Browsing the tag kultur
Jag läste en artikel i DN idag om att det har hittats ett tjugotal dumpade spädbarnskroppar som spolats upp vid en flod. Chockvärdet i denna nyhet om det hade utspelat sig i Sverige går inte att föreställa sig. Det skulle sannolikt vara en av århundradets största skandaler med kraft att skaka hela landet i sina fundament.
Med Kina är det dock annorlunda. Jag tror att förväntningarna i vår kultur ligger på en annan nivå då vi har vant oss vid att gång på gång kritisera och ifrågasätta de mänskliga rättigheter som den kinesiska kulturen upprätthåller. Nyheten är inte särskilt högt placerad på DNs förstasida och verkar inte förekomma alls på Aftonbladet efter en snabb koll. DNs rapportering är saklig och utan moraliska inflikningar. Det framgår inte varför barnen blev dumpade och således är det också svårt att bilda sig en större uppfattning om de bakomliggande orsakerna och slagkraften som incidenten har för Kina.
Flera saker intresserar mig med denna typ av nyhetsrapportering som jag tror mig se spegla vår kultur, västvärldens och Kinas kultur i samspel.
Till att börja med kan det vara en positiv sak att omvärlden får ta del av dessa typer av nyheter från Kina. Det är lätt att från ett svenskt perspektiv förstora upp en sådan här typ av nyhet och utnyttja dess chockvärde. Risken med det är att vi helt enkelt distanserar oss från Kinas mer öppna attityd till omvärlden och skapar fördomar. DN:s rapportering sker genom ett videoklipp vilket troligtvis är den huvudsakliga spridningsmekanismen vilken DN köpt från någon internationell nyhetsbyrå. Texten till klippet är kortfattad och saklig. Den går inte på djupet och saknar många detaljer. Språket är neutralt utan några subjektiva inlägg.
En läsare som reagerar på chockvärdet i en nyhet och som är känslig för kulturskillnader (se Aftonbladet) tror jag mig skulle reagera med att skapa sig fördomar och dra slutsatser som ligger utanför nyhetens rapportering. Jag tänker mig dock att DNs läsare i detta fall tillhör en mer intellektuell och akademisk målgrupp varpå chockvärdet blir mindre viktigt. Istället kan en sådan läsare få större insikt i en relativt öppen och ocensurerad nyhetsrapportering från Kina. Med det sagt finns det säkerligen mycket censur i Kina men att vi får möjligheten att ta del av deras nyheter på ett oblygsamt och neutralt sätt tyder för mig att det ändå sker förändringar. Kinas kultur är mer tillgänglig för västvärlden och i och med det överlappas även våra kulturer mer och mer.
Normer och värderingar kan blandas ihop och skapa nya förutsättningar för utveckling som Google också fått vara med och erfara. Den viktiga uppgiften som vi människor i Sverige och resten av västvärlden har är att kunna se bakom chockvärdena i sådana här typer av artiklar och erkänna hur stora skillnader som förekommer i våra kulturer, men även se att vi kan närma oss varandra och börja skapa nya globala förutsättningar utan att behöva axla rollen som moraltanter och världens räddare (se USA). Att hitta ett tjugotal döda spädbarnskroppar vid en promenad runt Djurgården eller längs med en flod i Kina är något som jag hoppas att vi människor inte kommer ha något behov av att uppleva i framtiden och det är sannerligen inget jag vill uppleva personligen. Det är dock en viktig inblick i omvärldens nuvarande samhällsutveckling och kulturskillnader som vi kan använda för att för att skapa dessa viktiga nya globala förutsättningar tillsammans.
Denna typ av nyhetsrapportering kanske bidrar till att fler människor ser utanför våra gränser och beslutar sig för att arbeta för global utveckling vilket i min värld är oundvikligt och något som kommer att vara självklart i framtiden. Låt oss öppna oss för andra kulturers verkligheter hur chockerande de än må vara för oss och glöm för den delen inte heller de framsteg som vi kan slänga ner i grytan.
Liknande inlägg
Det är molnigt och regnigt ute. Det är min första hellediga dag på länge. Det känns skönt lugnt och stilla. Jag har just käkat min frukost och sitter och surfar runt på sidor som har med London att göra. Förr förra helgen åkte jag och två kompisar iväg till den andra svenska hufvudstaden – London. Tanken var att jag skulle skriva en reseberättelse från de tre dagarna som vi var där så fort jag kom hem. Men jag har dragit på det ända tills nu. Det var en himla kul resa, och extra kul för mig att äntligen komma ifrån Sverige lite grann. Jag har varit oerhört dålig på att resa, mestadels för att jag aldrig lyckas spara ihop pengar till resandet.
Dom säger ju att man lär sig mycket om sig själv, och om andra kulturer av att resa. Jag har upptäckt följande:
- Min engelska är sämre än jag trodde, då britterna mest verkade hånle åt min klockrena Abba-English dialekt.
- Busschaufförerna i London är aggressiva och kör jävligt snabbt.
- Britter är väldigt hjälpsamma, till skillnad från oss svenskar.
- Det finns fler svenskar än britter i London.
- Att åka vilse i en storstad som du inte känner till är väldigt kul och spännande, och är ett effektivt sätt att lära sig att hitta.
- Jag är sugen på att flytta utomlands.
- Vi har helt underbart hög standard på tjejer i Sverige till skillnad från London (och kanske också resten av världen).
Vi åkte tre på natten från Ektorp, och tog flyget med RyanAir som gick på morgonen 6:40 från Skavsta. Väl framme på Stanstead Airport möttes vi föga förvånande av ett klassiskt engelskt molnigt väder. Det första som slog mig när vi åkte med pendeln in mot centrala London var att husen i förorterna var sunkiga, och inte alls i samma klass som i Sverige.
Vi hade bara sovit några timmar när vi var framme i London på morgonen, så vi var rätt slitna. Klockan 12 öppnade incheckningen till vårat hotell som låg vid Princes Square, vid nordvästra hörnet av Kensington Gardens – så vi började beta av sevärdheterna. Första dagen bestod av just det, att vandra runt centrala London och spana in det man bör se som turist. Ekorrarna i Hyde Park, Buckingham Palace, Big Ben, Tower of London, Tower Bridge, London Eye, Churchill Museum, The Monument, Royal Albert Hall, Tunnelbanan – och dricka öl såklart.
Efter ha vandrat hela dagen, var tanken att vi skulle gå ut på kvällen och dricka oss fulla. Vi var alla så trötta att vi nästan somnade på t-banan till Picadilly Circus. Men jag minns att jag piggnade till när vi gick uppför trappan som ledde ut från t-banan och fick se Picadilly Circus. Det var riktigt snyggt i kvällsmörkret med alla flashiga reklamskyltar som lös upp. En snubbe stod och spelade säckpipa mitt på torget. Säckpipeljudet blandat med sorlet från människorna, trafiken och ljusspelet blandat med min trötthet gjorde det till en häftig upplevelse. Men vi kom inte så långt den kvällen, vi käkade mat och alla blev så himla trötta av maten att vi helt sonika åkte hem och la oss.
Utsövda och utvilade dagen efter, bestämde vi oss för att tillägna dagen till att shoppa. På kvällen skulle vi på en fest på klubben Ministry of Sound. Vi var hela dagen på Oxford Street, och kollade i butiker. Det var inget jätteutbud av bra kläder för min del. Men jag antar att man bör bo i London ett tag för att hitta just de ställen som man själv gillar. Topman var dock ett ställe som utmärkte sig. Det var som ett bättre H&M. Kläder för allt och alla, med mer edge än H&Ms neutrala stil. Dessutom visade det sig att alla snygga tjejer i staden verkade samlas där – vilket gjorde upplevelsen ännu bättre.
Innan vi åkte iväg till festen gick vi till London Trocadero, ett stort nöjesställe med arkadspel och bowlinghall alldeles vid Picadilly Circus. Vi svepte varsin 6:a tequila och öl samt spelade Air Hockey. Vi åkte t-banan till Elephant & Castle, och hittade klubben rätt snabbt. Det var väl ingen höjdare där inne direkt, mycket dunka-dunka musik som jag inte gillar. Så det var bara att börja häva i sig öl för att komma in i stämningen. Och visst blev det kul ändå. Träffade en tjej där som var rätt vild, men lite konstig. Och det slutade med att jag trodde att mina polare Jimmy och Emanuel hade åkt ifrån festen, medans jag sprang runt med den där tjejen. Så jag bestämde mig för att åka till hotellet och hämta min mobil och se vart de hade tagit vägen, eftersom att jag inte hittade dom på klubben. Detta blev början till den konstigaste upplevelsen jag hade under resan.
Jag var rätt full och hoppade på en buss som jag trodde åkte in mot stan. Detta var helt fel och jag hamnade mitt ute i ingenstans kändes det som. Klockan var nog runt 2-tiden och jag hoppade av bussen innan den ledde mig ännu längre bort från stan. Det var svalt och skönt väder ute, trots att det hade småregnat tidigare. Gatorna var tomma i den delen av stan som jag nu befann mig i. Jag gick från busshållplats till busshållplats för att kolla på de olika kartorna och kunna navigera mig rätt. Jag stötte på ett par som troligtvis var på väg hem från puben och jag frågade om de visste hur jag skulle ta mig in till centrala London. Dom skrattade åt mig som om jag vore en dum full turist, och jag insåg rätt snabbt att det var precis vad jag var 
Jag hittade till slut fram till Tower of London, och kände att jag nu minsann hittade så pass bra att jag kunde ta en buss som skulle stanna nära mitt hotell. Så jag hoppade på en buss och jag åkte nog runt i ca en timme innan jag insåg att jag återigen hade åkt åt fel håll, dvs bort från de centrala delarna av London. Vid det här laget hade jag kanske spenderat två timmar med att försöka komma rätt och det började ljusna. Jag hoppade av vid ett ställe som heter Canning Town och här är ett utdrag från Wikipedia om just Canning Town:
“Canning Town remains in the top 5 per cent most deprived areas in the UK with local people suffering from poor health, low education and poverty.”
Så man kan ju anta att det hade kunnat gå rätt illa i det här området om jag hade haft otur. Den här gången fanns det i alla fall lite folk ute på gatorna, och jag frågade om vägen in till stan igen och hjälpsam kvinna berättade vilken buss jag skulle ta för att hamna rätt. Som tur var gick bussen ända till Paddington Station, vilket var nära mitt hotell. Och det var dessutom sista busshållplatsen, så det var inga problem att veta när jag skulle gå av. Otur dock var att bussen var proppfull med människor, trots att det var en tvåvåningsbuss. Jag var i stort sett den sista personen som lyckades klämma mig in. Det var en rätt mysko bussfärd, jag hade hunnit börja nyktra till och jag var väldigt trött. Vid varje hållplats som bussen stannade till på försökte folk ta sig in fast det inte fanns plats, och så fort någon försökte tränga sig in genom de bakre dörrarna blev busschauffören asförbannad och började skrika på fripassagerarna. Folket i bussen blev också irriterade för att bussen inte åkte vidare förrän fripassagerarna gått ut, så de manade på och till slut steg dom av. Det var typ samma sak vid varje hållplats. Det tog nog ungefär en timme att åka hela vägen tillbaka och när jag väl var vid Paddington Station var det bara jag och en kvinna kvar på bussen.
Det var helt ljust ute och jag började vandra tillbaka mot hotellet i gryningen. Trots allt hade det varit en händelserik resa och jag kände mig upplyft inombords. Det var precis något sånt här som jag behövde för att vakna till liv. Jag som person lever väldigt mycket på nya intryck och upplevelser inser jag. Jag behöver det för att vara i mitt esse och känna att jag lever fullt ut.
Dagen efter åkte vi hem med flyget, och det finns inte mycket mer att orda om det förutom att vi höll på att missa avgången med någon minut. Vi sprang igenom Stanstead Airport med varsin hamburgare i handen och käkade medans vi sprang. Det måste ha sett rätt roligt ut.
Det första jag la märke till när vi var tillbaka i Stockholm var att alla tjejer såg så himla bra ut! Vi har det rätt bra här ändå
London var grymt roligt, och jag sitter och funderar på att det vore väldigt kul att flytta dit och jobba i framtiden. Men då vill jag nog inte ta vilket skitjobb som helst, utan satsa på något som har med min bransch och karriär att göra. Vi får se vad som händer i framtiden.
Bifogar lite bilder som min kompis Jimmy tog.
Liknande inlägg
Igår var det dags för Visbydagen, kultur så det räcker och blir över. Vi började dagen med att vara seg ur sängen, givetvis. Sådant måste man ju göra när det är helg och man får ha sovmorgon. Vi knatade iväg till stan, jag köpte en snygg tröja på H&M som Anna hade spanat ut åt mig. Sen gick vi vidare till marknaden, men vi var för sena och folk hade börjat packa ihop, antagligen för att det var dåligt väder. Vi käkade pizza och gick sedan till ett mysigt café där vi snabbt konstaterade att det kändes väldigt juligt, och att vi båda längtar till julen redan nu. Jocke och Annika mötte upp. Det var blött och vi gick hem en vända för att hämta en film vi glömt och vi bytte till varmare kläder. På kvällen skulle vi ju se skräckfilm i en av ruinerna i innerstaden.
Vi såg nån snubbe som spelade klassisk gitarr i ett museum ett tag, innan vi gick vidare till Hedbergs Bok & Jazzcafé för att se en kvartett lira Miles Davis låtar. Det var riktigt mysigt. Vi satt och fikade och lyssnade på skön musik live. Vi trallade vidare till domkyrkan, där var det orgelmusik som vi lyssnade på i en halvtimme ungefär. Mäktigt med musik i kyrkan när dom brassar på med orgeln, hehe. Sen var det dags för skräckfilm, vi såg Frankensteins Brud. Den var ok, och det var inte alltför kallt trots att vi satt utomhus mitt i natten.
En jätterolig dag! Nu är det söndag och det är till att slappa tills jobbet imorgon. Vi tänkte kolla på Stolthet och Fördom samt Stage Beauty.
Liknande inlägg
Denna lördag är det Visbydagen! Det händer en massa inne i stan, cafeér, utställningar, marknader osv. kommer att pågå från dag till sent in på natten. I S:t Nicolai ruin kommer det visas film utomhus på natten, “Frankensteins Brud” från 1935. Mums filibabba! Det ska bli roligt.
På fredag är det After-work. Det innebär att vi går direkt från jobbet till jobbets bar och dricker gratis alkohol med arbetskollegorna – det låter roligt men farligt
