet inte vad hon tycker om detta. Jag dyker ner under ytan och det är mörkt då inget solljus når ner. Jag dyker längre ner under ytan, jag letar efter något i det mörka vattnet – botten. Och jag är medveten och rädd för att den monstruösa varelsen ska dyka upp igen – men jag måste dyka djupare för att möta denna rädsla. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag når ner på botten och känner den lösa dyn virvla upp under mig. Mina fötter gräver ner sig i den, det är obehagligt. Men jag stannar kvar på botten.

I den sista drömsekvensen befinner jag mig uppe på en höjd i en svensk granskog. Vid ett träd sitter en kvinna, jag känner henne inte sedan tidigare, men hon börjar prata om genast känns det som att hon vet allt om mig. Hon är varm till sitt sätt och besitter stor visdom. Tillsammans leder hon mig ner för höjden mot vattnet. Jag är trygg och låter mig ledas. Vi går ut på vattnet, jag kan inte minnas vad vi går på om det är is eller något annat. Men ett tjugotal meter ut på vattenytan springer det omkring några tonårspojkar kring ett svar hål. Det visar sig att det är en brunn. Pojkarna är busiga och glada. Det blir klart för mig att jag ska klättra ner i den här brunnen. Det finns en stege som leder ner under ytan. Detta skrämmer mig givetvis, men det är mitt uppdrag att klättra ner för att återigen möta rädslan och jag lämnar pojkarna och kvinnan bakom mig.

I den första drömsekvensen var det panikslagen situation som krävde snabb insats.
I den andra drömsekvensen lämnade jag frivilligt den trygga situationen för bege mig ner och möta mitt öde.
I denna drömsekvens är jag mer resolut och uppgradet är tydligare. Det måste ske.

Jag börjar klättra ner i hålet, vattnet är kallt och diameterna är precis så att jag passar in i det. I denna del av drömmen halvvaknar jag, men drömmen är fortfarande med mig. Jag kommer på att visualisera att man går nerför en trappa samtidigt som man räknar neråt är en kraftfull suggestion/hypnosmetod, så i mitt halvvakna tillstånd klättrar jag neråt för de kalla trappstegen som sitter fast i hålet samtidigt som jag räknar neråt. Hålet har väggar i betong och trappstegen är i stål. Jag känner en rädsla som genomborrar min kropp, och ju längre ner jag kommer desto mer börjar min kropp ge ifrån sig korta skakningar/spasmer. Jag fortsätter och min rädsla kommer ifrån vad som finns på botten i denna brunn. Jag stannar upp flera gånger, men fortsätter att klättra neråt. Till slut kommer jag till botten av brunnen och min rädsla är väldigt påtaglig. Men det är här jag ska vara, och jag känner på väggarna omkring mig. Jag vet inte om jag känner botten, men jag tror att den är rätt hård. Ingen dy. Jag sätter mig ner och upplever bara situationen. Jag stannar på botten och väntar på att rädslan ska försvinna, den avtar. Sedan vaknar jag.

Nattens febriga dröm är den första jag minns sedan en längre period tillbaka. Detta har en orsak, men den är inte relevant här. Ja, feber har jag haft nu i ett par dagar. En renande konfliktfylld feber, vars kärna ursinningslöst har satt mig i limbo. Egot har skrikit, klagat och vridit sig i smärtor. Det har försökt hitta krokar i minsta vrå för att upprätthålla illusionen av styrka och egensinnighet. Jag har vridit och vänt mig, kastat mig själv fram och tillbaka. På den andra sidan står mitt högre jag beredd att ta emot mig, tålamodigt och kärleksfullt väntandes på mitt svar. Men inget definitivt svar har jag gett ännu, även om egot gråtit sig till sömns och till viss mån accepterat att förlora en del av sin makt.

Det var inget riktigt jag i drömmen, jag var många människor på samma gång och vittnet som ansträngningslöst betraktade med outtröttliga eviga ögon. Istället det som var för mig nytt och främmande var den ursinniga eldiga demonen och det oändligt stora böljande havet som jag kommer till nu.

Vi – en grupp med människor, män och kvinnor – jagades genom uråldriga stenruiner av en furiös bevingad elddemon. Demonen flög in och ut genom passager, gångar och salar – med sina klor och eldklot attackerade den oss gång på gång. Vi var chanslösa. I en av passagerna offrade jag mig själv, en av männen, stannade kvar för att ge sitt liv till demonen och få de andra att vinna lite tid för att lyckas undfly. Drömmen handlade om offer, inget smärtsamt offer, ingen rädsla – bara ett oundvikligt offrande. Demonen svepte fram och tillbaka, dödade allt som kom i dess väg. Vi människor var flera i antal, som får på väg till slakt. Som människor vet vi att döden alltid kommer att inträffa, och ändå vill vi fly undan den.

Var gång demonen träffade med sina attacker slafsades kroppen och livet sönder med detsamma, ingen smärta – bara en ögonblicklig död utan efterspel, utan sorg eller glädje.

I den avslutande sekvensen, tog jag formen av ytterligare en människa som vansinnigt slängde sig ut från en avsats ut i havet som omgärdade ruinerna vi befann oss i. Detta hav har jag inte tidigare upplevt, dess intensitet, dess mörkblåa stripiga färg, dess kraftiga stora böljande vågor. Vattnet var varken kallt eller rått, det hade en kvalité av tjockhet och mjukhet. Väl i vattnet, paralyserad av träffen som demonen lyckades få in, flöt jag/människan sakta ner under ytan livlöst. En vit djurform uppenbarade sig i det mörkblåa vattnet. Det var vattnets väktare, hajen som instinktivt städade undan likresterna från slakten. Det bara var så, precis som att inget annat i drömmen var särskilt onaturligt. I ett nafs upplöstes kroppen av skeletttänderna, hajen var ett skelett. En uråldrig varelse som hörde till detta hav.

Det sista jag minns av drömmen är att ytterligare en demon dök upp. Men denna demon var isande blå, dessa karaktär stod i motsats till den eldiga demonen. Åtminstonde till en början. Jag förväntade mig att nu skulle det bli ett redigt slagsmål mellan dessa demoner – och nog rök de ihop allt. Men det var ingen strid som sådan, ingen vinnare eller förlorare. De två demonerna kraschade ihop – en furiös energi som sammanstrålade i en sprakande sista dust. Och så var jag också inte längre i motstånd till någon av dessa demoner, då energin var en och samma.

Jag hade just en hemsk mardröm, den var verkligheten. Drömmen var inte annorlunda från där jag låg i vaket tillstånd, det vill säga under köksbordet i en sovsäck liggandes direkt på golvet. Mitt alibi: det var så tråkigt att sova i sängen. I drömmen låg jag där, precis som jag gjorde i mitt vakna tillstånd. Men jag kunde inte röra mig, och nånstans i den övriga delen av lägenheten lurade en riktigt farlig mördare. Och jag kunde inte röra mig en ynka millimiter hur jag än försökte. Jag var fullständig medveten om detta, alltså mitt medvetande följde mig genom vaket tillstånd till drömtillstånd. Om mördaren skulle komma skulle något hemskt hända, jag skulle troligtvis bli upphackad i många bitar. Jag gjorde flera medvetna försök att röra mitt huvud, men det var fastlåst, paralyserat. Det krävdes till slut en enorm viljeansträngning för att röra på mig och då vaknade jag – fortfarande lika medveten om var jag var och att jag nu äntligen kunde röra på mig. Skräcken bet fast i mig och gör det fortfarande.

Vad är då skillnaden mellan drömmen och verkligheten frågar jag mig – för det var just ingen skillnad mer än att upplevelsen av paralyserad skräck lyftes fram till ytan i drömtillståndet. Lika paralyserad känner jag mig i vaket tillstånd. Fast i evigheten, och trots att jag vet att det kan vara den ultimata friheten känns det snarare som att jag fallit och sitter klämd mellan två stolar i ett fängelse av existens. Den eviga processen skrämmer mig, det känns så meningslöst att ens anstränga sig i livet – för vad spelar det för roll. Samtidigt har jag inget val för det är mitt väsens innersta natur vare sig jag vill det eller inte. Paradoxen blir bara mer intensiv, krävande och kvävande. Den bottenlösa avgrunden tornar upp sig och den familjära världen ter sig allt mer betydelselös och avlägsen. En freak show bestående av galna, dansande apor. Det finns ingen väg ut, snart måste jag falla utan att göra  något motstånd. Och mördaren är jag själv.

Ända sedan jag hälsade på min far, och berättade för honom hur han hade sårat mig som barn, har jag lärt känna en glömd, förtryckt sida inom mig. Det är en ilska. Jag har inte varit arg sedan jag var barn. Då kunde jag bli ursinnig. Jag tog ut allt på min mor. Det var min ilska för min far som hon fick ta. Jag såg rött, jag slog sönder saker och skrek. Om det inte hade varit för att jag var så ung, hade min mor inte lyckats hålla mig nere fysiskt. Och jag hade antagligen gjort många hemska saker med min omgivning och kanske också med mig själv. Min mor klarade inte av mina humör, jag var utom kontroll. Det var ett kaos av ursinning ilska, panik och desperation!

Jag visste det inte då, men nu vet jag vad denna hemska man har gjort mot mig. Berövat ett barn sin barndom, sin rätt till kärlek. Han är en patetisk man, och min ilska vill bara spotta och slå på honom. Min mor gjorde väl det enda hon kunde komma på. Hon tog mig till terapeuter. Jag gick totalt i sex års terapi. Detta var i en mycket ung ålder. Jag visste inte vad livet hade att erbjuda, jag visste inte hur världen såg ut ännu. Efter terapin var jag fromm som ett lamm, och har varit så ända tills nu. Jag kunde inte göra en fluga förnär. Jag var blyg, tillmötesgående, snäll. Hela mitt liv har nöjt mig med småsmulor. Jag har aldrig förstått varför människor skulle vilja ge mig saker och se till att jag har det bra. Jag har aldrig trott på det! Jag blev självständig i en tidig ålder. Jag ville klara mig själv, jag ville klara mig utan människor. Ju äldre jag blev desto mer självständig blev jag, och samtidigt mer ensam. Jag kunde inte förstå mig på världen, jag var så rädd för alla människor samtidigt som min innersta önskan var att kunna ge av mig själv till dem och skapa relationer för livet. Min innersta önskan var att få kärlek, men jag var för rädd för att ge av den.

Så jag blev en tänkare, en grubblare. Jag analyserade allt, på distans. Utan att känna. Jag kunde endast känna i min ensamhet när ingen annan var i närheten. Jag vet inte vilken slags terapi jag fick, jag minns ingenting av de sex åren. Idag undrar jag om terapeuterna berövade ytterligare en sida hos mig själv, eller om det var jag själv som gjorde det. Varför fick jag inte vara arg? Tyckte de att jag inte hade rätt att vara arg? Jag tror de lärde mig att kontrollera min känslor – för den förmågan har jag haft hela mitt liv. Och med de krafterna gjorde jag ett val. Som hjärtekrossat barn stängde jag mig för världen. Om världen fick mig att må så dåligt, om världen skulle krossa mitt hjärta – då ville jag inte vara en del av den längre. Och så levde jag mitt liv, som en halv människa. Som en människa med förnuft, och ingen känsla.

Jag har ljugit för alla, jag har ljugit för mig själv. Det ni har sett är inte en människa, det är ett resultat av ondska, sorg och rädsla. Men precis som blommor växer ur asfalt, har jag kravlat i smuts och jord för sakteligen kunna se solen. Jag har försökt räcka ut min hand, trots min rädsla. Världen är inte god, den är heller inte ond – den bara är. Det har jag lärt mig. Jag har blivit spottad på, en del människor har sett mina styrkor som svagheter när jag försökt närma mig dem med blödande hjärta. Jag förlåter er! Och människor har också försökt möta mig och älska mig. Jag klarade inte av att ge tillbaka, men jag kommer vara för evigt tacksam för de som har försökt. Jag älskar er!

Jag kan med stolthet se tillbaka på mitt liv och säga att jag har behandlat människor väl i mitt liv, även fast vissa har blivit sårade av mina rädslor. Förlåt! Men förstå att som jag själv har blivit sårad vill jag aldrig såra en annan människa så länge jag lever!

Det är nu så nära. Det är dags för mig att resa på mig, att börja gå, springa, hoppa, sjunga. Det är dags för mig att möta min sanna mänsklighet. Jag stirrar mina sista rädslor i vitögat. Jag har redan mött många av dem, men jag har några kvar. Styrkan som detta har gett mig har fått mig att inse att jag är satt på denna jord för att göra stora saker, inte bara med mitt eget liv utan med andras liv. Jag vet vad ensamhet är för något, jag behöver den inte längre. Jag behöver få folk att inse att de har en obegränsad potential, och innan jag kan göra det gäller det att jag hittar min egen obegränsade potential. Den är nära, jag känner den inom mig. Jag tänker ofta på hur stora människor i historien betraktats som galna. Det är en hårfin linje. Jag spelar gärna narren, jag berättar gärna sanningen för er. För jag bryr mig inte längre om människor spottar på mig, skrattar åt mig och kallar mig galen. Nu vet jag vad min ilska gör för mig. Jag måste tro på den, jag måste möta sanningen.

Den villkorslösa kärleken.

Jag hade en ny stark dröm inatt. Jag drömde att jag fann ett lejon och dess unge i en park, jag tror det var här i Stockholm. Antagligen hade jag gått planlöst och stött på lejonet och dess unge. Jag blev förvånad och rädd. Jag frös till. Och tiden stod stilla för ett ögonblick då jag stirrade rakt på det vuxna lejonet. Jag undrade vad som skulle hända, skulle jag bli attackerad? Tiden rörde sig slow motion, men min attityd började förändras. Jag såg inte längre lejonet som ett hot, utan som en hona som endast försökte skydda sin unge. Vad gjorde dom i denna park? Mitt i en stad? Hur hade de kommit hit?

Jag kände ett mod växa inom mig, en medkänsla. Jag tog mod till mig och gick varsamt fram emot lejonet, jag kände mig inte lika rädd längre. En trygghet spred sig inom mig och för att inte skrämma lejonet visade jag mig sårbar. Jag var nu så nära lejonet att det lätt hade kunnat slå emot mig och dödat mig. Jag visade underkastelse och la mig ner på marken samtidigt som jag rörde mig ännu närmare. Lejonet tog emot mig, jag klappade det och kramade det. Lejonet gjorde detsamma. Det var nästan som om vi lekte, som om vi hade känt varandra sedan tidigare.

Lejonungen var i en mycket ung ålder, och kunde inte klara sig utan sin mor. Det var sårbart, svagt. Det behövde beskydd och trygghet i en såpass utsatt miljö. Jag började vandra med lejonen, jag ville hjälpa dem. Hur visste jag inte, men jag ville inte för något i denna värld lämna deras sida. Jag var deras beskyddare, de var min familj.

Av någon anledning hade jag blivit separerad från lejonen. Jag tror att jag behövde lämna dem ett tag för att hitta en lösning och föra dem till säkerhet. Jag minns att jag återvände till parken för att mötas av en växande folkmassa som omringade lejonen. Människorna var så fascinerade av lejonen att de inte såg att lejonen blev mycket rädda av den växande folkmassan som närmade sig. De brydde sig inte, de hade ingen medkänsla. De såg bara ett spektakel. Folkmassan blev bara större och större, och närmade sig lejonhonan och ungen. Jag såg på honan hur hon skyddade sin unge mot hotet. Jag sprang mot dem, skrek mot folkmassan att backa. Jag ryckte dem åt sidan för att ta mig fram till lejonen och ge mitt beskydd. Jag kände desperation, jag hade en ursinnig vilja. Jag var bara tvungen att ta mig fram! Sedan vaknade jag. Och jag fick inte veta om jag tog mig fram till dem eller inte.

Jag får ta reda på det. Livet väntar, och jag ska dit!