Upprinnelsen till nedanstående text grundar sig i min rädsla för att bli missförstådd. Jag omfamnar alltid nya teorier om livet, och prövar oftast dessa med en stark och hängiven tro tills dess att jag i vissa fall av någon anledning måste ompröva denna tro.

Jag är övertygad om att gott och ont är subjektivt, och inte kan definieras i lagböcker eller religiösa skrifter. Det känns som att samhället sätter upp de flesta ramverken för dessa definitioner, och det är något som de flesta accepterar i brist på någonting bättre och för att behålla vår kultur levande.

Med grund i detta styrs mitt liv mer och mer mot alternativa vägar som leder utanför samhällets gränser och som prövar mig på sätt som inte samhället kan göra (eller så tror jag åtminstonde). Det kanske kallas mognad och att växa upp. Det leder till att en del människor ser vissa sidor hos mig som som samhället har bestämt ska vara associerade till stereotyper som vi har lärt oss att avspisa, förakta och tala ner om utan att egentligen skaffa sig egna åsikter.

Det jag vill säga är att oavsett vad för dåliga eller bra saker som jag gör i mitt liv, vill jag att de som verkligen bryr sig ska veta vad som ligger till grund för mitt innersta väsen oavsett vilka yttre sidor som jag visar er – bra eller dåliga. Och det är precis det som jag har delat med mig av i nedanstående text.

Ibland får jag en stark känsla av livslust som jag önskar att jag kunde dela med mig av i sin helhet till alla människor som finns i mitt liv. Så jag gör slag i saken och försöker till min bästa förmåga skriva ner mina känslor kring livet som jag vill att ni ska veta.

Jag gråter ofta till filmer eller dokumentärer som berör mig. Jag skulle kunna gråta till mycket mer av ren och skär lycka som jag möter varje dag, men jag kan bara gråta när jag är själv och isolerad. Det handlar nästan alltid om människor och deras upplevelser och liv. Innerst inne känner jag mycket starkt att det absolut vackraste som går att uppleva är stunder och ögonblick där livet och vår existens gnistrar till i sin allra renaste form. Må det vara människor som är glada, människor som är ledsna eller människor som bara är. Det är som om jag absorberar andra människors känslor, upplevelser och mer därtill. När jag upplever dom där gnistrande ögonblicken genom mig själv och genom andras upplevelser fylls jag med en oerhörd tacksamhet över att få ta del av detta liv som jag skänkts, det är som om all kärlek som möjligtvis kan existera samlas i en boll som lägger sig i mitt bröst. Jag känner mig lycklig och olycklig, stark och svag, osårbar och sårbar på samma gång, det är något obeskrivligt mellanting, och känslorna svallar över.

Det händer att jag nästan skäms över mina känslor, tankar och upplevelser. Får jag lov att känna så här starkt? Känner andra människor så här? Och så slutar det med att dessa upplevelser stannar hos mig, för att komma tillbaka när jag som mest behöver dom. När jag tillåter mig att se mig själv och världen med den djupaste respekten, tacksamheten och ödmjukheten.

Jag önskar allra helst att jag kunde få er att känna samma sak som jag känner, då skulle ni aldrig tveka en sekund på vilken människa som jag är innerst inne – och som vi kanske alla är innerst inne. För nånstans tror jag att vi alla delar samma möjligheter till att njuta av livet. Vissa glömmer, och vi kämpar med att försöka komma ihåg och påminna oss själva om storheten inuti.

Jag är lycklig över att jag såpass ofta påminner mig själv om detta. När jag glömmer mår jag inte bra, då tar andra krafter överhanden. Men oftast, nästan varje dag känner jag åtminstonde någon slags tacksamhet över att finnas till. Och jag ser framför mig det vackra liv som jag har kvar att leva.

Jag vill bli ihågkommen som en känslomänniska med enorm livslust, som ibland i ren blindhet och dumristighet sprang in med huvudet i väggen men som alltid repade sig, växte och lärde sig för var dag som gick. Som alltid mötte livet med kärlek, nyfikenhet och utforskarlusta. För det är den människan jag känner att jag är.