En annorlunda hyllning till en människa som jag tycker är en av de allra största människor som har levat på denna jord.

Den kulturella motsvarigheten till stureplan.se och finest.se kanske är något i stil med Stockholms Filmfestival. Och jag kan stoltsera med att jag är med på vimmelbild där Fotografen tog många bilder på folk, så det är en komplimang att jag och Jimmy blev utvalda – för vi är ju så himla snygga!

Att filmen var gratis var också ett klart plus. Hellboy: The Golden Army såg vi, men ettan var betydligt bättre tycker jag.

Jag och jimmy på Stockholm Filmfestival

Jag såg just klart på filmen In Bruges regisserad av Martin McDonagh. Det var ett tag sedan jag såg en film som verkligen fick mig lyrisk, och In Bruges är utan tvekan den filmen. Så otroligt kvick och härligt svart humor, blandat med en lysande story och fantastiska miljöer. Det borde vara en framtida filmklassiker, för det kan inte bli bättre än så här. Jag skrattade mig halvt fördärvad genom hela filmen, och chockades av slutet. Så smart och klockrent. *Applåder*

IMDb: In Bruges
Regi: Martin McDonagh

Det här måste vara ett av dom roligaste klippen jag har sett på länge!

Åkte till Linköping igår på kräftskiva hos Stefan. Det var otroligt skönt att få sätta sig på bussen och slappna av, lyssna på bra musik och se landskapet flyta förbi – och likaså tankarna. Det var en otroligt fin skymning när jag åkte dit. Såg ut som en reklambild för Norrlands Guld. Kräftskivan började lite trevande tyckte jag, men ju längre det led desto roligare blev det. Kanske för att vi började sjunga Singstar, och fortsatte med det tills klockan var fem på morgonen. Stefan hade bakisångest idag och var orolig för att grannarna skulle vräka honom efter vårat Singstar-maraton.

Jag lever med en stark singel-mentalitet just nu. Det betyder att jag uteslutet är intresserad av kvinnligt sällskap så fort jag rör mig i en social krets Jag trodde jag hade något på gång igår, men tydligen så var hon inte singel efter mycket om och men. Så tji där fick jag. Men jag är glad ändå.

Har köpt ett nytt minne till mobilen på 2 Gb, vilket är otroligt skönt för nu kan jag äntligen lägga in lite mer album som jag kan lyssna på. Tidigare hade jag bara 256 Mb och det var jobbigt att behöva rensa så fort jag ville lägga in ett nytt album. Passande nog gick jag på långpromenad i torsdags efter skolan där det nyinköpta minnet fick jobba friskt. Jag gav utlopp för min nyfikenhet på att utforska Stockholm och tog t-banan till Gärdet. Det var inte så fint som jag trodde att det skulle vara men det kanske beror på årstiden också. Jag hittade Filmhuset och traskade in där och kände mig hemma bland alla filmmänniskor och filmprylar. Dom hade en klänning som Greta Garbo burit i en film, och även lite kläder från Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Filmnörden i mig rös exalterat

Sedan gick jag vidare mot Östermalm. Söder och Östermalm är dom mest omdiskuterade stadsdelarna jag stött på sedan jag flyttat hit. Söder gillar jag för den avslappnade mentaliteten. Östermalm har jag faktiskt inte hört någon säga ett gott ord om. Varva det med Stureplansprofiler och dödsmisshandel så krävs det ju inte ett geni för att ana att något är fel. Det kändes som att jag promenerade in i fiendeland. Passande nog drog ett stort mörkt moln över just Östermalm när jag gick där, och husen blev kusligt domedagsmörka. Det var fina hus, men ett tyst och ödsligt område. Jag gick förbi en apatisk brat-kille som rökte en cigg och stirrade tomt framför sig. Mina fördomar haglar, jag vet…någon kan väl motbevisa mig?

Det oundvikligt att inte leva sig tillbaka till barndomens glansdagar emellanåt. Ebba och Didrik samt Ika i rutan är nog de två barnprogram som jag minns starkast. Åt helsike med all Disney-skit!

Ebba och Didrik

Dårfinkar och Dönickar

Ika i rutan

Ord går inte att beskriva hur jag känner när jag ser denna film. Jag har sett den flera gånger redan, och det är så många olika känslor som The Fountain berör varje gång jag ser den. Den går rakt in i hjärtat och själen och det är fullkomligt fantastiskt.

IMDb: The Fountain
Regi: Darren Aronofsky

Såg alldeles nyss klart på 3-Iron regisserad av Ki-duk Kim, och jag saknar ord. Denna film är magisk! Jag visste inte att film kunde vara så här bra. Eller rättare sagt, det visste jag – men få filmer klarar av att leverera en sådan magisk upplevelse som Ki-duk Kim med 3-Iron. För denna film finns bara en recension. Den består av ett ord.

Perfekt

IMDb: 3-Iron
Regi: Ki-duk Kim

En familj i spillror, efter att deras två tonårssöner omkommit i en hemsk bilolycka, har flyttat till en ny stad med sin dotter för att få en ny start i sin relation. Pappan Ted, spelad av Jeff Bridges, är en mycket framgångsrik barnboksförfattare och bestämmer sig för att ta emot den unga studenten Eddie över sommaren, som assistent. Eddie blir snabbt en bricka i parets snabbt ökade klyfta, som kulminerar efter att modern Marion, spelad av Kim Basinger, inleder en sexuell relation med Eddie. The Door in the Floor är en deprimerande och mörk skildring av smärtan som paret delar och tillfogar varandra, två människor som bär på en oerhört stor sorg. Och i en av mina favoritscener i filmen, när deras klyfta är som störst, och konflikten inte längre ser några gränser delar de ändå smärtan och sorgen tillsammans i ett kort ögonblick. De har låtit hatet fördärva kärleken, men minnet finns fortfarande kvar av den svunna tiden då allting var annorlunda, och med magnifikt skådespeleri av Basinger och Bridges spelas detta starka ögonblick ut i endast en blick.

Förutom ett välskrivet manus, är det Bridges och Basinger som med sitt strålande skådespeleri verkligen för fram de många starka känslorna som förändrar deras liv. The Door in the Floor övertydligar inte dessa känslor, utan låter de subtilt lyftas fram av Bridges och Basinger. Och om detta inte direkt leder till tårfyllda klimax-scener, varken i filmen eller hos publiken, så tar vi istället del av deras smärta på samma sätt som de gör – en smärta som ligger i det dolda, en smärta som vi är för rädda för att konfrontera, som gör för ont. Och upplevelsen av att förstå karaktärerna och hur de känner sig blir en stark sådan. The Door in the Floor stannar kvar ett tag efteråt, och vill inte riktigt släppa taget.

IMDb: The Door in the Floor
Regi: Tod Williams

Denna tämligen enkla kärlekshistoria förvandlas i händerna hos Yimou Zhang till en oemotståndligt vacker och berörande sådan. En ung lärare anländer till en ödslig by i Kina under 50-talet för att börja undervisa. En av byns vackraste flickor fattar snabbt tycke för honom och de två blir förälskade i varandra. The Road Home är en enkel historia, som vill förmedla känslorna i den starkaste av kärlekar – och det lyckas den med.

Det hade kunnat blivit banalt, för karaktärsutvecklingen är obefintlig. Yimou Zhang använder karaktärerna för att bära och uttrycka endast de känslor som han vill förmedla med The Road Home – några andra sidor får vi inte se och vi får i själva verket inte reda på mycket om dem. Men det behövs inte, särskilt inte när Ziyi Zhang är strålande som flickan Di. Hon är helt enkelt underbar i sin roll, och det är otroligt lätt att känna med henne. Fotografiet är utsökt, miljöerna är underbart vackra och likaså Ziyi Zhang som spelar huvudrollen. Musiken är magnifik och träffsäker. Dessa delar tillsammans gör att The Road Home verkligen träffar rätt, och känslorna svallar över inte bara hos karaktärerna utan också hos mig. För när det kommer till kritan, vem vill inte uppleva den starkaste och evigaste av kärlekar.

IMDb: Wo de fu qin mu qin
Regi: Yimou Zhang