Jag går längs med kajen. Allting lyser, ögonen är ansträngda av solljuset. Sinnena är fullt närvarande, och tar varmt och tacksamt in omgivningen i all dess prakt. Det är så fridsamt, och alla människor håller för en stund tillbaka alla konflikter och måsten. Själv är jag så nära nuet som jag kan komma just nu, och energin flödar obehindrat.

Dagen spenderas på Skansen med en, på sätt och vis, ny bekantskap som kommer att finnas kvar hos mig länge. Vi promenerar längs med gamla byggnader och historia medans vi försöker lösa upp livets knutar tillsammans. Djuren är ute i solen och ser ut att må bra. De är i fångenskap, men jag tänker att det kanske inte är så himla orättvist,  då så stor del av våran ras också lever i fångenskap, kippandes efter syre och frihet. Vi är båda övertygande överens om att friheten existerar, även om vi tar annorlunda och ovissa vägar dit.

Bestämmer mig för att göra ett spontant besök hem till Örebro imorgon, det vore skönt att komma iväg för en stund. Vi behöver alla resa, både i det inre och det yttre.

Väl hemma i den trygga vrån känner jag att jag inte har fått nog av den här dagen. Jag vill ha mer. Då ekonomin är obefintlig och kontantkortet snart tomt smider jag mina planer utifrån det jag redan har. Jag hittar en avskild och lovande badplats i ett naturreservat på eniro. Packar ner halsduk och vantar, bananer och sesamkex och ger mig iväg. Tunnelbanan tar mig ut i fridsamma, vilande förorter och urbana landskap. Jag går av vid Blackeberg, upprymd av äventyret. Tjugo minuters promenad senare skådar jag en sällsamt vacker soldnedgång som avspeglar sig i vattnet. Jag hittar en klippa att sitta på, i skogen alldeles bredvid badplatsen. Blossar.

Blundar. Tittar upp mot himlen. Lyssnar på fågellivet som breder ut sig i vårsolen. När jag sätter mig upp har naturen mig i sitt grepp. Tre gäss flyger bara några meter över mig. Unisont hejar de fram varandra med gälla röster. Det slår mig när jag betraktar solnedgången, att himlen är formad som en tunnel. Vi är en himlakropp som vilken annan, som slungas närmare solen för vart ögonblick. Jag kommer till insikter om kosmologi, fraktaler, naturen, djuren, existens, mening, fysik och människan samtidigt som jag vilar i friden och nuet av att bara vara. Det är vad det är. Det är inspirerande, vackert och fullt med hopp. Det är tro.

Jag vandrar mot tunnelbanan, och ljudet av ödslig vind sveper in. Bostadshusen och gatlamporna lyser, någon går med sin hund, några spelar basket en bit bort. Människorna har vaknat, våren är här. Väl på tunnelbanan biter jag ihop då vagnen fylls med tonårsfylla, rasistiska kommentarer, människor som vill säga ifrån, människor som är rädda, människor som lider. Jag resonerar med mig själv om vad Dalai Lama skulle ha gjort, och efter ett tag sjunker det in.

“Let your presence convince the world” – Ken Wilber

Och så fortsätter vår kamp, som jag nu mer än någonsin är en del av. Jag axlar mitt ansvar som människa och hejar på med gäll röst.

Jag sitter i mitt fönster och kollar på den fina solnedgången. Ett flygplan svävar uppåt i det mättande solljuset. Jag inser att jag inte har sett något flygplan här förut, och jag gissar på att det är resultatet av Bromma Flygplats som jag ser. Kort därefter ser jag ytterligare ett flygplan stiga uppåt. Skymningen är förförisk, jag är förtrollad och harmonisk. Jag hittade en byrå på loppis idag efter att ha gått åt “fel” håll, i Duvbo, då jag försökte hitta till simhallen. 300 kr kostade den och jag bar den hem på tunnelbanan. Mannen som sålde den gav mig ett livsråd, och jag svarade tacksamt till honom att han var en klok man. En kompis till honom, som också var där, berättade att han hade spelat tennis med Björn Borg i sina tonår, medan han fingrade på ett gammal träracket från 70-talet av märket Dunlop, som jag en stund tidigare hade grävt fram. Rummet blev mycket finare nu. Eftersom att min hall är avspärrad står det en drös med banankartonger mitt i rummet och ser rastlösa ut. Men den här byrån får mig att känna mig mer hemma, den är mysig – den har karaktär och integritet. Jag tänker framåt i tiden till när min hall och mitt badrum är utbytt. Vad fint det kommer att bli, då kan jag vila ut ordentligt.

Jag tror det har framgått klart och tydligt, att det händer mycket fantastiska saker i mitt liv. Ordet fantastiskt förekommer i var och varannan mening verkar det som. Och allt som har hänt mig, hur jag har börjat se på världen ur ett helt annat perspektiv och hur jag märker att andra tycker om mig för detta sken som lyser ur mig, må vara genuint och uppriktigt fantastiskt och till och med magiskt. Men idag känner jag att luften har gått ur mig. Det är en del av livet också.

Ett bra tag nu har jag fått precis allt jag önskat mig, för att jag velat ha det och jag har visat mina viljor och intentioner för världen från botten av mitt hjärta – som i sin tur har belönat mig för det. Och det kan jag inte vara nog tacksam för. Jag hittat ett sätt att leva på som tillåter mig att leva precis som jag vill – i frihet.

Förra veckan fick jag ett erbjudande om att gå in i partner i ett företag, som jämlike och jobba tillsammans med en människa som jag respekterar väldigt mycket och som jag ser upp till som en förebild. Det var ett självklart steg att ta och jag känner att det kan leda mig till något stort, då jag har chansen att få jobba på den nivå som jag vill jobba och förverkliga det jag önskat mig i min karriär. Min motivation är på topp, och jag känner att jag kan gå hur långt som helst. Det kan vi alla, bara vi tror på oss själva. Och jag tror på mig själv.

Jag har också på senaste tiden gått med i en diskussionsgrupp för filosofi, psykologi och personlig utveckling. Där har jag träffat inspirerande människor som är som mig. Sådana människor har jag knappt alls träffat i mitt liv förrän nu, och det känns som ett steg närmare till att hitta hem. De berättar historier om sitt liv för mig, och jag berättar för dem. Vi är öppna och ärliga med varandra trots att vi inte träffats tidigare. De hjälper mig att fortsätta tro på mig själv och fortsätta utvecklas, och jag hjälper dem i gengäld. Jag börjar samla ihop min flock och bygga relationer för livet.

Jag har flyttat till en ny studentkorridor, där det visserligen pågår ett stambyte, men jag har en vacker utsikt från åttonde våningen som jag kan filosofera till. Och alldeles i närheten ligger det ett slott i en park, vid vattnet. Där man kan promenera och fortsätta filosofera och känna att naturen frodas även i storstaden. Kontrasten är så vacker och den får mig att känna att allt är möjligt – om det gröna växer även i betongdjungeln. Ibland rullar jag en joint och sätter mig på en pir, där jag ser hela Kungsholmen upplyst framför mig. Jag betraktar höghusen, fyllda med människor som alla letar efter mening i sina liv. Vi gör alla vårt bästa, vi försöker – det är det enda vi kan göra. Det är vår revolution, vår tid. Cannabisruset intensifierar kärleken som jag redan har inom mig, känslorna tar över och själen är i fullständig harmoni. Sinnesintrycken överväldigar mig, och jag ser världen som ett nyfött barn. Jag kan promenera i timmar och bara utforska.

Och ovanstående punkter representerar bara de fysiska, jordliga aspekterna i livet som jag lever. Den mest makalösa upptäckten, är mitt eget andliga uppvaknande. Att känna samhörighet med universum, att plötsligt börja se hur saker och ting är sammankopplade, vad det innebär att vara en människa på denna planet – kärleken till alltet och ingenting. Jag hittar svaren inom mig instinktivt, som om det vore det enda jag hade gjort hela mitt liv, som om det vore det jag var skapad för att göra. Svar som det tidigare tog mig flera år för mig att hitta och förstå. Mitt medvetande expanderar dag för dag och jag tar mig allt närmare och närmare en optimal upplevelse av mitt liv, min existens och min kärlek. Mina livsmål avverkas på ett sätt som jag inte trodde var möjligt bara för en kort tid sedan. Det ena målet efter det andra, jag hittar mening överallt och kärleken fyller mig.

Men jag gör det ensam. Och idag slog det mig, det jag redan visste är min största utmaning och längtan – att hitta någon att dela det med. Och nu, när jag känner mig kraftlös finns det ingen i mitt liv som jag kan vila hos. Idag känner jag saknad och tomhet i ett liv som annars är fyllt med så mycket liv.

Men vet ni vad, jag gör det som du och jag, och alla andra gör – jag kämpar vidare. Och en sak som jag också har lärt mig är att när man är på väg att ge upp, när man håller på att förlora hoppet och hjärtat slår svagare och svagare – då kommer oftast räddningen när man minst anar det.

Idag vilar jag i tomheten. Imorgon vilar jag i någons kärlek.

Kineserna som bor i min korridor är så trevliga och gulliga. Dom är alltid glada och pratsamma av sig, kontaktsökande och varma till sitt sätt. Imorse när jag skulle koka gröt la jag märke till att en av kineserna hade hällt upp corn flakes i en kastrull, och han skulle koka det. Min första tanke var att fråga honom vad det var han gjorde, för jag har aldrig sett någon koka corn flakes förut. Men sedan tänkte jag att det kanske är så dom gör, för när man har bott med kineser ett tag (vilket jag gjort både i Ektorp och nu i Västra Skogen) så inser man rätt snabbt att deras matkultur är väldigt annorlunda mot vår.

Men efter ett tag så berättade han på egen hand att han tänkte göra gröt, som han hade sett att jag gjorde varje morgon. Det var ett sånt härligt sött ärligt misstag, så det var bara att skratta åt det hela. Jag visade skillnaden på corn flakes och havregryn. Men jag sa också att han kunde pröva att koka corn flakesen ändå. Vem vet det kanske är gott?

Så här ser det ut en fin vinterdag från mitt fönster. Jag är jättenöjd med min utsikt. En fin dag ser man bortom betongen och man kan skymta skogar och berg som breder ut sig långt där borta. Och vrider man sig till vänster så ser man rakt in i grannhuset! För en nyfiken och oblyg människoentusiast är det rena rama guldgruvan. Men nog vågar jag inte stå och stirra alltför länge – om ens korta stunder.

…att du hade dåligt morgonhumör.

0805 Jag vaknade visserligen av alarmsignalen på mobilen, men efter lite snoozande hör jag hasande fötter i korridoren. Det är hantverkarna som börjar sin dag och förbereder sig. Jag undrar om min ytterdörr står på glänt, eller om den bara är byggd i ett tunt lager med plywood. För jag hör deras lågmälda pratande, ungefär som att ytterdörren verkligen står på glänt. Hör dom mig lika bra? Jag vrider mig lite till och stiger upp. Jag är faktiskt uppe i god tid, och mitt pendlande in till stan är betydligt kortare än från Ektorp.

0825 Lagom till att gröten börjar koka på spisen sätter borrandet igång. Bara att plugga in öronpropparna, som troligtvis kommer att bytas ut många gånger innan jag flyttar härifrån.

0840 Nu drar borrandet igång på allvar. Jag känner mig som Hacke Hackspett, en sten studsar runt i mitt huvud. Jag kommer på mig själv att jag stilla ber till högre krafter att jag önskar att jag vore döv. Men då hade jag troligtvis ändå känt av vibrationerna som går igenom huset. Som tjej hade du i alla fall sparat batterier då du inte behöver använda dina sexleksaker längre. Ditt hus är en sexleksak.

0850 Borrandet upphör. Jag tar ur mina öronproppar och jag njuter av att höra musiken som spelas på datorn! Lite härlig, kärleksfull reggae som påminner om livets ljusa stunder.

0851 B0rrandet fortsätter. Jag tror dom borrar närmare min lägenhet nu.

0852 Det kittlas lite småskönt av att golvet skakar.

0905 Borstar tänderna. Som trummis är jag van att följa takten. Jag märker att jag är sjukt effektiv till den ackompanjerande hundradelstakten som går ungefär så här: “ratatatatatatatatatatatatatatatatatatatatatata”.

0909 Stänger av datorn medans ljudet av War – Why Can’t We Be Friends dör ut.

0915 En ny fantastisk dag väntar. Jag drar in den härliga fräscha doften av arbetsplats och rättar till min halsduk. Funderar på att byta ut lappen i min sl-plastficka där det står “Salig är den som håller ut då han prövas” till en ny lapp där det står “Våld löser inga problem”. Men den skulle nog ryka av bara farten.

Jag har aldrig gillat Magnus Betnér. Han är bara så jävla cynisk och bitter hela tiden. Men nu börjar jag fan gilla hans attityd…tyvärr. Det är alltså så här han hämtar inspiration för att skriva nytt material?

Vad fan har jag gett mig in på? Jag har blivit tvungen att använda öronproppar för allt oljud. Borrandet har inte bara varit kostant hela förmiddagen, förutom lunchpaus, det har förvärrats. Och nu slipar dom också. På frågan till min kinesiska granne “Is it like this everyday?” svarar han “Yes, and they’re not done until a year and half or so I think”. En annan granne sa visserligen att borrandet inte är lika farligt alla dagar. Men satan i gatan, det här är ju tamejfan helvetet!

En snubbe utanför tunnelbanan delade ut ett roligt visdomsord på en liten lapp till mig för någon vecka sedan.

“Salig är den som står ut när han prövas” stod det på lappen, och nu ligger den i min sl-plastficka så att jag ser lappen då och då. Och det var nog meningen att jag skulle få den, för snart nog kommer jag gå ut och köra upp den största jävla borren jag kan hitta i Solna i hantverkarnas rövar! Och tro mig, jag kommer njuta av det!!

Om jag ska vara sådär harmoniskt jävla optimistisk, så kommer min gymträning gå riktigt bra framöver då jag kan ta ut min ilska och frustration på vikterna istället.

Skrattar bäst som skrattar sist, eller?…

När vanliga människor, med vanliga jobb, i det vanliga samhället, med vanliga rättigheter och som bor i vanliga hyresfastigheter råkar ut för stambyten blir dom omflyttade. Men när vanliga jävla studenter, som inte har några jävla rättigheter, eller någon jävla ekonomi, som bor i nerslitna jävla skithus som inte en jävel bryr sig om äntligen får nöjet att höja sin levnadsstandard genom renovering. Ja då ska dom satarna jävlar lida för det också och bo i skiten medan dom bygger om. Och inte fan var det någon information om ett stambyte på hemsidan när jag sökte lägenheten, och inte fan har någon jävel sagt nått när jag hämtat ut nycklar och pratat med hyresvärden. Istället blir det en riktigt jävla skön överraskning, som på julafton ungefär fast i helvetet, när man sjuk har konkat prylar en hel dag. Och jag ger blanka fan i om min retorik har hål och luckor i sig, om den ens stämmer överhuvudtaget. Jag är bara så jävla förbannad just nu att jag har god lust och regissera en splatterfilm med borr och slip.

Vilken vecka det här har varit! Pust!
Det började i måndags då jag hade min första dag som praktikant på en webbyrå på söder. Min dygnrytm hade blivit så omvänd så att jag lyckades bara sova i fyra timmar innan jag skulle dit. Dessutom var jag spänd. Det har verkligen känts som att “this is it”. Denna praktikperiod är det viktigaste jag kommer att göra under dessa två år som jag har studerat på Nackademin. Mina mål är klara, jag vill bli anställd! Utöver det har jag känt att det finns så mycket potential i denna bransch. Jag har känt starkt att jag kan tänka mig att gå vidare till att bli projektledare/produktionsledare och att på något vis jobba i en ledningsposition någon gång i framtiden.

I alla fall var jag mycket ivrig att få en bra start på byrån, och jag ställde nog lite väl höga krav och förväntningar på mig själv. Men det skulle inte visa sig vara förgäves. Jag tågade in min första dag, och mentalt var jag redan kompis med alla men konstigt nog samtidigt rädd och osäker. Jag presenterade mig själv det första jag gjorde, genom att högt och tydliga berätta lite kort vem jag var och sedan skaka hand med alla och presentera mig personligt. Det är inte vad man säger, utan det är hur man gör det. Det är något som jag har lärt mig, och det stämmer till fullo. Vi människor kommunicerar med kroppspråk, inte ord. Därför kan du aldrig förvänta dig att du kommer undan med att ljuga, för ditt kroppspråk bedrar dig. Därför har vi människor egentligen inget val än att vara ärliga med vilka vi är, och hur vi mår. Allt annat är onaturligt, och leder bara till negativa känslor och misslyckade relationer till oss själva och andra människor.

Det är en grundsten till hur jag ser på att man ska lyckas med att växa som människa och utveckla sitt inre. Det är inte naturligt att ljuga, därför ljuger man inte. Istället jobbar man med sig själv. Mår man bra inombords ser andra människor detta direkt. Och detta leder i sin tur till oanade möjligheter i livet! Och viktigast av allt, folk accepterar dig för den du är. För bland det vackraste vi människor har är våran essens, utan fasader och masker (som jag har skrivit om i tidigare inlägg). Det är omöjligt att neka någon sin essens, då människor oftast bara plockar fram den i livets svåraste och svagaste stunder. Och alla människor vet vikten av vår essens, bara att vissa glömmer bort den då och då.

Dessa funderingar har jag haft i huvudet sedan nyår, och jag försökte att tro på dem – men jag hade inte fått det bekräftat för mig. Men i alla olika slags sociala interaktioner som jag mött sedan min inre förändring har gett mig oehört direkt feedback med fantastiska resultat och omdömen från andra. Men under den här veckan har jag haft det tufft. Mentalt har jag fått jobba hårt för att hålla fast vid den inre essensen. Pressen av att måla upp fasader har funnits där, och ibland har jag känt att jag varit på väg att falla tillbaka i tidigare tankemönster. Och jantelagen kommer ibland svepandes som en otäck storm. Varför denna jantelag?! Varför existerar den överhuvudtaget?

Idag hade vi fredagsöl på jobbet. För var dag har jag känt mig mer avslappnad och harmonisk. Men jag visste fortfarande inte vad dom andra tyckte om mig efter den första veckan avklarad. Det jag fick höra under kvällen var att folk var imponerade av hur jag hade kommit in den första veckan, jobbat hårt och gjort mycket bra intryck på alla som jobbade där. Faktum var att folk verkade så imponerade att dom menade på att dom knappt haft någon bättre praktikant efter den första veckan. Och det var så skönt, för det var just den bekräftelse jag behövde. Alla drastiska inre förändringar som jag gått igenom sedan julen har visat sig vara precis så varaktiga som jag hade önskat, det har visat sig att relationerna jag får med människor nu är djupa, ärliga och uppskattade, det har suddat ut min lilla tvivel som funnits där i bakgrunden hela tiden. Rädslan att förlora det som jag har vunnit.

Jag har många utmaningar kvar, hela livet är en utmaning. Så trots mina positiva inlägg så har jag absolut inte lutat mig tillbaka och funnit mig i att vara nöjd. Utan den viktigaste lärdomen är att man inte ska tro att resten av livet blir lätt som en pannkaka bara för att man har utvecklat sig själv och kommit till insikter. Utan snarare har jag kommit fram till lärdomen att jag vet hur jag ska göra för att leva livet. Jag vet att jag måste vara ärlig mot mig själv, möta mina rädslor oavsett hur rädd jag är och stå upp för och tro på den jag har blivit och kommer bli. Vi lever i konstant förändring, och nyckeln är att flyta med och förändra dig själv, förnya dig själv gång på och gång och låta dina erfarenheter och lärdomar bli till vishet som du kan falla tillbaka på när du är osäker på åt vilket håll du skall gå. Det är ett recept som jag har svårt att se kan misslyckas, nästan oavsett vad du företeer dig med här i livet.

Det har varit mycket kul att hälsa på i Örebro. Jag fick ur mig mycket viktiga saker som jag har velat säga länge, både till mina vänner och min familj. Julen kan sammanfattas med ordet ärlighet. Jag saknar dock inte Örebro. Saker är likadana här. När jag först kom hit var jag den nya Kristoffer som har bott i Stockholm 1,5 år. Men ju längre jag stannar här, desto mer faller jag tillbaka i det gamla livet. Och jag gillar det inte. Så nu vill jag få nyåret överstökat och åka hem igen, till utforskandet och äventyren – ett nytt liv.

Jag har skrivit mycket mer utlämnande på sistonde, och det har hjälpt mig mycket. Det har varit en slutfas i en förändringsprocess, som är över nu. Jag kommer inte åka tillbaka till Stockholm som samma människa – vilket är skönt. Jag har ömsat skinn under julen.

Därför har jag bestämt mig för att flytta ifrån studentkorridoren jag bor i nu. Det var inte länge sedan jag sa att jag aldrig ville flytta därifrån, för det har verkligen varit en familj för mig under tiden som jag bott där. Men nu känner jag mig färdig. Jag får helt enkelt inte ut något mer vettigt ur den situationen längre – det är dags att röra sig till nya intryck och människor. Skolan är snart slut, och jag ska ut på praktik den 26:e januari – 3:e april. Det är dags att förbereda sig för framtiden, jag vill börja jobba – och jag ska ge järnet på praktiken. Jag känner mig stark i mig själv på ett sätt som jag inte gjorde förra praktikperioden. Jag känner att jag har kapacitet att gå in och arbeta som vilken annan anställd som helst. Och jag känner mig varken distraherad av festande och dejtande.

Det blir en studentkorridor som jag flyttar till – för jag behöver människorna omkring mig. Just nu har jag sökt lägenhet på Valhallavägen (centralt!!), gärdet och i solna/vasastan (alldeles bredvid skolan). Inflytt februari om allt går som det ska. Jag har ju inte fått lägenheterna än, så inget är bestämt.

Det ska himla intressant att ta sig till jobbet imorgon då Nacka kommer bli hårt drabbat av busstrejken som bryter ut inatt. Det enda medlet att ta sig in till stan är via Saltsjöbanan, och jag gissar på att i stort sett hela Nacka kommer försöka klämma sig in i de få vagnarna som kör fram och tillbaks.

Är detta vad som väntar?