…att du hade dåligt morgonhumör.

0805 Jag vaknade visserligen av alarmsignalen på mobilen, men efter lite snoozande hör jag hasande fötter i korridoren. Det är hantverkarna som börjar sin dag och förbereder sig. Jag undrar om min ytterdörr står på glänt, eller om den bara är byggd i ett tunt lager med plywood. För jag hör deras lågmälda pratande, ungefär som att ytterdörren verkligen står på glänt. Hör dom mig lika bra? Jag vrider mig lite till och stiger upp. Jag är faktiskt uppe i god tid, och mitt pendlande in till stan är betydligt kortare än från Ektorp.

0825 Lagom till att gröten börjar koka på spisen sätter borrandet igång. Bara att plugga in öronpropparna, som troligtvis kommer att bytas ut många gånger innan jag flyttar härifrån.

0840 Nu drar borrandet igång på allvar. Jag känner mig som Hacke Hackspett, en sten studsar runt i mitt huvud. Jag kommer på mig själv att jag stilla ber till högre krafter att jag önskar att jag vore döv. Men då hade jag troligtvis ändå känt av vibrationerna som går igenom huset. Som tjej hade du i alla fall sparat batterier då du inte behöver använda dina sexleksaker längre. Ditt hus är en sexleksak.

0850 Borrandet upphör. Jag tar ur mina öronproppar och jag njuter av att höra musiken som spelas på datorn! Lite härlig, kärleksfull reggae som påminner om livets ljusa stunder.

0851 B0rrandet fortsätter. Jag tror dom borrar närmare min lägenhet nu.

0852 Det kittlas lite småskönt av att golvet skakar.

0905 Borstar tänderna. Som trummis är jag van att följa takten. Jag märker att jag är sjukt effektiv till den ackompanjerande hundradelstakten som går ungefär så här: “ratatatatatatatatatatatatatatatatatatatatatata”.

0909 Stänger av datorn medans ljudet av War – Why Can’t We Be Friends dör ut.

0915 En ny fantastisk dag väntar. Jag drar in den härliga fräscha doften av arbetsplats och rättar till min halsduk. Funderar på att byta ut lappen i min sl-plastficka där det står “Salig är den som håller ut då han prövas” till en ny lapp där det står “Våld löser inga problem”. Men den skulle nog ryka av bara farten.

Jag har aldrig gillat Magnus Betnér. Han är bara så jävla cynisk och bitter hela tiden. Men nu börjar jag fan gilla hans attityd…tyvärr. Det är alltså så här han hämtar inspiration för att skriva nytt material?

Vad fan har jag gett mig in på? Jag har blivit tvungen att använda öronproppar för allt oljud. Borrandet har inte bara varit kostant hela förmiddagen, förutom lunchpaus, det har förvärrats. Och nu slipar dom också. På frågan till min kinesiska granne “Is it like this everyday?” svarar han “Yes, and they’re not done until a year and half or so I think”. En annan granne sa visserligen att borrandet inte är lika farligt alla dagar. Men satan i gatan, det här är ju tamejfan helvetet!

En snubbe utanför tunnelbanan delade ut ett roligt visdomsord på en liten lapp till mig för någon vecka sedan.

“Salig är den som står ut när han prövas” stod det på lappen, och nu ligger den i min sl-plastficka så att jag ser lappen då och då. Och det var nog meningen att jag skulle få den, för snart nog kommer jag gå ut och köra upp den största jävla borren jag kan hitta i Solna i hantverkarnas rövar! Och tro mig, jag kommer njuta av det!!

Om jag ska vara sådär harmoniskt jävla optimistisk, så kommer min gymträning gå riktigt bra framöver då jag kan ta ut min ilska och frustration på vikterna istället.

Skrattar bäst som skrattar sist, eller?…

När vanliga människor, med vanliga jobb, i det vanliga samhället, med vanliga rättigheter och som bor i vanliga hyresfastigheter råkar ut för stambyten blir dom omflyttade. Men när vanliga jävla studenter, som inte har några jävla rättigheter, eller någon jävla ekonomi, som bor i nerslitna jävla skithus som inte en jävel bryr sig om äntligen får nöjet att höja sin levnadsstandard genom renovering. Ja då ska dom satarna jävlar lida för det också och bo i skiten medan dom bygger om. Och inte fan var det någon information om ett stambyte på hemsidan när jag sökte lägenheten, och inte fan har någon jävel sagt nått när jag hämtat ut nycklar och pratat med hyresvärden. Istället blir det en riktigt jävla skön överraskning, som på julafton ungefär fast i helvetet, när man sjuk har konkat prylar en hel dag. Och jag ger blanka fan i om min retorik har hål och luckor i sig, om den ens stämmer överhuvudtaget. Jag är bara så jävla förbannad just nu att jag har god lust och regissera en splatterfilm med borr och slip.

Vaknade idag, första morgonen i min nya lägenhet, av att alarmsignalen på mobilen ljöd. Hade en 10 minuter lång dialog med min kropp om huruvida jag orkar gå till min praktikplats idag. I mitt tunga huvud ser jag helgens aktiviteter framför mig, och jag är inte förvånad över att jag mår som jag gör. Har egentligen varit i behov av att vara sängliggandes, sedan jag blev sjuk i onsdags. Men flytten fick mig ändå att flyttpacka efter bästa förmåga. I fredags var jag i rätt bra form, och vi hade då en spelning med bandet (vår tredje) som jag absolut inte ville missa! Efter spelningen blev det öl och karaoke, vilket kanske var en rätt osmart sak att göra när man är sjuk. Men efter en spelning är man sjukt taggad och uppspelt, och man vill gärna fira med bandet. Dagen efter var det bara att låta baksmällan och sjukdomen förpassas till Nangiala medan jag flyttpackade det sista. Och igår flyttade jag. Det gick jättebra, och var den smidigaste flytt som jag varit med om. Stort tack till M och K som hjälpte till.

Men som tidigare nämnt, är jag inte förvånad att jag mår som jag gör idag. Till råga på allt har jag lyckats flytta till ett hus där dom just nu gör ett stambyte. Så nästa torsdag försvinner vårat gemensamma kök, och vi kommer få använda grannkorridorens kök ett tag. Vi har då inga kylskåp och frysar, vad jag vet, som vi kan använda. Den 6:e mars ska dom byta ut mitt badrum, som jag inte kommer kunna använda på 5 veckor. Då får jag gå till en tom lägenhet i samma korridor och använda dess badrum under tiden. Hantverkarna är här varje dag och jobbar vad jag förstått. Det märks, för nu har dom borrat konstant sedan ungefär 8-tiden på morgonen.

Har lite dåligt samvete över att jag inte kunde vara på praktikplatsen idag. Jag har ju satsat så hårt på att visa framfötterna där, och jag tror det är en av anledningarna till att jag är sjuk också. Jag brukar alltid bli sjuk av samma anledningar, dvs att jag överanstränger mig under en period. Det var planerat att jag skulle vara med i ett projekt denna vecka, och nu har jag varit borta ett rätt långt tag. Ibland tror jag nästan att jag har sumpat min chans där bara för att jag är sjuk. Det känns inte bra. Med andra ord har jag lagt mycket press och förväntningar på mig själv, och det är något jag måste jobba på att motverka.

Och just nu är jag inte alls i form, på något sätt och vis. Kroppen är sliten, mentalt är jag sliten, mitt hus är slitet. Men det var ändå precis därför jag flyttade hit, för att få lite utmaning! Man måste ha det dåligt för att uppskatta det goda. Så jag är rätt nöjd ändå, även om jag längtar tills jag kommer i form igen.

Läste igenom att gammalt inlägg jag skrev 2004, där jag hade varit på synundersökning och fått reda på att jag bör skaffa glasögon. Det har gått fyra år och jag har fortfarande inte skaffat några glasögon. Jag har klarat mig galant. Med undantag från i början av min körlektioner då jag hade lite problem med att hinna se ortskyltarna längs med bilvägarna innan jag skulle svänga.

Men en vacker dag så blir det ett par fräcka brillor…

Jag såg av en slump ett avsnitt från serien Himlen kan vänta på SVT förra torsdagen och kände direkt starkt för temat. Så här står det på SVTs hemsida om serien:

“SVT-serien Himlen kan vänta handlar om vad som händer med en människa som får en diagnos om en dödlig sjukdom. Vad vill denna person göra med resten av sitt liv? Och hur kan alla i omgivningen hjälpa den som är sjuk? Under 1½ år har SVT filmat fem personer som mitt i livet drabbats av en svår sjukdom. Vi möter också deras anhöriga.

Det här är inte ett program om döden utan om livet, om hopp och om mod. De fem medverkandes berättelser är tänkta att ge tröst och stöd till andra i liknande situationer och till deras närmaste. Serien riktar sig naturligtvis också till alla som ännu inte drabbats då den både ökar förståelsen för hur det är att leva med en livshotande sjukdom samt är full av insikter. Genom att ta till oss av de medverkandes olika budskap kan vi kanske lättare möta varandra utan den vanliga rädslan av att göra eller säga något fel.

Alla som medverkar i serien gör det i hopp om att kunna hjälpa och inspirera och varje avsnitt har upp ett tema. Första avsnittet, Ett dödligt hot kan bäst beskrivas som en presentation av seriens huvudpersoner. I detta avsnitt berättar alla om hur de upptäckte sin sjukdom och hur de efter sin diagnos förändrat sin inställning till livet.”

Jag har nyligen avslutat en oerhört intressant bok som berör detta ämne till viss del – The Craft of the Warrior. Boken har verkligen fått mig att inte bara tänka på ett visst sätt kring livet, utan att också se till att leva livet så som jag tänker och vill leva det. Så här beskrivs den på Amazon.com:

“The path of spiritual knowledge and freedom has often been described by using the metaphor of “going to war”; hence the term “warrior.” Make no mistake, though, this book has nothing to do with violence or military action. It is not a Green Beret handbook and has no photos on how to perform a proper takedown. Rather, it is a textbook and reference manual on the development of spiritual power.

Many others have traversed this same territory, and the author is a student of various paths, and so he presents a synthesis of some of the threads he has encountered: Carlos Castaneda and the Toltecs, Dan Millman, Shambhala, G.I. Gurdjieff, the Feldenkrais method, A Course in Miracles, and Neuro-Linguistic Programming are his main sources, alongside his personal experience as a psychotherapist.

The result is a very useful and well-organized distillation of the ways and means to personal power — power over self, as opposed to power over others. People familiar with any of the above sources will find similar concepts here, but presented in a very straightforward format (as opposed to some of the storytelling styles of some of the sources). The seeking of personal power is, after all, a very practical pursuit, not something limited to stories about people who have had supernatural experiences or extraordinary teachers.

The warrior’s way represents simply the most effective and efficient way of living in the world: with minimization of energy waste and maximization of available resources, achieved through honing the self down to a fine point by relentless self-examination and action. It requires discipline, nonattachment, compassion, and surrender of self to be truly free, and these things are available to anyone. Spencer’s book makes this all the more clear in his drawing from many sources, showing that, truly, truth and opportunities for gaining power can be found almost anywhere you look.”

Boken ägnar bl.a. ett kapitel åt döden, eller rättare sagt människans förhållningssätt till döden. Man hör ofta kloka ordspråk som menar på att vi bör leva varje dag som vår sista för att njuta av livet fullt ut och det faktum att vi alla kommer att dö någon gång, så varför inte göra det bästa av den tid vi har på denna jord. Men är det ens möjligt att ha den inställningen? Och hur många anstränger sig ens för att fundera kring livet och samtidigt döden i vardagen? Boken tar både upp teoretiska och praktiska exempel för att ändra sina tankemönster till att bli bättre på att njuta av alla de ögonblick som en dag har att erbjuda, och verkligen jobba mot att vara en människa som utnyttjar varje ögonblick maximalt – utan att blanda in saboterande tankar och känslostämningar som oro, orimliga förväntningar och dylikt. Sedan jag läst The Craft of the Warrior försöker jag påminna mig själv så ofta jag kan, att jag bör njuta av alla ögonblick eller åtminstonde tro på möjligheten att varje ögonblick kan bli något extraordinärt om jag bara vill. Det är en läxa som jag har i bakhuvudet i att lära mig själv att vara i nuet, istället för att tänka på framtid och förflutet. Tankesättet får mig att handla mycket mer spontant, ärligt och genuint – och jag märker en stor skillnad på hur mina tankemönster numera ser ut jämfört med bara några månader tillbaka. Och då ska tilläggas att jag alltid känt mig stark i mina tankar även tidigare.

För att återkoppla till Himlen kan vänta så återspeglas detta i serien, bara det att det handlar om människor som faktiskt förbereder sig på att dö på riktigt. Det är smärtsamt att se, men ändå imponerande att se hur de alla har omvärderat sina livssätt och börjat njuta av livet på en helt annan nivå. Och om vi friska människor kunde lära oss åtminstonde lite av dessa tankesätt skulle världen se helt annorlunda ut.

Jag rekommenderar starkt boken och serien om det låter spännande och intressant. Boken är nog den mest tankeväckande som jag har läst, och jag hämtar dagligen övningar och inspiration från dess budskap. Jag gav faktiskt bort den till en person jag träffade på en fest för några veckor sedan. Vi hade många likadana synsätt på livet och jag kände att jag bara måste dela med mig av denna bok som verkligen öppnat dörrar till nya möjligheter.

Nu har jag dragits med en förkylning i flera veckor, och det tär på humöret måste jag säga. Jag har inte tränat på över en månad, och kroppen är inte i form. Jag kommer på mig själv med att gå runt och vara bitter, och jag hittar bara saker att klaga på känns det som. Och egentligen har jag ingen anledning alls att klaga eller vara bitter, för det händer massa roliga saker. Som tur är lyckas jag frammana bra humör när det väl gäller. Men visst saknas det nått ändå och jag känner mig mest oinspirerad och matt. Usch och fy! En skugga av mitt forna jag.

Jag har legat hemma och varit småsjuk nu i några dagar – så jag passade på att streckläsa Spelet skriven av Neil Strauss. Jag hade hört talas om boken innan, och det jag hade hört var i stort sett väldigt kritiska diskussioner kring hur hemskt boken tog upp kvinnosyn och förnedringstaktiker som så kallade “pick-up artists” använde sig av. Så jag undvek den och funderade inte mer på det. Men på senare tid hade jag hittat mer positiva recensioner av boken – och det går inte heller att komma undan att boken har en viss dragningskraft då det i grund och botten handlar om att nå fram till det motsatta könet. Något som ligger mig väldigt varmt och hjärtat

Boken är baserad på Neil Strauss egna upplevelser inom det som senare skulle växa till en förförelseindustri. Som en sann amerikansk “underdog” hade Neil själv varit oförmögen att ta kontakt med kvinnor ända fram tills han något av en slump stötte på världens främsta raggningsexperter som tog honom under deras vingar. I boken redogör Neil för hans förvandling till att själv bli den främsta raggningsexperten. Boken är ingen manual, men förklarar mer eller mindre grova drag hur det går till när de förför kvinnor. Detta blir till en livsstil för Neil och för många andra förvirrade pojkar. Och de är till slut så uppe i den att de lämnar sina gamla liv för att ägna sig åt att ragga på heltid. Jag kan inte påstå att Neil på något sätt förskönar livsstilen, då med tiden alla runtomkring honom – och även han själv – förlorar verklighetsuppfattningen och driver sig till en mycket osund livsstil fylld med svek, depression och orimliga förväntningar. Neil förstår själv till slut att livet inte bara handlar om att ragga, och att alla ofelbara raggningstekniker som han bemästrat och vidareutvecklat inte leder honom till ett lyckligare och rikare liv.

Boken var intressant att läsa, och visst kände jag igen mig i en del av taktikerna och metoderna bakom att ragga. Hela grejen med att ragga ser jag absolut inte som något dåligt. Självklart vill vi alla hitta en partner, det är det mest naturliga som finns. Och till stor del är det också ett spel, ett roligt spel som två stycken parter bör spela ömsesidigt. Jag har absolut inga problem med att använda mig av vissa repliker eller metoder för att fånga någon intressant tjejs intresse. Jag är beredd att göra vadsomhelst för att visa vilken intressant person jag är, utan att för den delen ljuga om mig själv. För jag vet inom mig själv att mina intentioner i slutändan är goda – och jag trycker inte ner människor eller får dem att känna sig dåliga för att uppnå mina mål. Precis tvärtom.

Det negativa med det hela som lyfts fram i boken är snarare att det finns människor som använder sig av effektiva raggningsmetoder i enda syfte att ha makt och kontroll över människor för att framhäva sig själva och utnyttja andra för täcka upp för sina egna brister. Och det i min mening tas till en absurd nivå hos många av karaktärerna i boken. Och det är bara att se runtomkring sig, jag behöver bara åka till Östermalm och hänga på Stureplan för att hitta sjuka raggningsbeteenden som grundar sig på makt, kontroll och status – inte på lekfullhet, ömhet och äventyrlighet.

Som jag skrev tidigare så har jag inga problem med att spela spelet, det är kul och en naturlig del av oss. Det var som jag läste någonstans att man kan se på raggning som en lek från våran barndom. Man leker med varandra, man är nyfikna och man retas. Det är roligt, oskyldigt och kan leda till en partner för livet.

Jag var och klippte mig förra veckan. Jag klipper mig på ett ställe som heter Holland Hair som ligger på Ringvägen. Man kan välja tre olika nivåer på frisörer som klipper en, och jag brukar välja den dyraste. Första gången valde jag det för att jag ville se om det var värt det – och jag jag blev verkligen nöjd med klippningen så jag har fortsatt med det dyrare alternativet. Det är skönt för frisörerna kommer med egna förslag om vilka frisyrer de tror skulle kunna passa, vilket aldrig har hänt när jag klippt mig på billigare salonger.

Denna gång fick jag en kortare frisyr än jag brukar ha, och det är grymt skönt att ha kort hår igen måste jag säga. Det torkar snabbt, är lätt att fixa till och man behöver inte ha lika många produkter i håret. Jag blev grymt nöjd med min nya frisyr och kommer nog att hålla fast vid den ett tag.

Igår såg jag på Quarnevalen vid KTH. Det var mäktigt. Jag solade på trapporna utanför KTH och somnade nästan, lyssnade på en häftig sambaorkester, solade ännu mer med L i som bor i korridoren tills solen försvann, spelade sällskapsspel och avslutade med att kolla på hockey-vm.

Idag har jag pluggat, sprungit 8 km samt tagit premiärdoppet för säsongen. Kroppen är i toppform, vädret är superbra, jag är utvilad och pigg, jag har sköna människor omkring mig – och ändå går jag runt med en svart klump i bröstet.

För ovanlighetens skull skriver jag en del pessimistiska inlägg här i min journal. Jag har känt mig som en obotlig optimist, framåtsträvare och livsnjutare ända sedan jag flyttade till Stockholm – och det är jag ju visserligen fortfarande i grund och botten. Men med ett sårat hjärta är det svårt att kunna njuta längre stunder av det livet har att erbjuda – känslan av tomhet smyger sig på även i de gladaste av stunder och allt faller som ett korthus. Det är jäkligt frustrerande, när man allra helst bara vill gå vidare – men det är så svårt att glömma.

Bättre tider kommer, det gör dom alltid.

05:00
Klockan är fem på morgonen. Jag har inte kunnat sova bra alls i natt då jag är sjuk – så jag blev tvungen att stiga upp. Det är så grymt frustrerande att vara sjuk när jag vet att jag missar saker som jag sett fram emot så länge! Vi har en jätteviktig kurs i skolan som jag väntat på jättelänge som jag nu hamnat efter i. Och så hade jag tänkt att åka till Örebro nu på lördag och gå på en inflyttningsfest, som nu känns avlägsen då jag fortfarande är sjuk.Men jag har mig själv att skylla. Jag har varit småförkyld sedan julhelgen, och ändå har jag tränat för fullt i gymmet och i simhallen. Jag har iofs mått bra och känt mig stark i kroppen. Men kanske har jag tagit i för hårt, för tidigt.

Jag får väl krypa till korset och erkänna att jag behöver lyssna på kroppen lite mer, särskilt eftersom att jag tränar ofta och hårt. Och det här är priset jag får betala för att jag nonchalerar mig själv. Grejen är ju den att jag tidigare extremt sällan blivit sjuk överhuvudtaget, trots att jag jobbat och tränat hårt. Att jag blir sjuk oftare nu beror nog på att jag gör extremt mycket saker sedan jag flyttade hit, och vilodagarna har blivit färre och färre.

Jag får se till att lära mig av mina misstag helt enkelt.

05:40
I och för sig kom jag att tänka på att korridoren kan ha att göra med att jag blir sjukare oftare nuförtiden. Alltid när man är krasslig är det någon annan som är krasslig också. Sjukdomarna sprider sig allt som oftast mellan korridorsmänniskorna.