Roller, att det ska vara så infräst i oss. Du vet ju vad du egentligen vill säga, och det vet jag med. Och så spelar rollerna ut sig själv i ett riskbenäget parti poker. Vi vet ju alla vilka vi är egentligen, egentligen, egentligen…och ändå så krävs det en pajas, en rebell, ett drägg, en munk för att utmana illusionen om att DU är normal. Lukta illa, se bedrövlig ut, skratta och dansa, drick tills du bajsar på dig. Vad ska det krävas för att vara en pilspets bland alla plastleksaker? Jag är jag, du är du. Är det inte enkelt att vara så? Måste vi vara du är bankman, du är hipster, du är i final i melodifestivalen. Jag är skattebetalare, jag är konstig, jag är i navet av Sverige, jag är…

Ska vi inte gå all-in, fuck it, liv, död, vad spelar det för roll?

Åh! Ni före detta flickvänner som en gång tog upp nästan all min tid.
Ni var era egna blommor i olika färger och storlekar. Er prakt lyste på sina egna sätt och ert mörker frammanades av demoner i alla dess slag.

Jag höll i blomman och plockade blad för blad.

Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte…

För en lång tid efter att vi skiljts åt, alltid med den djupaste av vördnad för tiden som vi tillbringat tillsammans – hur elak den än må ha varit, avslöjad i efterhand. Så fortsatte jag kontemplera över min kärlek till er, om den hade varit värdig nog trots svek och uppbrott.

Och nu, i den starkaste av virvelvindar, vandrar jag vild på stäppen. Som ett ungdjur som prövar på sin nyfunna frihet i paradisets bittra epos. Och jag kan säga en sak säkert, och det är att jag älskar er mer villkorslöst och lidelsefullt än någonsin. För tiden som jag gav er, var min egen dyrbara tid i denna värld av eviga världar. Gåvan som ni fick var sällsynt och praktfull – den enda i dess slag.

Om ni förstår detta, förstår ni även att tiden enbart spelat oss ett spratt, mina älskare. Ty de lärdomar vi hittade på tvåsamhetens brygga var fundamentet för det som skulle komma därpå. Och det som kom därpå var vetskapen om vårt ursprung, kärleken som vi inte kunde nå då vi trodde att den fanns i tid och rum.

Så förstår ni nu varför min kärlek endast kan växa sig starkare för er, mina älskare, som en gång smakat av den blommande frukten. Och framtiden, den som komma skall, bär många frukter av alla dess slag. Ni är alla inbjudna till att slå er ner till bords och dricka av nektaren som för oss över havet till andra sidan.

I erat änglalika sällskap skålar jag och tömmer giftbägaren i ett svep. Mitt hjärta, det tvekar inte längre.

Du vill inte lyssna. Du tänker på annat medans du diplomatiskt smetar ut dina så kallade livserfarenheter med avföringen du lämnat efter dig. Du är blott en ursäkt, en ynklig patetisk lerpöl. Den stinkande bruna sörja ditt anushål producerat är ditt enda budskap till omvärlden. Tänk om du bara kunnat lyssnat lite grann, så kanske dina föräldrars arv blivit till något så när vackert istället för den helvetiska hund, krypandes bland sopor i rännstenar, som du nu är.

Tror du verkligen att någon vill älska dig som du är i detta tillstånd av total förnekelse och skam. Nej, du är dömd till att krypa med de andra hundarna tills dess att du lär dig att stå upp och gå på två ben. Våldtagen och mutilerad kravlar du dig framåt i den existens som du av någon underlig anledning har valt att kalla liv. Svin! Din lukt är vidrig och förruttnar allt den kommer i kontakt med. Känner du inte lukten? Den är outhärdlig, hund! Stick härifrån innan jag sticker ihjäl dig och matar resterna av din kropp till gamarna. De är det enda varelser på denna jord som vill röra vid dig. Det är det enda knullandet som du kommer att få uppleva. Köttslamsorna av din kropp som tuggas ner i tomma, hungriga magar i orgasmisk extas.

Du protesterar minsann, detta är inte du? Det jag säger är inte sant? Påstår du att jag ljuger? Om du någonsin upplevt en glimt av värdighet i ditt liv, lyssna nu. Jag har träffat din mor och far och de sa till mig vilken obarmhärtig synd som du var när du kom till världen. De ville aldrig ha dig, men så fick de dig och de stod ut med dina gurglande läten och hemska skrik om nätterna. De sa att de älskade dig, men det var bara för att de inte hade mod nog att göra slut på ditt lidande. De tittade handfallna på din förvridna, hjälplösa kropp som grät efter barmhärtighet.

Och så kom det sig att du tvingades släpa dig framåt, dag för dag, i den snoriga blodiga sörja som du fortfarande lever i. För att överleva hittade du på sätt att manipulera och lura din omgivning till att ge dig beröm och bekräftelse. Och precis som din mor och far, gav dina ”vänner och bekanta” dig samma falska kärlek i vetskapen om ditt fula, tandlösa, svinaktiga leende. Och till denna dag släpar du dig fortfarande fram i tron om att du är älskad av alla och att du en dag kommer att sitta på ett berg av undersåtar. Jag säger det till dig nu som det egentligen är, och jag menar det från botten av det hav som är mitt blödande hjärta, det enda berg du kommer att sitta på är ett berg av bajs. De enda undersåtar du kommer att ha är de barn som du kommer att plåga och misshandla när du inte längre står ut med dig själv. Du! Du där ja! Just det, det är dig jag talar till. Just nu, här, står du framför mig med ditt satans avskräde till existens.

Pfft! Du är varken värd att tala till eller att lyssnas på. Iväg med dig. Schas!

Är du kvar fortfarande?

Se så! Stick härifrån innan jag slänger dig på brasan!

Ibland är jag här igen
men allting är nytt
Jag undrar varför jag är här igen
i något nytt som ser precis likadant ut

Tröttheten smider planer i mitt huvud
dimmor smorda i dunkelhet
utsmetade ljus visslar förbi i en dröm av natt
små instängda rum greppar tag om mina ansträngningar
utan lås kapslar de in verkligheten
skuggor i periferin, flackande ljus i en tunnel
likmaskar äter upp min hjärna
lim lindar in mina pupiller
byggnadsställningar håller upp mina ögonlock
sockervadd klibbar sig fast i mina öron
tjock och seg olja rinner för mitt ansikte
den vita dagen vänder sig om och avslöjar den svartes anlete
den släcker sin törst och låter gravar sväljas i höstlöv
slöjor faller på sprickande betongblock
stängda ögonlock, svarta skådespel, orkeslösa former
vita fönsterbläck och silkestunna gardiner hälsar mig välkommen vid drömlandets port

Vänner i själ och hjärta
Vänner av mysig tradition
Ni kan inte längre hela min smärta
Ni kan inte längre vara tryggheten i min situation

Er kärlek är inte längre befriande
Den är inte längre tröstande
Den är blott ett oärligt leende
En alltför snäll klapp på axeln

Ett kamratskap av traditionsbundenhet
Inte längre ett flödande vattenfall
Blott en iskall bäck under snödrivor
En saknad av stilla ålderdom

Därför lämnar jag er nu åt ert öde
Inte längre försäkrar jag er om er värme
Mitt obrydda intresse är er enda gåva
Min dödslängtan kan inte era själar nå

Mitt ego vill samla på sig kunskap
Vill veta mer
Vill veta att jag vet
Det menar att jag är vacker när jag vet
Att jag är kraftfull och osårbar

En narcissism uppenbarar sig i de ögonblicken
Egot säger att jag är en fin och bra människa som vet så mycket
Egot säger att jag skall samla på mig mer kunskap så att ingen kan ifrågasätta mig
Egot skapar personer i min fantasi och säger:
“Dessa är dina motståndare”
“Dessa skall du övervinna och konvertera”

Jag Själv såras av detta
Jag backar med sorgsna ögon och skådar egot
Jag frestas att fråga egot varför det vill göra så, men något håller mig tillbaka
Jag behöver inte fråga egot någonting
För när jag frågar egot erkänner jag dess position som härskare över Alltet

Jag lutar mig tillbaka och slappnar av
Egot är där, det har alltid varit där
Egot kan få prata bäst det vill
Egot är en del av mig Själv
Och jag Själv är summan av mina delar

From dark soil matter transforms, disfigures and gushes
as the tender blossoms spring forth in the warming sun
So shall you be rocked back and forth by the nagged edges
of what shall never be known to you fully
Like a baby in a cradle you are held and never will you hold
Eternity cannot be yours, only yours to sail through

He who tries to capture its glory will never find the heart stilled
and will remain a sunken ship in depthless oceans
Misery comes to the fallen who tries to rid the wounds by piercing them with needles
Grace comes to the risen who carries the beast of burden with light feet and hearts of darkness
We climb mountains only to touch the soil of which all of our struggles will be born

Freedom is a butterfly dancing in a field, caressing the air with uncertainty
Seemingly lost and confused it flutters with the rythm of swiftness and cunning knowledge of its nothingness and belongingness
Unaware of the apparent paradox in which it dissolves into
only to time and time again be swept away by the endless waves of Being

Du puckel på ryggen som plågar min själ
svara när jag ropar så att jag kan behandla dig väl

Knotig och vårtig du gömmer dig där bak
i spegeln ser jag dig ej trots att jag anser det vara min sak

Nej, du vidriga pulserande kropp av var
när mörkret tränger sig på är du den endaste kvar

Du skrämmer mig med ditt anlete och skriker med en förskräcklig röst
jag famlar och letar desperat efter din tröst

Och så när morgontimmen slår sig till ro
då äntligen hittar jag ditt bo

Välsignad vare du av mitt eget kött och blod
trots att du är så ful så är du faktiskt god

A strength I did not know
resonates from deep within my soul

My eyes burn intense
the world to me makes perfect sense

My fire within
I share with all my kin

On my bare knees
love flows with ease

Damage me you might
for truth, however
I will always fight

In humbleness I thank thee
may your love always be upon me

2009-06-09