Nyårsafton, vilken kväll säger jag. Det var ju till att börja med helt rätt beslut att åka hem till Stockholm istället för att stanna kvar i Örebro. Jag hamnade till slut på nyårsmiddag hemma hos en före detta granne här i huset, M, som numera bor på söder med sin kille. Det var typiska södermänniskor där, inget samtalsämne var för grovt för middagsbordet – det gillar jag. Dock så var det lite svårt för mig att slappna av. Jag kände mig vilsen till en början när jag kom dit då alla andra verkade känna varandra – och jag kände knappt någon. Jag insåg att jag själv satte upp någon slags tuff fasad när jag kom dit när jag i själva verket kände mig blyg och obekväm, och det märktes tror jag. Dessutom var det två väldigt otrevliga tjejer på festen, precis den typen av tjejer som dras till fel killar. Tjejer är bra på att se igenom fasader. Redan där har jag sänkt min sociala status. Jag måste verkligen jobba på det där, om jag är blyg och obekväm är det lika bra att jag visar det direkt istället för att spela tuff. Och jag sa också det till folket som jag satt med just då, när jag insåg detta – hur jag kände mig och de tyckte nog det var schysst av mig att vara öppen med det. Jag blev mer och mer bekväm och kunde slappna av och släppa loss humorn som vapen. Jag höll ett kort tal vid middagsbordet, och var den enda som gjorde detta trots att jag var helt ny i sällskapet. Så jag visade nog allteftersom att jag var en reko person ändå. Även om det var trevligt var det inte jättetrevligt, och jag kände inte någon direkt potential i kvällen. Dessutom behövde jag verkligen slappna av och ta det lugnt efter allt festande i Örebro, jag hade helt enkelt inte festandet i mig den kvällen.

Låt oss inte gå in på några detaljer, men jag blev hög tillsammans med en annan kille på festen. Det är ju nyår vafan, så varför inte. Om den större delen av Sveriges befolkning ändå tänkte supa sig redlöst fulla den här kvällen och låta alkoholen släppa fram rattfyllerister, mördare, psykopater, kvinnomisshandlare, våldtäktsmän, brustna hjärtan och sårade själar – då kan jag lika gärna låta kärlekens och toleransens rök fylla mina lungor. Låt mig hoppa fram en stycke i tiden och förklara nyårsfyrverkerierna. Det var en av de mest fantastiska saker jag har sett. Det var en uppenbarelse. Vi stod i en park på ett berg som vette ut mot hela Stockholms innerstad. Det var som en upplyst Disneyland, fyrverkerierna haglade på alla håll och kanter, i miljontals färger som om de lyste upp ett nöjesfält med glada människor. Och det blev ännu bättre när jag insåg att vi var en av uppskjutningsplatserna för de tunga fyrverkeripjäserna, så helt plötsligt sprutade det iväg eldar som sprängdes en bit ovanför mig likt ett Big Bang och universums födelse. Vilken upplevelse det var, jag spände mig i hela kroppen och försökte värja mig mot vågorna som vällde över mig inombords. Jag hade ett stort fixerat leende som täckte ansiktet likt en banan, och jag gurglade ofrivilligt ur mig upphetsat och extatiskt konstiga ljud för mig själv när det exploderade som allra mest.

Och det här var bara fyrverkerierna. Jag gick senare hemåt genom innerstaden till Slussen. Det var som att gå igenom en cirkus med artister och publik tillsammans i harmoni, en karneval i rio – den ena gatan galnare än den andra.

Och det jag frågar mig idag är – var det värt det?

Jag upptäckte nämligen en tjej på festen. Hon var speciell. Det var inget som jag såg direkt, utan det växte fram ju mer jag pratade med henne. Problemet var att jag då redan hade hunnit bli hög. Om jag hade pratat med henne tidigare hade jag skitit i att bli hög och varit nykter istället. Jag drack bara en 33 cl starköl och ett glas champagne under hela kvällen – så jag var verkligen nykter.

Men nu var jag var hög, och fick ur mig en invecklad förklaring på någonting spännande och fascinerande (tyckte jag). Hon avbröt mig och spände blicken i mig och sa:

Hon: “Kollar du på Boli?”

Jag: “Boli? Vad är Boli?”

Hon: “Ja, Bolibomba du vet” som om det vore fullkomligt självklart.

Hon var så rak och så öppen, alla ord som kom ur hennes mun var äkta. Hon gömde sig inte bakom nånting. Och jag var densamma, men med motorik som en handikappad. Jag kände direkt att detta ögonblick var speciellt. Vi blev avbrutna och hon var tvungen att prata med någon annan innan hon fortsatte. Och jag satt och tänkte, jäklar den här tjejen är konstig precis som jag. När hon pratat klart sa jag:

“Vet du vad, du är konstig.”

Hon log och svarade:

“Det tar jag som en komplimang.”

Vilket det också var menat som. Sedan skulle vi gå till fyrverkerierna. Jag ville prata om Bolibompa och om att jag inte kollar på tv för att det är ondskan själv. Men jag älskar Aardmans produktioner (det är dom som har gjort Wallace och Gromit och en massa andra ascoola barnprogram). Jag ville visa henne att vi var stöpta i samma form.

Hon hade ett sådant speciellt sätt att se på folk, och det sa jag också till henne tidigare under kvällen. Hon hade en intensiv klar blick, men ändå med ögonlocken halvt slutna som om hon var avslappad och bekväm. Det slog mig att den här tjejen verkar vara som mig, samma intensiva blick, samma galna tankar. Hon var hårdhudad, men mjuk på samma gång. Hon visste att jag var hög, men hon undvek mig inte – snarare verkade hon nästan mån om att prata mig som om hon skötte om mig och mitt tillstånd.

Jag märkte att många andra på festen som visste att vi var höga i tyst protest undvek mig och den andra killen – men det gjorde inget. För jag hade gjort mitt val, om inte den speciella tjejen var där hade jag gladeligen varit hög istället för att ta in den dåliga energin som vissa på festen hade. Och jag kände mig inte särskilt väl omhändertagen av folket omkring – trots att jag var den enda som knappt kände någon.

Mitt nyårslöfte har jag börjat med redan under julledigheten – 2009 kommer gå i ärlighetens tecken. Inga masker, inga fasader. Ni och jag kommer att få träffa Kristoffer Berglund så som han är, avskalad och naken, stark och svag, sårbar och osårbar. Mitt innersta jag lär känna omvärlden för första gången. Det känns fantastiskt och vackert, ett nytt sätt att leva på. Ena stunden är jag som ett nyfött barn och i den andra stunden är jag en gammal man – det finns så otroligt mycket i mig som vill ut och leva livet.

Jag väntade på henne i hallen när hon klädde på sig, jag ville gå med henne till fyrverkerierna, det var ingen idé att dölja mina motiv – i ärlighetens tecken som sagt. Hon var inte rädd för mig och jag var enormt nyfiken på henne. Att jag var hög i kombination med att jag också var sliten och trött och dessutom kände mig smått obekväm gjorde att jag inte hade intensitet som jag normalt brukar ha. Jag minns att jag hade flackat med blicken när vi hade kollat in varandra tidigare under kvällen, jag flackar inte med blicken vanligtvis, och det är sådana små saker som många människor inte ens tänker på, som gör skillnad när man skall lära känna någons inre tillstånd. Tjejer är, som jag skrev tidigare, experter på att se igenom fasader och ögonen kan aldrig ljuga. Att flacka med blicken är som att råka visa dina usla kort i en pokerrunda som inte är färdigspelad och sedan gå all-in.

Trots detta kämpade jag vidare. Hon stod i dörren och jag stod i trappan alldeles nedanför henne och vi väntade på några som just hade börjat klä på sig i hallen. Jag tror jag väntade för länge, lät osäkerheten hänga i luften lite för länge. Men jag repade mig och sa:

“Äh! Kom så går vi!”

Jag minns att det kändes och lät bra. Lekfullt, piggt och fullt av kraft. Jag väntade inte ens på hennes reaktion utan började gå nerför trappen. Det här började gå bättre och bättre, ett inre rus av kraft spred sig inom mig. Hon kanske till och med skulle nappa på detta. Javisst, hon gick efter och hann precis ikapp mig när pajaskillen dök upp. Hans kroppspråk under hela kvällen var oerhört intensivt. Han satt alltid med ansiktet väldigt nära när han pratade, och han hade ett oärligt lurigt leende. När jag tänker efter var det nog så jag var bara för ett år sedan eller så – när jag ville testa och utmana allt och alla utan att jag utmanade mig själv och visade vem jag egentligen var för omvärlden. Men jag visste inte bättre då, och han vet nog fortfarande inte bättre. Det var därför jag inte gillade honom så mycket, det var ju mitt gamla jag som tryckte upp sitt oärliga leende i mitt ansikte under kvällen. Jag kände honom kanske bättre än han kände sig själv.

Dom hade ett förflutet tillsammans kändes det som, för hon saktade plötsligt ner och gick med honom istället för med mig innan vi hade hunnit börjat prata med varandra. Det kändes som om de kanske varit tillsammans tidigare och att nyåret skulle få dem att försöka igen i ett par månader max. Eller att han var hennes crush från högstadiet som hon först nu lyckats få bekräftelse ifrån, hennes revansch från barndomsåren. De var ett omaka, oäkta par i mina ögon. Jag fortsatte gå neråt ensam, de stannade upp, och jag hörde att resten av folket var klara med påklädningen där uppe och på väg neråt. När jag kom ut ställde jag mig och väntade på att hon skulle komma ner. Om hon var intresserad av mig skulle hon gjort sig av med pajaskillen och gått ner för att möta mig. Men hon kom ut i sällskap med honom och alla började gå därifrån i samlad trupp.

Vid den här punkten på kvällen var allt som spelade någon roll för mig henne, jag sket i dom andra. Jag var ändå inte intresserad av att prata med någon där ändå. De flesta kändes för upptagna med att umgås med de som de redan kände och ingen var särskilt utåtriktad där. De kändes yngre än mig, som om de fortfarande var semi-förtrollade av att dricka alkohol på nyår och testa sina gränser – men med en vuxens beteende. Och de brydde sig mer om vem som kände vem, istället för att se människor för vad de var. Men det är möjligt att jag har fel, det har jag haft förut. Jag kan inte heller förvänta mig och begära människor ska vara mer än så – det vore orimligt.

Jag gick mer eller mindre för mig själv med de andra till fyrverkerierna. Jag smidde mina planer under tiden och höll ett getöga på pajaskillen och den speciella tjejen. Det här var långt ifrån över. När vi kom fram insåg jag att nu var dags att låta högheten få sin stund, och således beskrivningen av fyrverkeriupplevelsen ovan. Jag gick iväg och kollade på fyrverkerierna för mig själv. När jag sedan kom tillbaka insåg vad jag var tvungen att göra. Kvällen var slut för min del, det enda som var intressant var att vara rak och ärlig med den speciella tjejen. Precis som med tågstationsincidenten i mitt tidigare inlägg. Missa aldrig dina lägen, låt de aldrig glida dig ur handen utan att du försökt, det är också ett nyårslöfte som jag har. Annars kommer du ångra dig och försvaga dig själv i det långa loppet.

I och med att jag var hög gjorde det mig mycket mer nervös än jag brukar vara, för det finns en svaghet i att vara hög som jag inte gillar och som är ett skäl i sig för att inte röka överhuvudtaget. Det har jag insett idag. Det tog mig många minuters inre övertalande för att jag skulle våga gå fram, men jag gav inte upp! Om hon bara förstått hur mycket styrka jag faktiskt frammande när jag gick fram till henne kanske hon skulle se mig i ett annat ljus.

Hon stod och pratade med pajaskillen, men det sket jag i, och jag sket i honom och vad han skulle tycka. Jag och hon var mycket viktigare. Han hade inte övertygat mig om att han förtjänade henne, med det beteende som han hade. Han var fortfarande omogen, självisk och egoistisk. Hon var stark men mjuk, orädd, bestämd men varsam och ödmjuk. Hon var den mest speciella tjejen som jag träffat på år och dagar, kanske i hela mitt liv. Och hon skulle säkerligen blir sårad av honom nån gång förr eller senare.

Men vad vet jag egentligen, jag berättar för er bara vad jag såg och hur jag tolkade situationen.

Jag gick fram till henne och knackade henne på axeln ett par gånger. Hon vände sig om, inte med avsky i blicken men kanske med någon lätt irritation och ointresse som lurade där någonstans. Hon var troligvis mitt inne i ett viktigt ögonblick med pajaskillen. Men stark i sin karaktär som hon var förvandlades hennes uttryck till ett känsla av respekt, hon lyssnade på mig och gav mig dom 5 sekunderna jag behövde.

Jag minns att jag sluddrade och jag fastnade i en onaturlig framböjd position med överkroppen när jag pratade. Det var det faktum att jag var hög som gjorde detta, det var inte mitt riktiga jag. Förbannat också. Men orden som kom ur min mun var i alla fall äkta, och var de ord som jag ville att hon skulle höra. Jag sa:

“Jag ska gå nu. Men jag gillade dig, du var en annorlunda en (paus och leende). Och vi kommer troligtvis inte träffas igen. Så därför ville jag säga det här till dig. Hej då”

Och så gick jag och dröjde kvar med blicken lite extra länge. Hon mötte den och vek inte en tum. Det var inte meningen att det skulle ske ikväll helt enkelt, jag insåg det då. Jag ville säga så mycket mer saker till henne, jag ville visa vem jag var. Hon var en av få människor jag någonsin kommer få träffa som jag innerligen känner skulle förstå mina galna tankar och idéer och möta dem med exakt samma medicin.

När jag gick hemåt kändes det ändå bra. Än en gång har jag besegrat mina demoner och låtit mitt innersta jag lysa igenom trots dom dåliga förutsättningarna. Av en ren slump spelades en låt av Lauryn Hill i mina lurar när jag gick hemåt genom stadens vimmel och som bäst reflekterade över detta.

Refräng:

“When it hurts so bad, when it hurts so bad
Why’s it feel so good?
When it hurts so bad, when it hurts so bad
Why’s it feel so good?”

Jag insåg att detta är mitt liv nu.

Jag blev antastad igår på krogen, haha. Det var nog första och sista gången det hände. Pub Anchor, ett rockställe på sveavägen är tamejfan bland de dräggigaste uteställena jag varit på, punkt slut. Och då har jag ändå fått höra att Harry B James är värre än Anchor. På Anchor har vakterna nått att göra konstant då de flesta som går till Anchor är på fyllestadiet där de förlorat all kontroll för länge sedan. Det är stenålder för hela slanten, och smockfullt med människor.

Hursomhelst skulle jag beställa en öl vid baren, och där stod det en kort kvinna i medelåldern som såg ut mycket som en grottkvinna, troligtvis resultatet av många rusdrycker – håret åt alla håll, svettig och blicken kunde knapp fokusera på luften runtomkring henne. Det här borde i sig har räckt som varning för mig, men jag valde att ignorera det hela. Jag ville ju trots allt bara ha en öl. Hon stod antagligen redan och retade upp ett annat sällskap med sina yviga rörelser och sluddrande tal – så jag flyttade henne snällt åt sidan så att hon kunde fortsätta ägna sig åt det ostört. Men jag väckte tydligen det slumrande vilddjuret och hon började göra nånting som var en blandning mellan att jucka och knuffa på mig – högst uppseendeväckande. Det var som en dvärgsumobrottare som försökte välta mig över baren. Så jag sa till henne på skarpen och försökte lugna ner henne, som tur var kom det en vakt precis då som hade sett allting och såg att jag inte ville ha henne där – så han slängde ut henne.

Jag tror det var sista gången på mycket länge som jag gick till Anchor. Jag är riktigt trött på stället och alla dräggiga människor där.

Nu i helgen hade vi kräftskiva här i korridoren. Jag håller mig i regel ifrån kräftor, för jag tycker inte om att sitta och pilla ut köttet ur dom stackars satarna. Dock skålades det en hel del under maten och snapsen satte sig hårt på samtliga glada deltagare, som glufsade i sig huvudrätt och efterrätt – och en hel del sprit. Det blev en lyckad fest, med bra musik, röj på dansgolvet och limbo (!).

Efterfesten var nog en av de galnaste jag varit med om, och vem om inte undertecknad stod för galenskaperna. Ibland överträffar jag mig själv
Jag är ett duntäcke fattigare – men jag har fått fira en tidig julafton med snö och julsånger.

Förr, förra helgen var jag i Lund på bröllop. En av mina äldsta vänner, Jakob, gifte sig och det kan bara sammanfattas på ett sätt, fantastiskt! Helgen var en av de mest minnesvärda helger i mitt liv. Alla mina bästa vänner samlades och firade tillsammans. Vi har känt varandra så länge, och vi har inte träffats så mycket de senaste åren då jag bott på annan ort än Örebro. Så att få träffa alla igen under de bästa omständigheterna var nästan överväldigande härligt.

Bröllopet var väldigt vackert och gjorde defintivt brudparet all rättvisa. Så här i efterhand så känns det som att bröllopet förde oss vänner ännu närmre – vilket är mycket sagt då vi redan står varandra väldigt nära. Bröllopet fick mig att inse att dessa vänner kommer att vara med mig under en lång tid under mitt liv och vi kommer säkerligen få uppleva fler bröllop tillsammans – det är jag övertygad om.

Jag hann med lite galenskaper också. I och med att bröllopsfesten tog sin början flödade dryckerna friskt bland festdeltagarna. När festen började ebba ut kom jag och N på att vi skulle bada i fontänen i Lundagård – där festen var. Ett utomstående gäng med glada tjejer och killar hade kommit på samma idé, så det slutade med att vi var ca 10 personer som dansade ringdans, vissa helt näck, 3-4 på morgonen. “Små grodarna” och “Räven raskar över risen” revs av i ett friskt tempo. Efterföljande galenskaper inkluderade ett yogapass med tre fjortisar utanför en kyrka och att vi bjöd in halva Lund till efterfest på relaxavdelningen på Scandic, där vi bodde. Och det var nog tur att det inte blev något av den sista galenskapen.

Dagen efter träffades vi alla för en sista fika tillsammans innan vi skiljdes åt. Och det var så himla skönt att sitta med det gamla gänget igen och snacka skit.

Det är molnigt och regnigt ute. Det är min första hellediga dag på länge. Det känns skönt lugnt och stilla. Jag har just käkat min frukost och sitter och surfar runt på sidor som har med London att göra. Förr förra helgen åkte jag och två kompisar iväg till den andra svenska hufvudstaden – London. Tanken var att jag skulle skriva en reseberättelse från de tre dagarna som vi var där så fort jag kom hem. Men jag har dragit på det ända tills nu. Det var en himla kul resa, och extra kul för mig att äntligen komma ifrån Sverige lite grann. Jag har varit oerhört dålig på att resa, mestadels för att jag aldrig lyckas spara ihop pengar till resandet.

Dom säger ju att man lär sig mycket om sig själv, och om andra kulturer av att resa. Jag har upptäckt följande:

• Min engelska är sämre än jag trodde, då britterna mest verkade hånle åt min klockrena Abba-English dialekt.
• Busschaufförerna i London är aggressiva och kör jävligt snabbt.
• Britter är väldigt hjälpsamma, till skillnad från oss svenskar.
• Det finns fler svenskar än britter i London.
• Att åka vilse i en storstad som du inte känner till är väldigt kul och spännande, och är ett effektivt sätt att lära sig att hitta.
• Jag är sugen på att flytta utomlands.
• Vi har helt underbart hög standard på tjejer i Sverige till skillnad från London (och kanske också resten av världen).

Vi åkte tre på natten från Ektorp, och tog flyget med RyanAir som gick på morgonen 6:40 från Skavsta. Väl framme på Stanstead Airport möttes vi föga förvånande av ett klassiskt engelskt molnigt väder. Det första som slog mig när vi åkte med pendeln in mot centrala London var att husen i förorterna var sunkiga, och inte alls i samma klass som i Sverige.

Vi hade bara sovit några timmar när vi var framme i London på morgonen, så vi var rätt slitna. Klockan 12 öppnade incheckningen till vårat hotell som låg vid Princes Square, vid nordvästra hörnet av Kensington Gardens – så vi började beta av sevärdheterna. Första dagen bestod av just det, att vandra runt centrala London och spana in det man bör se som turist. Ekorrarna i Hyde Park, Buckingham Palace, Big Ben, Tower of London, Tower Bridge, London Eye, Churchill Museum, The Monument, Royal Albert Hall, Tunnelbanan – och dricka öl såklart.

Efter ha vandrat hela dagen, var tanken att vi skulle gå ut på kvällen och dricka oss fulla. Vi var alla så trötta att vi nästan somnade på t-banan till Picadilly Circus. Men jag minns att jag piggnade till när vi gick uppför trappan som ledde ut från t-banan och fick se Picadilly Circus. Det var riktigt snyggt i kvällsmörkret med alla flashiga reklamskyltar som lös upp. En snubbe stod och spelade säckpipa mitt på torget. Säckpipeljudet blandat med sorlet från människorna, trafiken och ljusspelet blandat med min trötthet gjorde det till en häftig upplevelse. Men vi kom inte så långt den kvällen, vi käkade mat och alla blev så himla trötta av maten att vi helt sonika åkte hem och la oss.

Utsövda och utvilade dagen efter, bestämde vi oss för att tillägna dagen till att shoppa. På kvällen skulle vi på en fest på klubben Ministry of Sound. Vi var hela dagen på Oxford Street, och kollade i butiker. Det var inget jätteutbud av bra kläder för min del. Men jag antar att man bör bo i London ett tag för att hitta just de ställen som man själv gillar. Topman var dock ett ställe som utmärkte sig. Det var som ett bättre H&M. Kläder för allt och alla, med mer edge än H&Ms neutrala stil. Dessutom visade det sig att alla snygga tjejer i staden verkade samlas där – vilket gjorde upplevelsen ännu bättre.

Innan vi åkte iväg till festen gick vi till London Trocadero, ett stort nöjesställe med arkadspel och bowlinghall alldeles vid Picadilly Circus. Vi svepte varsin 6:a tequila och öl samt spelade Air Hockey. Vi åkte t-banan till Elephant & Castle, och hittade klubben rätt snabbt. Det var väl ingen höjdare där inne direkt, mycket dunka-dunka musik som jag inte gillar. Så det var bara att börja häva i sig öl för att komma in i stämningen. Och visst blev det kul ändå. Träffade en tjej där som var rätt vild, men lite konstig. Och det slutade med att jag trodde att mina polare Jimmy och Emanuel hade åkt ifrån festen, medans jag sprang runt med den där tjejen. Så jag bestämde mig för att åka till hotellet och hämta min mobil och se vart de hade tagit vägen, eftersom att jag inte hittade dom på klubben. Detta blev början till den konstigaste upplevelsen jag hade under resan.

Jag var rätt full och hoppade på en buss som jag trodde åkte in mot stan. Detta var helt fel och jag hamnade mitt ute i ingenstans kändes det som. Klockan var nog runt 2-tiden och jag hoppade av bussen innan den ledde mig ännu längre bort från stan. Det var svalt och skönt väder ute, trots att det hade småregnat tidigare. Gatorna var tomma i den delen av stan som jag nu befann mig i. Jag gick från busshållplats till busshållplats för att kolla på de olika kartorna och kunna navigera mig rätt. Jag stötte på ett par som troligtvis var på väg hem från puben och jag frågade om de visste hur jag skulle ta mig in till centrala London. Dom skrattade åt mig som om jag vore en dum full turist, och jag insåg rätt snabbt att det var precis vad jag var

Jag hittade till slut fram till Tower of London, och kände att jag nu minsann hittade så pass bra att jag kunde ta en buss som skulle stanna nära mitt hotell. Så jag hoppade på en buss och jag åkte nog runt i ca en timme innan jag insåg att jag återigen hade åkt åt fel håll, dvs bort från de centrala delarna av London. Vid det här laget hade jag kanske spenderat två timmar med att försöka komma rätt och det började ljusna. Jag hoppade av vid ett ställe som heter Canning Town och här är ett utdrag från Wikipedia om just Canning Town:

“Canning Town remains in the top 5 per cent most deprived areas in the UK with local people suffering from poor health, low education and poverty.”

Så man kan ju anta att det hade kunnat gå rätt illa i det här området om jag hade haft otur. Den här gången fanns det i alla fall lite folk ute på gatorna, och jag frågade om vägen in till stan igen och hjälpsam kvinna berättade vilken buss jag skulle ta för att hamna rätt. Som tur var gick bussen ända till Paddington Station, vilket var nära mitt hotell. Och det var dessutom sista busshållplatsen, så det var inga problem att veta när jag skulle gå av. Otur dock var att bussen var proppfull med människor, trots att det var en tvåvåningsbuss. Jag var i stort sett den sista personen som lyckades klämma mig in. Det var en rätt mysko bussfärd, jag hade hunnit börja nyktra till och jag var väldigt trött. Vid varje hållplats som bussen stannade till på försökte folk ta sig in fast det inte fanns plats, och så fort någon försökte tränga sig in genom de bakre dörrarna blev busschauffören asförbannad och började skrika på fripassagerarna. Folket i bussen blev också irriterade för att bussen inte åkte vidare förrän fripassagerarna gått ut, så de manade på och till slut steg dom av. Det var typ samma sak vid varje hållplats. Det tog nog ungefär en timme att åka hela vägen tillbaka och när jag väl var vid Paddington Station var det bara jag och en kvinna kvar på bussen.

Det var helt ljust ute och jag började vandra tillbaka mot hotellet i gryningen. Trots allt hade det varit en händelserik resa och jag kände mig upplyft inombords. Det var precis något sånt här som jag behövde för att vakna till liv. Jag som person lever väldigt mycket på nya intryck och upplevelser inser jag. Jag behöver det för att vara i mitt esse och känna att jag lever fullt ut.

Dagen efter åkte vi hem med flyget, och det finns inte mycket mer att orda om det förutom att vi höll på att missa avgången med någon minut. Vi sprang igenom Stanstead Airport med varsin hamburgare i handen och käkade medans vi sprang. Det måste ha sett rätt roligt ut.

Det första jag la märke till när vi var tillbaka i Stockholm var att alla tjejer såg så himla bra ut! Vi har det rätt bra här ändå

London var grymt roligt, och jag sitter och funderar på att det vore väldigt kul att flytta dit och jobba i framtiden. Men då vill jag nog inte ta vilket skitjobb som helst, utan satsa på något som har med min bransch och karriär att göra. Vi får se vad som händer i framtiden.

Bifogar lite bilder som min kompis Jimmy tog.

Jag har inte skrivit något om den senaste tidens händelser, fast jag har velat. Men det har vart rätt mycket – så jag tar det i en kortare sammanfattning.

Förra veckan kom jag på mig själv att jag jobbat upp en tolerans mot alkohol. Senast jag hade en sån tolerans var när jag festade som mest i 18-21 års åldern. Där stannar visserligen den likheten, då jag inte på något sätt känner att jag är lika vild som jag var då eller lika oansvarig för den delen. Jag håller mig i god form, och även om alkohol inte är det bästa för en hälsosam livstil så tar jag god hand om mig själv överlag. Det är bara det att jag träffar så mycket folk i sociala sammanhang, vilket oftast brukar betyda kvällar som inkluderar öl eller andra drycker. Hursomhelst så insåg jag att jag ska ta det lugnt med festandet ett tag. Så den här veckan och helgen blir det till att vila.

Dejtandet med E har gått bra. Visserligen känner jag mig ovan med att ta det så lugnt, men det är nog rätt nyttigt att kunna vara försiktig också. När vi var ute senast och drack några öl tillsammans så slog det mig att vi har dejtat sen i januari. Jag visste inte att vi hade det hade gått så lång tid sedan vi först träffades, och det kändes för första gången som att vi faktiskt kan ha någonting seriöst på gång. E har öppnat upp sig mycket mer, och det känns som att hon är bekväm i mitt sällskap och att hon känner mer och mer förtroende för mig. Men jag vet inte vilka slags känslor hon har, vilket är rätt störande. Och ju mer vi träffas desto mer börjar jag känna för henne – vilket är jättebra. Men jag har ingen lust att stå där med starka känslor för någon som kanske inte kan besvara dem. Så man kan säga att insatserna har höjts, men jag vill hellre spela spelet och förlora än att inte ha spelat spelet alls.

Sånt är livet, och hur det än går är jag tacksam för alla chanser jag får att känna riktig kärlek!

Arbetet på praktikplatsen går skitbra! Det är hur kul som helst, och jag känner mig hemma där. Det kommer bli riktigt tråkigt att lämna stället sen då jag har blivit bra vänner med de som jobbar där. Men jag tror nog att vi kommer ha kontakt med dom i efterhand också. Och vi kommer nog förhoppningsvis kunna göra lite jobb åt dem vid sidan av.

Säg att du är ute med några kompisar, varav en tjej som nyss har blivit singel är allmänt dryg och inte särskilt rolig. Säg att ni haft en måttlig rolig kväll, men inte pratat särskilt mycket med varandra eller haft någon kemi. Men hon är snygg och har häftiga tatueringar som du är imponerad av. Säg att ni är på väg hem, och tar sällskap till tunnelbanan. Du är fortfarande partysugen och besviken för att kvällen slutade så tidigt, och du är precis på väg att föreslå efterfest. Så du frågar “Fan, natten är ung jag är sugen på att…”. Och hon fyller kvickt i “…knulla”.

Oavsett om det är menat som skämt eller allvar, så lyd detta råd: TA DET ALLTID SOM ETT FULLSTÄNDIGT SERIÖST FÖRSLAG OCH GET YOUR FO’SIZZLE ON!

Olyckligt nog så befinner sig undertecknad lite för mycket i fyllan och villan för att hålla huvudet kallt och besvara ovanstående replik med flörtar. Och detta inser undertecknad alldeles för sent. Detta påminner mig om varför jag normalt sett dricker med måtta. För att jag ska kunna uppfatta dessa situationer och agera därefter.

DOH!

Vid närmare eftertanke har jag överlag inte varit lika framåt och närvarande när det gäller raggandet sen jag började dejta E. Det är inte riktigt lika intressant längre på något slags undermedvetet plan.

Har glömt att skriva om releasefesten jag var på den 14:e, alltså förra torsdagen. Jag och Christian från klassen har varit med i ett antal olika fokusgrupper för en ny webbplats som lanserades den 14:e februari. I fokusgrupperna har vi fått komma med förslag på förbättringar när sajten har varit under utveckling. Det har varit intressant och vi har knytit kontakter med de som hållt i fokusgrupperna. Och de är också hos dem som jag och Christian ska ut på praktik hos nästa vecka.

Hursomhelst så avslutades hela projektet med att det anordnades en releasefest för alla inblandade och diverse annat folk. Festen var på 24:e våningen i Skrapan, och det var en vidunderlig utsikt som det bjöds på – förutom fri bar och gratis mat då. Fri bar är en farlig lockelse och bör hanteras med försiktighet. När inte det går så är det bara att tuta och köra och hoppas på att någon kan skjutsa hem dig när du däckat på toaletten. [ironi] Nåja, jag är ju faktiskt hela 25 år fyllda och en vuxen man som kan ta ansvar [/ironi]. Allvarligt talat så drack jag med måtta. Jag minglade friskt och knöt en del kontakter med branschfolk. Det kändes enormt motiverande att ta ett litet steg närmare branschen, och mitt framtidshopp växer för var dag då jag inser att det finns mycket goda chanser till jobb i nuläget.

När festen ebbade ut gick jag vidare till Bröderna Olsson med Calle och två andra. Jag beställde vitlöksöl för första gången! Det var väl ingen direkt höjdare då dom helt enkelt pressade ner vitlök i en vanlig öl. Jag trodde att det skulle vara mer sofistikerat än så, men icke. Vi vågade oss även på varsin shot jag och Calle. Jag tror jag drog det längsta strået då min var helt ok.

Som så många gånger förr hamnade vi till slut på kvarnen, och vid det laget var jag mer full än jag normalt brukar bli. Men kul var det. Vi insåg rätt snabbt att vitlöksölen inte skulle göra oss populärare på dansgolvet, så Calle kom på den eminenta idéen att dricka Minttu-shots för att få bort lukten. Om det funkade vet jag inte, men att Calle lyckades få telefonnumret till en tjej kanske kan leda till slutsatsen att vi inte stank alltför mycket. Vi hängde på nedervåningen, och här är minnet något diffust. Men jag och Calle beslöt oss för att utmana varandra i konstiga saker. Bland annat så dansade jag AC/DC dansen över dansgolvet, och gjorde även bort mig framför ett gäng tjejer. Men att kunna göra bort sig på eget bevåg och kunna bjuda på sig själv ser jag som en styrka

Det blev ändå så att jag åkte till Örebro förra helgen. Jag var småkrasslig och snorig mest hela tiden. Men det gick vägen ändå, och det var en kul helg. Det är alltid skönt att komma bort.

Som jag blivit van vid nu, så händer det mycket saker omkring mig – vilket är jättekul. Jag har mycket att stå i. Vi ska ut på praktik snart och jag har den senaste tiden försökt ragga praktikplats. Och nu är det spikat att jag ska vara på ett företag som heter Adoy – både jag och C. Vi känner dom lite sen tidigare, och det är schysst folk vi kommer jobba med. Kul! Jag och C kom också på den brillianta idéen (tror vi) att starta upp ett företag tillsammans. Vi komplementerar varandra bra, och vi är båda ambitiösa. Så vi ska försöka plocka frilansjobb. Det är ett bra drag inför framtiden! Ska bli spännande och se hur det går.

I fredags var vi ett gäng som gick på rockklubb. Det var några roliga människor hitresta från Lidköping bland annat. Och så träffade vi Calle från klassen. Vilket var extra kul, för jag och Calle har försökt att festa tillsammans tidigare, men det är alltid nått som kommer ivägen. Det var kalaskul hela kvällen, alla var på härligt humör och vi hade jättekul.

Vi var ute på krogen igår igen, då det var lite annat folk som skulle med. Det var lite segt att komma igång, men jag försökte piska upp allas humör så gott jag kunde. Men det hjälpte inte, de flesta var lite opepp och inte så partysugna. Vi hamnade till slut på Kvarnen. Jag började känna mig trött och opepp och satt mest och kollade på alla människor som dansade. Jag hade i stort gett upp hoppet om kvällen. Det stod tre tjejer och dansade alldeles där jag satt, och jag tänkte inte så mycket på det. Sen spelades det ett par bra låtar och jag blev sugen på att dansa. När jag dansade så insåg jag att den ena tjejen var jättesöt! Så vi utbytte lite blickar. Det fanns kemi mellan oss Det bara kändes bra liksom. Så jag tog upp min mobil och skrev “Ditt nummer?” och gav henne den. Hon log och blev nog både generad och glad. Och jag fick hennes nummer. Sen skrev jag att hon var söt, och hon svarade “Du med”. Vi log mot varandra och jag kände någon slags glöd mellan oss. Vi dansade nån låt till och jag tänkte att dom bästa tjejerna dyker nog upp när man minst anar det – som den kvällen.

Det blev en nyårsfest ändå, trots att jag var inställd på att ta det lugnt. Jag var på fest hos en jobbkollega, det var rätt lugnt där vilket var alldeles lagom för mig. Det blev en nykter nyårsafton för min del då jag körde bil. Jag kom hem vid 8-tiden nu i morse och jag kan med gott samvete säga att det var en lyckad nyårsafton.