Ända sedan jag hälsade på min far, och berättade för honom hur han hade sårat mig som barn, har jag lärt känna en glömd, förtryckt sida inom mig. Det är en ilska. Jag har inte varit arg sedan jag var barn. Då kunde jag bli ursinnig. Jag tog ut allt på min mor. Det var min ilska för min far som hon fick ta. Jag såg rött, jag slog sönder saker och skrek. Om det inte hade varit för att jag var så ung, hade min mor inte lyckats hålla mig nere fysiskt. Och jag hade antagligen gjort många hemska saker med min omgivning och kanske också med mig själv. Min mor klarade inte av mina humör, jag var utom kontroll. Det var ett kaos av ursinning ilska, panik och desperation!

Jag visste det inte då, men nu vet jag vad denna hemska man har gjort mot mig. Berövat ett barn sin barndom, sin rätt till kärlek. Han är en patetisk man, och min ilska vill bara spotta och slå på honom. Min mor gjorde väl det enda hon kunde komma på. Hon tog mig till terapeuter. Jag gick totalt i sex års terapi. Detta var i en mycket ung ålder. Jag visste inte vad livet hade att erbjuda, jag visste inte hur världen såg ut ännu. Efter terapin var jag fromm som ett lamm, och har varit så ända tills nu. Jag kunde inte göra en fluga förnär. Jag var blyg, tillmötesgående, snäll. Hela mitt liv har nöjt mig med småsmulor. Jag har aldrig förstått varför människor skulle vilja ge mig saker och se till att jag har det bra. Jag har aldrig trott på det! Jag blev självständig i en tidig ålder. Jag ville klara mig själv, jag ville klara mig utan människor. Ju äldre jag blev desto mer självständig blev jag, och samtidigt mer ensam. Jag kunde inte förstå mig på världen, jag var så rädd för alla människor samtidigt som min innersta önskan var att kunna ge av mig själv till dem och skapa relationer för livet. Min innersta önskan var att få kärlek, men jag var för rädd för att ge av den.

Så jag blev en tänkare, en grubblare. Jag analyserade allt, på distans. Utan att känna. Jag kunde endast känna i min ensamhet när ingen annan var i närheten. Jag vet inte vilken slags terapi jag fick, jag minns ingenting av de sex åren. Idag undrar jag om terapeuterna berövade ytterligare en sida hos mig själv, eller om det var jag själv som gjorde det. Varför fick jag inte vara arg? Tyckte de att jag inte hade rätt att vara arg? Jag tror de lärde mig att kontrollera min känslor – för den förmågan har jag haft hela mitt liv. Och med de krafterna gjorde jag ett val. Som hjärtekrossat barn stängde jag mig för världen. Om världen fick mig att må så dåligt, om världen skulle krossa mitt hjärta – då ville jag inte vara en del av den längre. Och så levde jag mitt liv, som en halv människa. Som en människa med förnuft, och ingen känsla.

Jag har ljugit för alla, jag har ljugit för mig själv. Det ni har sett är inte en människa, det är ett resultat av ondska, sorg och rädsla. Men precis som blommor växer ur asfalt, har jag kravlat i smuts och jord för sakteligen kunna se solen. Jag har försökt räcka ut min hand, trots min rädsla. Världen är inte god, den är heller inte ond – den bara är. Det har jag lärt mig. Jag har blivit spottad på, en del människor har sett mina styrkor som svagheter när jag försökt närma mig dem med blödande hjärta. Jag förlåter er! Och människor har också försökt möta mig och älska mig. Jag klarade inte av att ge tillbaka, men jag kommer vara för evigt tacksam för de som har försökt. Jag älskar er!

Jag kan med stolthet se tillbaka på mitt liv och säga att jag har behandlat människor väl i mitt liv, även fast vissa har blivit sårade av mina rädslor. Förlåt! Men förstå att som jag själv har blivit sårad vill jag aldrig såra en annan människa så länge jag lever!

Det är nu så nära. Det är dags för mig att resa på mig, att börja gå, springa, hoppa, sjunga. Det är dags för mig att möta min sanna mänsklighet. Jag stirrar mina sista rädslor i vitögat. Jag har redan mött många av dem, men jag har några kvar. Styrkan som detta har gett mig har fått mig att inse att jag är satt på denna jord för att göra stora saker, inte bara med mitt eget liv utan med andras liv. Jag vet vad ensamhet är för något, jag behöver den inte längre. Jag behöver få folk att inse att de har en obegränsad potential, och innan jag kan göra det gäller det att jag hittar min egen obegränsade potential. Den är nära, jag känner den inom mig. Jag tänker ofta på hur stora människor i historien betraktats som galna. Det är en hårfin linje. Jag spelar gärna narren, jag berättar gärna sanningen för er. För jag bryr mig inte längre om människor spottar på mig, skrattar åt mig och kallar mig galen. Nu vet jag vad min ilska gör för mig. Jag måste tro på den, jag måste möta sanningen.

Den villkorslösa kärleken.

Jag hade en ny stark dröm inatt. Jag drömde att jag fann ett lejon och dess unge i en park, jag tror det var här i Stockholm. Antagligen hade jag gått planlöst och stött på lejonet och dess unge. Jag blev förvånad och rädd. Jag frös till. Och tiden stod stilla för ett ögonblick då jag stirrade rakt på det vuxna lejonet. Jag undrade vad som skulle hända, skulle jag bli attackerad? Tiden rörde sig slow motion, men min attityd började förändras. Jag såg inte längre lejonet som ett hot, utan som en hona som endast försökte skydda sin unge. Vad gjorde dom i denna park? Mitt i en stad? Hur hade de kommit hit?

Jag kände ett mod växa inom mig, en medkänsla. Jag tog mod till mig och gick varsamt fram emot lejonet, jag kände mig inte lika rädd längre. En trygghet spred sig inom mig och för att inte skrämma lejonet visade jag mig sårbar. Jag var nu så nära lejonet att det lätt hade kunnat slå emot mig och dödat mig. Jag visade underkastelse och la mig ner på marken samtidigt som jag rörde mig ännu närmare. Lejonet tog emot mig, jag klappade det och kramade det. Lejonet gjorde detsamma. Det var nästan som om vi lekte, som om vi hade känt varandra sedan tidigare.

Lejonungen var i en mycket ung ålder, och kunde inte klara sig utan sin mor. Det var sårbart, svagt. Det behövde beskydd och trygghet i en såpass utsatt miljö. Jag började vandra med lejonen, jag ville hjälpa dem. Hur visste jag inte, men jag ville inte för något i denna värld lämna deras sida. Jag var deras beskyddare, de var min familj.

Av någon anledning hade jag blivit separerad från lejonen. Jag tror att jag behövde lämna dem ett tag för att hitta en lösning och föra dem till säkerhet. Jag minns att jag återvände till parken för att mötas av en växande folkmassa som omringade lejonen. Människorna var så fascinerade av lejonen att de inte såg att lejonen blev mycket rädda av den växande folkmassan som närmade sig. De brydde sig inte, de hade ingen medkänsla. De såg bara ett spektakel. Folkmassan blev bara större och större, och närmade sig lejonhonan och ungen. Jag såg på honan hur hon skyddade sin unge mot hotet. Jag sprang mot dem, skrek mot folkmassan att backa. Jag ryckte dem åt sidan för att ta mig fram till lejonen och ge mitt beskydd. Jag kände desperation, jag hade en ursinnig vilja. Jag var bara tvungen att ta mig fram! Sedan vaknade jag. Och jag fick inte veta om jag tog mig fram till dem eller inte.

Jag får ta reda på det. Livet väntar, och jag ska dit!

Jag har drömt väldigt starka drömmar nu i ett par dagar. Jag vaknar upp med starka känslor. Igår var jag jättearg, idag känns det i hjärtat – någon slags sorg. Humöret sveper förbi efter att jag ätit och välkomnat dagen ordentligt och allt blir bra. Men jag kan inte låta bli att fundera på vad det är som mitt undermedvetna bearbetar i sömnen. Jag har släppt allt vad trygghet innebär i mitt liv just nu, jag ger mig ut i det okända och vet inte vart jag hamnar för vart ögonblick. Jag tror jag har fått stressrelaterade utslag på armarna. Dom kliar lite grann. Med i all utveckling som har hänt i mitt liv på sistonde har jag kommit till en punkt där jag bara släpper fram känslorna och låter dem passera. Det känns så naturligt, så mänskligt. Och trots att jag släpper fram både bra och dåliga känslor, mår jag bra. Jag känner mig hel, och mer obegränsad för var dag. Jag betar av mina största rädslor, de rädslorna som formade mig som barn. Jag skalar av mina lager och hittar människan och barnet i mig. Det är ensamt, det gör ont men samtidigt är det storslaget, fullt av kärlek och helande.

För några veckor sedan bestämde jag mig helt spontant att ringa min pappa som jag inte haft kontakt med på 5 år, och dessförinnan väldigt sällan. Han är en del av mitt förflutna som format mig. Och jag har äntligen blivit stark nog att inse att det är min rätt att kräva honom på den sanning jag behöver för att gå vidare. Jag åkte upp och hälsade på honom, han var en skitstövel. Men nu vet jag det. Det finns gott i honom också.

Mitt liv är så konstigt just nu, men samtidigt känns det naturligt. Allt har varit mycket intensivt och rent ut sagt galet. Jag inser att jag behöver människor omkring mig. Jag insåg för ett tag sedan att hela mitt liv har jag varit social och omtyckt, men aldrig låtit mina relationer gå på djupet. Så jag började jobba med det efter att jag hälsat på min pappa. Det var sidor i mig själv som jag återfick efter att jag träffat honom, och jag har börjat fördjupa mina relationer med mina vänner och familj. Det känns tryggt, och jag känner tillit som jag inte känt förut. I den tilliten, till mig själv och till andra, hittar jag styrka. Jag är mycket mer ärlig med vem jag är. Det är en befrielse, och jag märker att människorna omkring mig tyr sig till mig mer än förut – antagligen för att jag tyr mig till dem.

Jag är en kokande kittel av känslor och humör. Och jag kan ta alla känslor och humör som dyker upp, jag accepterar dem och de är en del av mig. Tänk att den mänskligheten varit dold i mig under så stor del av mitt liv. Men det spelar ingen roll nu. Allt som spelar någon roll är att jag är på väg någonstans, att jag växer. Det går snabbt, och jag försöker släppa taget så att jag kan flyga fram i oändlighetens äventyr.

Så vad händer nu? Framtiden ligger för mina fötter, och jag har lyckligvis redan satt igång med det som jag vill göra i mitt liv.

Jag kommer att sparka igång två karriärer, den ena har redan börjat, och den andra är i startgroparna och kommer att sätta igång så snart som möjligt. Det roliga är att jag inte sökt medvetetet efter dessa möjligheter, de har erbjudits mig utan att jag egentligen frågat eller ens varit medveten om att möjligheten funnits. Det är genom mitt sätt att vara och genom att visa min vilja och passion som människor i min närhet har erbjudit mig möjligheter som jag inser är precis i linje med vad jag vill göra.

Den ena karriären är i webbranschen. Jag kommer att jobba med en fantastisk människa, och vi har fått en väldigt bra relation med varandra ända sedan vi först träffades. Vi kommer att jobba med idé, strategi, koncept och jag även med produktion (formgivning). Vi kommer att jobba med större kunder. Då den här personen redan har lång erfarenhet i branschen, och redan har ett stort nätverk omkring sig så är det för mig den absolut bästa vägen att komma in i branschen. Inte nog med att jag får jobba med en människa som kommer vara en viktig person i mitt liv – både privat och yrkesmässigt. Jag får jobba med någon som kan lära mig allt om branschen, och dessutom får jag göra det som jämlike då jag går in som partner i detta.

Den andra karriären är faktiskt något som jag hela mitt liv på något vis dragits till. Och ju mer jag har växt som människa desto mer uppenbart har det varit att ta det här steget. Jag kommer att bli livscoach. Också här har jag träffat en fantastisk människa som redan jobbar med det detta och som ska starta en egen verksamhet där han vill samla bra människor omkring sig – och som jag har fått äran att vara en del av. Likheten med ovanstående karriär är snarlik. Det är en människa som jag har fått en väldigt bra relation med, och som också kommer vara en viktig del av mitt liv – både privat och yrkesmässigt. Det är också en person som redan har erfarenhet av coaching, av att leda och inspirera människor – och jag går in som jämlike i detta.

I båda karriärerna handlar det om människor som inte är mina chefer, utan mina jämlikar. Det är också båda projekt som jag får vara med att forma från grunden och skapa en gemensam vision kring. Jag lägger min tillit till dessa människor, då jag tror på dem. Och de lägger sin tillit till mig, för att de tror på mig. Och vi tror att det vi gör kan bli riktigt, riktigt stort där många människor kan bli påverkade och inspirerade.

Jag har hittat mitt kall i livet, och det är att hjälpa andra människor tro på sig själva. Jag vill från botten av mitt hjärta att alla människor ska kunna leva i total frihet, glädje och lycka. Det är min livsuppgift som jag nu efter 27 år har hittat och kommer att förverkliga!

Jag tror det har framgått klart och tydligt, att det händer mycket fantastiska saker i mitt liv. Ordet fantastiskt förekommer i var och varannan mening verkar det som. Och allt som har hänt mig, hur jag har börjat se på världen ur ett helt annat perspektiv och hur jag märker att andra tycker om mig för detta sken som lyser ur mig, må vara genuint och uppriktigt fantastiskt och till och med magiskt. Men idag känner jag att luften har gått ur mig. Det är en del av livet också.

Ett bra tag nu har jag fått precis allt jag önskat mig, för att jag velat ha det och jag har visat mina viljor och intentioner för världen från botten av mitt hjärta – som i sin tur har belönat mig för det. Och det kan jag inte vara nog tacksam för. Jag hittat ett sätt att leva på som tillåter mig att leva precis som jag vill – i frihet.

Förra veckan fick jag ett erbjudande om att gå in i partner i ett företag, som jämlike och jobba tillsammans med en människa som jag respekterar väldigt mycket och som jag ser upp till som en förebild. Det var ett självklart steg att ta och jag känner att det kan leda mig till något stort, då jag har chansen att få jobba på den nivå som jag vill jobba och förverkliga det jag önskat mig i min karriär. Min motivation är på topp, och jag känner att jag kan gå hur långt som helst. Det kan vi alla, bara vi tror på oss själva. Och jag tror på mig själv.

Jag har också på senaste tiden gått med i en diskussionsgrupp för filosofi, psykologi och personlig utveckling. Där har jag träffat inspirerande människor som är som mig. Sådana människor har jag knappt alls träffat i mitt liv förrän nu, och det känns som ett steg närmare till att hitta hem. De berättar historier om sitt liv för mig, och jag berättar för dem. Vi är öppna och ärliga med varandra trots att vi inte träffats tidigare. De hjälper mig att fortsätta tro på mig själv och fortsätta utvecklas, och jag hjälper dem i gengäld. Jag börjar samla ihop min flock och bygga relationer för livet.

Jag har flyttat till en ny studentkorridor, där det visserligen pågår ett stambyte, men jag har en vacker utsikt från åttonde våningen som jag kan filosofera till. Och alldeles i närheten ligger det ett slott i en park, vid vattnet. Där man kan promenera och fortsätta filosofera och känna att naturen frodas även i storstaden. Kontrasten är så vacker och den får mig att känna att allt är möjligt – om det gröna växer även i betongdjungeln. Ibland rullar jag en joint och sätter mig på en pir, där jag ser hela Kungsholmen upplyst framför mig. Jag betraktar höghusen, fyllda med människor som alla letar efter mening i sina liv. Vi gör alla vårt bästa, vi försöker – det är det enda vi kan göra. Det är vår revolution, vår tid. Cannabisruset intensifierar kärleken som jag redan har inom mig, känslorna tar över och själen är i fullständig harmoni. Sinnesintrycken överväldigar mig, och jag ser världen som ett nyfött barn. Jag kan promenera i timmar och bara utforska.

Och ovanstående punkter representerar bara de fysiska, jordliga aspekterna i livet som jag lever. Den mest makalösa upptäckten, är mitt eget andliga uppvaknande. Att känna samhörighet med universum, att plötsligt börja se hur saker och ting är sammankopplade, vad det innebär att vara en människa på denna planet – kärleken till alltet och ingenting. Jag hittar svaren inom mig instinktivt, som om det vore det enda jag hade gjort hela mitt liv, som om det vore det jag var skapad för att göra. Svar som det tidigare tog mig flera år för mig att hitta och förstå. Mitt medvetande expanderar dag för dag och jag tar mig allt närmare och närmare en optimal upplevelse av mitt liv, min existens och min kärlek. Mina livsmål avverkas på ett sätt som jag inte trodde var möjligt bara för en kort tid sedan. Det ena målet efter det andra, jag hittar mening överallt och kärleken fyller mig.

Men jag gör det ensam. Och idag slog det mig, det jag redan visste är min största utmaning och längtan – att hitta någon att dela det med. Och nu, när jag känner mig kraftlös finns det ingen i mitt liv som jag kan vila hos. Idag känner jag saknad och tomhet i ett liv som annars är fyllt med så mycket liv.

Men vet ni vad, jag gör det som du och jag, och alla andra gör – jag kämpar vidare. Och en sak som jag också har lärt mig är att när man är på väg att ge upp, när man håller på att förlora hoppet och hjärtat slår svagare och svagare – då kommer oftast räddningen när man minst anar det.

Idag vilar jag i tomheten. Imorgon vilar jag i någons kärlek.

Vilken vecka det här har varit! Pust!
Det började i måndags då jag hade min första dag som praktikant på en webbyrå på söder. Min dygnrytm hade blivit så omvänd så att jag lyckades bara sova i fyra timmar innan jag skulle dit. Dessutom var jag spänd. Det har verkligen känts som att “this is it”. Denna praktikperiod är det viktigaste jag kommer att göra under dessa två år som jag har studerat på Nackademin. Mina mål är klara, jag vill bli anställd! Utöver det har jag känt att det finns så mycket potential i denna bransch. Jag har känt starkt att jag kan tänka mig att gå vidare till att bli projektledare/produktionsledare och att på något vis jobba i en ledningsposition någon gång i framtiden.

I alla fall var jag mycket ivrig att få en bra start på byrån, och jag ställde nog lite väl höga krav och förväntningar på mig själv. Men det skulle inte visa sig vara förgäves. Jag tågade in min första dag, och mentalt var jag redan kompis med alla men konstigt nog samtidigt rädd och osäker. Jag presenterade mig själv det första jag gjorde, genom att högt och tydliga berätta lite kort vem jag var och sedan skaka hand med alla och presentera mig personligt. Det är inte vad man säger, utan det är hur man gör det. Det är något som jag har lärt mig, och det stämmer till fullo. Vi människor kommunicerar med kroppspråk, inte ord. Därför kan du aldrig förvänta dig att du kommer undan med att ljuga, för ditt kroppspråk bedrar dig. Därför har vi människor egentligen inget val än att vara ärliga med vilka vi är, och hur vi mår. Allt annat är onaturligt, och leder bara till negativa känslor och misslyckade relationer till oss själva och andra människor.

Det är en grundsten till hur jag ser på att man ska lyckas med att växa som människa och utveckla sitt inre. Det är inte naturligt att ljuga, därför ljuger man inte. Istället jobbar man med sig själv. Mår man bra inombords ser andra människor detta direkt. Och detta leder i sin tur till oanade möjligheter i livet! Och viktigast av allt, folk accepterar dig för den du är. För bland det vackraste vi människor har är våran essens, utan fasader och masker (som jag har skrivit om i tidigare inlägg). Det är omöjligt att neka någon sin essens, då människor oftast bara plockar fram den i livets svåraste och svagaste stunder. Och alla människor vet vikten av vår essens, bara att vissa glömmer bort den då och då.

Dessa funderingar har jag haft i huvudet sedan nyår, och jag försökte att tro på dem – men jag hade inte fått det bekräftat för mig. Men i alla olika slags sociala interaktioner som jag mött sedan min inre förändring har gett mig oehört direkt feedback med fantastiska resultat och omdömen från andra. Men under den här veckan har jag haft det tufft. Mentalt har jag fått jobba hårt för att hålla fast vid den inre essensen. Pressen av att måla upp fasader har funnits där, och ibland har jag känt att jag varit på väg att falla tillbaka i tidigare tankemönster. Och jantelagen kommer ibland svepandes som en otäck storm. Varför denna jantelag?! Varför existerar den överhuvudtaget?

Idag hade vi fredagsöl på jobbet. För var dag har jag känt mig mer avslappnad och harmonisk. Men jag visste fortfarande inte vad dom andra tyckte om mig efter den första veckan avklarad. Det jag fick höra under kvällen var att folk var imponerade av hur jag hade kommit in den första veckan, jobbat hårt och gjort mycket bra intryck på alla som jobbade där. Faktum var att folk verkade så imponerade att dom menade på att dom knappt haft någon bättre praktikant efter den första veckan. Och det var så skönt, för det var just den bekräftelse jag behövde. Alla drastiska inre förändringar som jag gått igenom sedan julen har visat sig vara precis så varaktiga som jag hade önskat, det har visat sig att relationerna jag får med människor nu är djupa, ärliga och uppskattade, det har suddat ut min lilla tvivel som funnits där i bakgrunden hela tiden. Rädslan att förlora det som jag har vunnit.

Jag har många utmaningar kvar, hela livet är en utmaning. Så trots mina positiva inlägg så har jag absolut inte lutat mig tillbaka och funnit mig i att vara nöjd. Utan den viktigaste lärdomen är att man inte ska tro att resten av livet blir lätt som en pannkaka bara för att man har utvecklat sig själv och kommit till insikter. Utan snarare har jag kommit fram till lärdomen att jag vet hur jag ska göra för att leva livet. Jag vet att jag måste vara ärlig mot mig själv, möta mina rädslor oavsett hur rädd jag är och stå upp för och tro på den jag har blivit och kommer bli. Vi lever i konstant förändring, och nyckeln är att flyta med och förändra dig själv, förnya dig själv gång på och gång och låta dina erfarenheter och lärdomar bli till vishet som du kan falla tillbaka på när du är osäker på åt vilket håll du skall gå. Det är ett recept som jag har svårt att se kan misslyckas, nästan oavsett vad du företeer dig med här i livet.

Jag har börjat se denna jul som före- och efter den nya Krilich. Den nya Krilich har verkligen slagit ner som en bautasten hämtad från Asterix och Obelix i huvudet på mig. Och det har också gått upp för mig vad det är som jag faktiskt har lärt mig.

Den gamla Krilich var flexibel, öppen, såg allting med positiva ögon och var inte rädd för nya situationer, medlade mellan människor, var übersocial och kunde bli kompis med vem som helst. Det låter väl som positiva egenskaper ändå?

Den nya Krilich har integritet, självförtroende, självkänsla, säger vad han tycker, räds inte att vara ärlig och dela med sig av sig själv på ett varmt och genuint sätt, kan ryta ifrån och vara arg, blir ledsen när folk är elaka och säger det också till dem, är omhändertagande, inspirerar människor, har ett högt värde för andra, andra har ett högt värde för honom, lever i nuet, vet att hans fel och brister i själva verket är styrkor, är ärlig med sina fel och brister oavsett om det är en människa han just träffat eller känt under en längre tid, är mer spontan, behandlar människor så som han själv vill bli behandlad, skapar djupare relationer med människor som aldrig förr, vet att ens inre kvaliteter – utstrålning, genuitet, ärlighet och öppenhet gör all skillnad i alla slags typer av relationer, bestämmer sig för någonting och gör det (i 9 fall av 10), kan älska förutsättnings- och villkorslöst.

Den gamla Krilich lyssnade inte på sig själv alltid, satte erfarenheten och upplevelsen av någonting framför sina egna behov, spelade olika roller i olika situationer, var rädd för människor som tycktes vara starkare än honom, var försiktig bland nya människor trots hög social kompetens, anpassade sig till andra för att skapa bra relationer, hade orimligt höga förväntningar på sig själv ibland, planerade saker som han inte genomförde alla gånger, sökte bekräftelse hos andra, brydde sig om vad andra tyckte om honom, tyckte att det yttre var väldigt viktig.

Den nya Krilich kan bli plötsligt arg och måste hindra sig själv från att säga dumma saker, blir mer sårad än förut när folk är elaka mot honom, känner mer och mer agg mot samhället och kulturen vi lever i (men tycker att många saker också är bra med det/den), har sämre tålamod med människor, är mer kräsen med vilka slags människor han vill ha omkring sig, är mer benägen att släppa fram destruktiva sidor hos sig själv, är sämre på att anpassa sig, är mindre flexibel i vissa situationer.

De människor som jag har haft tillfälle att beröra dessa ämnen med har kommenterat och sagt att de ser en positiv skillnad i hur jag är som person nu. Vilket är jätteskönt att höra och är precis den bekräftelse jag behöver för att kunna förankra mitt nya jag i mig själv.

Det är kul att göra listor, och den här listan är nog den roligaste jag gjort. Roligare än fredagsfrågor och blandbandslistor i alla fall.

Någonting har slagit till som en blixt från klar himmel ikväll, någonting som gör att jag känner mig absolut tvungen att vara så ärlig och utlämnande som jag kan vara. Jag antar att det är mitt nya liv som säger hej. Jag måste göra detta.

• En gång när jag var i 20-års åldern sprang jag hela vägen hem från Svenssons (senare K5) till vivalla gråtandes. Jag hade haft en utekväll med kompisarna så som vi hade många gånger i veckan på den tiden. Jag var så blyg och osäker på krogen, och kände mig så förråd av alla människor som inte hade det minsta intresse i mig. Och människor som trots detta sa och gjorde elaka saker när jag bara ville få kontakt med dem. Jag insåg inte då vilka skitstövlar folk kunde bli när dom drack. Världen krossade mig.
• I 21-års åldern var det jag som var skitstöveln. En krogkväll slutade med att de folk som jag hade varit ute med fick berätta vad som hade hänt dagen efter, jag slutade minnas under förfesten. När vi var på väg upp på stan bröt jag ihop och började gråta vid busshållplatsen, en väninna tröstade mig. Har ingen aning vad jag var ledsen för. Senare i krogkön började jag mucka bråk med en bekant som var 100 kg punkare mot mina taniga 60 kg. Som tur är så verkar inte större personer vilja bråka med mindre personer som mig själv, annars hade jag nog varit i många slagsmål vid det här laget. Det var ett mirakel att jag kom in på krogen så full som jag var. Inne på krogen hade jag träffat bekanta och av någon anledning örfilat dem. Där hade jag också kunnat få stryk, men antagligen kände dom väl någon slags barmhärtighet då dom måste tyckt synd om mig. Efter denna kväll insåg jag värdet i att kunna dricka måttligt. Förutom ett par få snedsteg med alkoholen som berott på att jag druckit på tom mage, har jag hållt mig i schack. Och jag är inte särskilt intresserad av att dricka alkohol överhuvudtaget, det finns andra saker här i livet. Och för er som har råkat ut för mina värsta  snedfyllor ber jag så hemskt mycket om förlåtelse, det var inte meningen och jag förlorade kontrollen.
• Jag har inte träffat min far på många många år. Jag vet inte längre hur han ser ut, eller exakt var han bor eller exakt vad han gör. Han är alkoholist, eller var i alla fall. Det känns som hans frånvaro har skapat ett hål i mig. Och jag vet inte om jag någonsin kan fylla det hålet, och så länge som det inte är fyllt kommer jag alltid sakna en del av mig själv. När jag höll på att bli far när jag var 21 fylldes jag av en stark känsla av att samla min familj och låta mitt då ofödda barn bli den kraft som förde alla samman oavsett vilket språk som talades. Det blev inget barn då, men när jag blir pappa igen vet jag att jag kommer att känna samma sak åter igen. Och kanske då kan jag fylla hålet som saknas i mig.
• Jag har nog aldrig i vuxen ålder gråtit så mycket som när mitt ex L fick missfall. Jag minns det så klart när hon ringde mig. Det skulle bara vara ett vanligt besök hos barnmorskan, 5 dagar innan det första ultraljudet. L hade känt sig orolig. Jag hörde på hennes röst redan när hon uttalade den första stavelsen att något var fel. När hon berättade att det var missfall förmådde jag mig inte att tala. Jag fick ur mig något och la på, sedan grät jag och snorade tills jag trodde att mina lungor skulle gå sönder. Konstigt nog kände jag mig lättad när allt var över. På något vis var det meningen att det skulle hända, och upplevelsen skapade ett nytt rum i mitt hjärta som är reserverat för mina framtida barn. I flera år efter händelsen blev jag enormt avundsjuk på alla omkring mig som fick barn.
• De starkaste minnena jag har som barn var när jag var tvungen att åka hem från min far efter att ha bott hos honom på lov eller helger. Varje gång jag lämnade honom kändes det som att någon jag älskade hade dött och jag grät alltid trots att jag försökte vara stark. Jag känner fortfarande känslorna klart och tydligt när jag minns tillbaka. Med tiden försvann min kärlek för honom, och jag hälsade på allt mer sällan tills jag inte hälsade på alls. Jag klarade inte av att gång på gång förlora honom. Det absolut jobbigaste tillfället var när han hälsade på mig i Örebro på min födelsedag. Det var första och enda gången han var i Örebro. Vi gick runt på stan och han köpte presenter till mig, och vi åt middag på Slottskällaren. Jag vinkade av honom på stationen, jag höll mina känslor i schack tills det att han hade åkt. Jag trodde att jag hade besegrat mina känslor. På bussen hem bröt jag ihop och började gråta, jag försökte vara så tyst som möjligt så att ingen skulle höra mig. Men det var lönlöst. Jag slängde mig av bussen när jag kom fram och sprang hem. Jag minns att jag låg i sängen och jag såg hans ansikte framför mig oavsett om jag blundade eller hade ögonen öppna. Jag grät tills kroppen inte orkade längre. Jag gråter när jag skriver detta, trots att det har gått mer än 15 år sen händelsen.
• Det var först i 20-årsåldern som jag började lita på människor igen, och då hade jag ändå fortfarande svårigheter med detta i vissa situationer. Fram till jag var 17-18 trodde jag att alla människor var ute efter att skada mig, och jag vågade aldrig visa vem jag egentligen var och släppa ut mina känslor. Jag var livrädd för att ha relationer med människor, särskilt tjejer. Ändå har jag alltid haft ett enormt behov av att gå på djupet med saker, och diskutera livet och livsfilosofi. Så långt som jag kan komma ihåg har jag sökt ideligen efter mig själv och mitt rätta jag.
• På min student fick jag reda på av min mor att jag under min barndom hade gått ca totalt 6 år till psykologer. Jag har förträngt allt, förutom tre svaga minnen jag har från olika psykologmottagningar. Det har lämnat mig med en enormt viktig förmåga att hela tiden söka i mitt inre efter svar. Man kan säga att jag är min egen psykolog. Jag är enormt tacksam för denna förmåga. Den har tagit mig långt och kommer att fortsätta att göra det under resten av mitt liv.
• Jag har fått höra att jag är rätt intensiv som person, och jag kan vara påträngande när jag ställer djupa och personliga frågor till människor som inte är bekväma med att svara på dem. Det är inte min mening att ställa er mot väggen och få er att känna er obekväma. Det bottnar i att jag är så pass van med att grotta i sådana frågor att det är helt naturligt för mig i de flesta situationer.
• Jag gillar att skryta men försöker tänka på att vara mer ödmjuk. Ibland tycker jag det känns fult och som en ovana men oftast tycker jag bara att det är hälsosamt att framhäva sin styrkor och upplevelser som man har varit med om som man är stolt över. Jag ljuger aldrig om saker som jag har varit med om, även om jag misstänker att det kanske ibland kan låta så.

Jag skulle kunna skriva mer, men jag kommer inte på något just nu. Det positiva är att jag skulle kunna skriva en oerhört mycket längre lista där jag tar upp saker som har varit underbara i mitt liv.

Visst har jag tyckt synd om mig själv då och då under mitt liv. Men i ärlighetens namn har jag alltid tänkt på att det finns människor som har det värre, och även under mina värsta perioder har jag alltid känt att livet har mycket att erbjuda bara jag ger mig attan på att kämpa vidare. Alla mina upplevelser har gjort mig till en bra människa och jag älskar mig själv till fullo. Jag är glad för allt jag har fått uppleva och jag är stolt över det jag har åstadkommit med de förutsättningar som jag har haft – och jag kommer alltid vara stolt över mig själv i det stora hela.

Det jag skriver nu har jag suttit och tryckt på under många år av mitt liv, och jag har alltid velat vara öppen med mina upplevelser. Men först nu gör jag det offentligt för vem som helst att ta del av och det känns jävligt bra just nu. Hoppas det känns lika bra imorgon, och för all framtid.

Nu har jag dragits med en förkylning i flera veckor, och det tär på humöret måste jag säga. Jag har inte tränat på över en månad, och kroppen är inte i form. Jag kommer på mig själv med att gå runt och vara bitter, och jag hittar bara saker att klaga på känns det som. Och egentligen har jag ingen anledning alls att klaga eller vara bitter, för det händer massa roliga saker. Som tur är lyckas jag frammana bra humör när det väl gäller. Men visst saknas det nått ändå och jag känner mig mest oinspirerad och matt. Usch och fy! En skugga av mitt forna jag.

Det slog mig för ca en vecka sedan att jag skulle sluta raka mig under två veckor. Jag har aldrig riktigt sparat ut till skägg förut, men varit nyfiken på hur det skulle se ut. Så nu, ca en och halv vecka senare kan jag bara konstatera att jag trivs väldigt bra i skägg. Och folk runtomkring mig tycker att det passar. Det lägger nog på ett par år på mitt annars ungdomliga utseende, vilket är rätt skönt faktiskt. Jag återkommer med bild på detta så får ni döma själva.

Inlägget redigerat 2008.08.12

Här kommer lite skäggbilder