Idag börjar jag med ett läsprojekt. Jag ska läsa totalt nio kapitel i boken The Greatest Salesman in the World av Og Mandino. Varje kapitel läser jag tre gånger per dag i trettio dagar – för att sedan gå vidare till nästa kapitel. Det kommer alltså ta mig nästan ett år att läsa ut boken. Spännande!

Jag vaknade utvilad i Js säng idag. J har varit snäll nog att låna ut sin lägenhet till mig medan han är borta och jobbar. I gengäld har jag börjat städa åt honom, det blir han nog glad av. Tjänster och gentjänster. Hursomhelst skulle jag gå på stan idag och handla lite saker. Jag var på bra humör. Min första anhalt var ICA Ekersgatan som ligger alldeles i närheten. Jag tänkte på hur likgiltiga folk såg ut, och det är ju dagen före nyårsafton. Är inte folk glada för ledigheten? För att samlas med familjen och vännerna? Av ca 20 personer som jag tittade på omkring mig var det bara en som log och var vid bra humör. Jag bestämde mig för att le mot kassörskan – en tjej i 20 års åldern som såg rätt bra ut – hon log tillbaka och det kändes genuint. Jag kände mig redan vid ännu bättre humör. Jag gick vidare mot stan, och det slog mig att det var samma sak där, folk såg mest likgiltiga ut som om de gick runt som levande döda. Efter ett tag började jag känna mig illa till mods, en känsla av klaustrofobi spred sig. Den här staden, som jag växt upp i – den erbjuder mig absolut ingenting längre. Bara minnen av en uppväxt som var fylld av kamp och ångest. Det finns inga nya intryck för jag har sett allt, varenda hus och gata, lyktstolpe och papperskorg. Jag fick rent ut sagt ångest när jag gick där och gjorde mina bestyr och jag insåg att jag måste åka tillbaka till Stockholm så snart jag bara kan. Jag kan inte fira nyåret här, då kommer jag inte kunna njuta – trots att jag är med mina närmsta vänner. Sagt och gjort – jag bestämde mig för att köpa biljett hem så snart som möjligt.

Senare gick jag till centralstationen för handla min biljett hem. Jag la märke till tre tjejer som stod vid ingången till stationen när jag gick förbi. Jag tänkte inte mer det, men det skulle visa sig vara ett viktigare ögonblick än jag först trott. När jag gick ut såg jag i reflektionen i dörren att en av tjejerna kollade på mig när jag gick förbi. Det var en bekräftelse. Jag gick vidare och efter några minuters promenad stannade jag upp. Magkänslan stannade mig och sa att jag skulle gå tillbaka till tjejerna. Magkänslan är en fantastisk sak, den tar beslut på en nanosekund som annars skulle ta kanske flera månader att lista genom att grubbla och fundera.

Magkänslan sa mig:

“Gå tillbaka till tjejerna, du har ingen nyårsfest, du vill hem till Stockholm så att du kan andas igen, du vill ha en utmaning och växa, du vill vara en fri själ – allt detta får du om du går tillbaka och säger följande till den tjejen som kollade på dig:

Får jag berätta en sak?
När jag gick in hit så la jag märke till er och tänkte, det där är min typ av tjejer. Dom verkar schyssta.
När jag gick ut såg jag att du la märke till mig. Men jag gick vidare ändå. Men jag tyckte att du var rätt söt.

Ska ni till Stockholm? Vad gör ni på nyår?
…osv”

Jag hade kanske inte sagt så exakt, utan när man väl öppnar munnen får man helt enkelt låta spontaniteten, ärligheten och ögonblickets känsla göra sitt – då kan det aldrig bli fel.

Jag stannade upp, det var första steget till att vända om och gå tillbaka. Men jag var rädd, jag blev lite nervös och tänkte att jag kanske borde skita i det. Men om ni har läst min blogg förstår ni att jag är en annan människa än jag var för säg 6 månader sen. Dom här typerna av situationer är något jag har övat på tidigare i och med att jag läste The Game, och började ragga enligt diverse rutiner och tekniker (Nu har jag äntligen nått en nivå där jag varken behöver rutiner eller tekniker, jag är mig själv – utan “stödhjul”. Så öppen som jag kan vara som människa. Något som jag insåg denna jul.). Så efter lite om och men vände jag om. Man får inte missa sådana här chanser i livet, det är dessa situationer som är livet självt! Jag gick tillbaka och kände mig mer och mer nervös, men upplyft.

Det finns en bok som heter Blink som handlar just om hur vi fungerar när vi går på magkänslan eller vad man nu vill kalla den. Det finns forskning som pekar mot att det finns ett område i hjärnan som sköter om våra instinktiva handlingar och beslut. Denna del av hjärnan är så skärpt, och kan ta sådana bra beslut att den är klokare än år av forskning eller analys. Visst är det sjukt häftigt?

Tjejerna var inte kvar när jag kom tillbaka. Men det var okej. För magkänslan belönade mig ändå, hälften vunnet brukar man säga. Jag kanske inte fick prata med tjejerna och fixa en spontan nyårsfest. Men jag känner mig som en fri själ, och jag växt ytterligare av utmaningen. För jag följde mitt instinktiva beslut, min magkänsla. Jag kände mig helt plötsligt inte fylld av ångest längre, utan jag var nu glad och upplyft. Ett obegränsat liv, ett liv fullt av möjligheter väntar den som lever så här. Du kan vara i Sverige ena dagen, och andra dagen kanske du befinner dig i Bangkok på ett bröllop hos en snubbe som du träffade för första gången dagen innan. Det kan hända, allt kan hända. Bara du tillåter det, lever i nuet och litar på din magkänsla.

För övrigt behöver jag hitta en nyårsfest i Stockholm. Det blev lite hastigt, men tveka inte att höra av dig till mig om du vill ha med mig på fest.

Jag såg av en slump ett avsnitt från serien Himlen kan vänta på SVT förra torsdagen och kände direkt starkt för temat. Så här står det på SVTs hemsida om serien:

“SVT-serien Himlen kan vänta handlar om vad som händer med en människa som får en diagnos om en dödlig sjukdom. Vad vill denna person göra med resten av sitt liv? Och hur kan alla i omgivningen hjälpa den som är sjuk? Under 1½ år har SVT filmat fem personer som mitt i livet drabbats av en svår sjukdom. Vi möter också deras anhöriga.

Det här är inte ett program om döden utan om livet, om hopp och om mod. De fem medverkandes berättelser är tänkta att ge tröst och stöd till andra i liknande situationer och till deras närmaste. Serien riktar sig naturligtvis också till alla som ännu inte drabbats då den både ökar förståelsen för hur det är att leva med en livshotande sjukdom samt är full av insikter. Genom att ta till oss av de medverkandes olika budskap kan vi kanske lättare möta varandra utan den vanliga rädslan av att göra eller säga något fel.

Alla som medverkar i serien gör det i hopp om att kunna hjälpa och inspirera och varje avsnitt har upp ett tema. Första avsnittet, Ett dödligt hot kan bäst beskrivas som en presentation av seriens huvudpersoner. I detta avsnitt berättar alla om hur de upptäckte sin sjukdom och hur de efter sin diagnos förändrat sin inställning till livet.”

Jag har nyligen avslutat en oerhört intressant bok som berör detta ämne till viss del – The Craft of the Warrior. Boken har verkligen fått mig att inte bara tänka på ett visst sätt kring livet, utan att också se till att leva livet så som jag tänker och vill leva det. Så här beskrivs den på Amazon.com:

“The path of spiritual knowledge and freedom has often been described by using the metaphor of “going to war”; hence the term “warrior.” Make no mistake, though, this book has nothing to do with violence or military action. It is not a Green Beret handbook and has no photos on how to perform a proper takedown. Rather, it is a textbook and reference manual on the development of spiritual power.

Many others have traversed this same territory, and the author is a student of various paths, and so he presents a synthesis of some of the threads he has encountered: Carlos Castaneda and the Toltecs, Dan Millman, Shambhala, G.I. Gurdjieff, the Feldenkrais method, A Course in Miracles, and Neuro-Linguistic Programming are his main sources, alongside his personal experience as a psychotherapist.

The result is a very useful and well-organized distillation of the ways and means to personal power — power over self, as opposed to power over others. People familiar with any of the above sources will find similar concepts here, but presented in a very straightforward format (as opposed to some of the storytelling styles of some of the sources). The seeking of personal power is, after all, a very practical pursuit, not something limited to stories about people who have had supernatural experiences or extraordinary teachers.

The warrior’s way represents simply the most effective and efficient way of living in the world: with minimization of energy waste and maximization of available resources, achieved through honing the self down to a fine point by relentless self-examination and action. It requires discipline, nonattachment, compassion, and surrender of self to be truly free, and these things are available to anyone. Spencer’s book makes this all the more clear in his drawing from many sources, showing that, truly, truth and opportunities for gaining power can be found almost anywhere you look.”

Boken ägnar bl.a. ett kapitel åt döden, eller rättare sagt människans förhållningssätt till döden. Man hör ofta kloka ordspråk som menar på att vi bör leva varje dag som vår sista för att njuta av livet fullt ut och det faktum att vi alla kommer att dö någon gång, så varför inte göra det bästa av den tid vi har på denna jord. Men är det ens möjligt att ha den inställningen? Och hur många anstränger sig ens för att fundera kring livet och samtidigt döden i vardagen? Boken tar både upp teoretiska och praktiska exempel för att ändra sina tankemönster till att bli bättre på att njuta av alla de ögonblick som en dag har att erbjuda, och verkligen jobba mot att vara en människa som utnyttjar varje ögonblick maximalt – utan att blanda in saboterande tankar och känslostämningar som oro, orimliga förväntningar och dylikt. Sedan jag läst The Craft of the Warrior försöker jag påminna mig själv så ofta jag kan, att jag bör njuta av alla ögonblick eller åtminstonde tro på möjligheten att varje ögonblick kan bli något extraordinärt om jag bara vill. Det är en läxa som jag har i bakhuvudet i att lära mig själv att vara i nuet, istället för att tänka på framtid och förflutet. Tankesättet får mig att handla mycket mer spontant, ärligt och genuint – och jag märker en stor skillnad på hur mina tankemönster numera ser ut jämfört med bara några månader tillbaka. Och då ska tilläggas att jag alltid känt mig stark i mina tankar även tidigare.

För att återkoppla till Himlen kan vänta så återspeglas detta i serien, bara det att det handlar om människor som faktiskt förbereder sig på att dö på riktigt. Det är smärtsamt att se, men ändå imponerande att se hur de alla har omvärderat sina livssätt och börjat njuta av livet på en helt annan nivå. Och om vi friska människor kunde lära oss åtminstonde lite av dessa tankesätt skulle världen se helt annorlunda ut.

Jag rekommenderar starkt boken och serien om det låter spännande och intressant. Boken är nog den mest tankeväckande som jag har läst, och jag hämtar dagligen övningar och inspiration från dess budskap. Jag gav faktiskt bort den till en person jag träffade på en fest för några veckor sedan. Vi hade många likadana synsätt på livet och jag kände att jag bara måste dela med mig av denna bok som verkligen öppnat dörrar till nya möjligheter.

Här är min bokhög som ligger staplad på en stol bredvid min säng. Sannerligen flummig och intressant läsning att vänta.

Jungianska grundbegrepp från A till Ö : med originaltexter av C. G. Jung av Hark, Helmut
Spelet : en inträngande analys av raggningsexperternas hemliga sällskap av Strauss, Neil
The Craft of the Warrior av Spencer, Robert L.
Flow : den optimala upplevelsens psykologi av Csíkszentmihályi, Mihály
Känslans intelligens : om att utveckla vår emotionella kapacitet för ett tryggare och mänskligare samhälle av Goleman, Daniel
Konsten att vara snäll av Einhorn, Stefan
Paulúns shoppingguide av Paulún, Fredrik
Think and Grow Rich: The Original Version av Hill, Napoleon

Har läst klart Spelet, Varför kvinnor alltid kommer ihåg och män alltid glömmer och håller på att läsa Flow just nu.

Jag har legat hemma och varit småsjuk nu i några dagar – så jag passade på att streckläsa Spelet skriven av Neil Strauss. Jag hade hört talas om boken innan, och det jag hade hört var i stort sett väldigt kritiska diskussioner kring hur hemskt boken tog upp kvinnosyn och förnedringstaktiker som så kallade “pick-up artists” använde sig av. Så jag undvek den och funderade inte mer på det. Men på senare tid hade jag hittat mer positiva recensioner av boken – och det går inte heller att komma undan att boken har en viss dragningskraft då det i grund och botten handlar om att nå fram till det motsatta könet. Något som ligger mig väldigt varmt och hjärtat

Boken är baserad på Neil Strauss egna upplevelser inom det som senare skulle växa till en förförelseindustri. Som en sann amerikansk “underdog” hade Neil själv varit oförmögen att ta kontakt med kvinnor ända fram tills han något av en slump stötte på världens främsta raggningsexperter som tog honom under deras vingar. I boken redogör Neil för hans förvandling till att själv bli den främsta raggningsexperten. Boken är ingen manual, men förklarar mer eller mindre grova drag hur det går till när de förför kvinnor. Detta blir till en livsstil för Neil och för många andra förvirrade pojkar. Och de är till slut så uppe i den att de lämnar sina gamla liv för att ägna sig åt att ragga på heltid. Jag kan inte påstå att Neil på något sätt förskönar livsstilen, då med tiden alla runtomkring honom – och även han själv – förlorar verklighetsuppfattningen och driver sig till en mycket osund livsstil fylld med svek, depression och orimliga förväntningar. Neil förstår själv till slut att livet inte bara handlar om att ragga, och att alla ofelbara raggningstekniker som han bemästrat och vidareutvecklat inte leder honom till ett lyckligare och rikare liv.

Boken var intressant att läsa, och visst kände jag igen mig i en del av taktikerna och metoderna bakom att ragga. Hela grejen med att ragga ser jag absolut inte som något dåligt. Självklart vill vi alla hitta en partner, det är det mest naturliga som finns. Och till stor del är det också ett spel, ett roligt spel som två stycken parter bör spela ömsesidigt. Jag har absolut inga problem med att använda mig av vissa repliker eller metoder för att fånga någon intressant tjejs intresse. Jag är beredd att göra vadsomhelst för att visa vilken intressant person jag är, utan att för den delen ljuga om mig själv. För jag vet inom mig själv att mina intentioner i slutändan är goda – och jag trycker inte ner människor eller får dem att känna sig dåliga för att uppnå mina mål. Precis tvärtom.

Det negativa med det hela som lyfts fram i boken är snarare att det finns människor som använder sig av effektiva raggningsmetoder i enda syfte att ha makt och kontroll över människor för att framhäva sig själva och utnyttja andra för täcka upp för sina egna brister. Och det i min mening tas till en absurd nivå hos många av karaktärerna i boken. Och det är bara att se runtomkring sig, jag behöver bara åka till Östermalm och hänga på Stureplan för att hitta sjuka raggningsbeteenden som grundar sig på makt, kontroll och status – inte på lekfullhet, ömhet och äventyrlighet.

Som jag skrev tidigare så har jag inga problem med att spela spelet, det är kul och en naturlig del av oss. Det var som jag läste någonstans att man kan se på raggning som en lek från våran barndom. Man leker med varandra, man är nyfikna och man retas. Det är roligt, oskyldigt och kan leda till en partner för livet.

Idag har varit en himla schysst dag. Jag började dagen med att vakna utvilad, pigg och inte bakis. Sen gick jag ner och tränade, och det var ett grymt skönt pass där jag kände att jag hade bra ork igenom hela passet. Resten av dagen har jag spenderat på stan, för mig själv. Jag käkade mat på ett av mina favorit thaiställen, Sawadee vid hötorget. Snabbt, billigt, opretentiöst och den bästa Yakitorin som jag stött på. Sen gick jag och spelade flipper på ett lagom sunkigt biljardställe vid Mariatorget. Det gick grymt bra. Till att börja med var det någon som hade lämnat flippret med 6 credits! Och det fantastiska var jag lyckades skrapa ihop typ 5 knack på egen hand. Jag hamnade 1:a och 3:a på highscore listan. Vilket jäkla flyt! Sen gick jag vidare och satte mig vid ett café och planerade för kvällen och läste en väldigt intressant bok som heter Blink.

Jag känner att jag har gett mig den ensamtid som jag behövde för att känna mig stark mentalt igen. Jag har haft en rätt tuff vecka. Jag har ställt höga krav på mig själv på praktikplatsen. Det känns som att jag sätter onödigt mycket press på mig själv och att jag har lagt ribban för högt för mitt eget bästa. Och i och med det har jag inte kunnat slappna av och ha kul, vilket troligtvis skulle göra att jag presterar bättre än om jag är låst i defensiva och rädda tankegångar. Det är bra att jag har insett det nu i alla fall. Nästa vecka ska bli bra har jag bestämt mig för!

Det är fantastiskt vad lite reflektion och egentid kan åstadkomma.

Igår var jag, Anna, Tommy, Emma och Joel ute och käkade mat på ett indiskt ställe. Indisk mat har potential om det inte vore för det att oavsett om du väljer den mildaste rätten så är det kryddstarkt. Jag har ingen tolerans för stark mat, och jag har ingen lust att träna upp en sådan tolerans. Det var trevligt hursomhelst. Efteråt gick vi in i innerstan och fikade på mitt absoluta favvocafé alltime. Det är ett bok & jazzcafé – det är gamla möbler, hemtrevlig stämning och så lirar dom skön jazz.

Har nyss läst ut Populärmusik från Vittula. Det var en bra bok, lätt att ta till sig med skön lite dolt under ytan svart humor. Har börjat läsa en Erland Loe bok som heter Expedition L. Men början på den är inte så bra tycker jag, fast det tar ett tag att komma in i en bok tycker jag. Man måste låta sig förtrollas så tidigt som möjligt för att man skall kunna njuta fullt ut.

Jag längtar efter vintern och julafton. Då ska jag åka till Örebro.