Det har varit mycket kul att hälsa på i Örebro. Jag fick ur mig mycket viktiga saker som jag har velat säga länge, både till mina vänner och min familj. Julen kan sammanfattas med ordet ärlighet. Jag saknar dock inte Örebro. Saker är likadana här. När jag först kom hit var jag den nya Kristoffer som har bott i Stockholm 1,5 år. Men ju längre jag stannar här, desto mer faller jag tillbaka i det gamla livet. Och jag gillar det inte. Så nu vill jag få nyåret överstökat och åka hem igen, till utforskandet och äventyren – ett nytt liv.

Jag har skrivit mycket mer utlämnande på sistonde, och det har hjälpt mig mycket. Det har varit en slutfas i en förändringsprocess, som är över nu. Jag kommer inte åka tillbaka till Stockholm som samma människa – vilket är skönt. Jag har ömsat skinn under julen.

Därför har jag bestämt mig för att flytta ifrån studentkorridoren jag bor i nu. Det var inte länge sedan jag sa att jag aldrig ville flytta därifrån, för det har verkligen varit en familj för mig under tiden som jag bott där. Men nu känner jag mig färdig. Jag får helt enkelt inte ut något mer vettigt ur den situationen längre – det är dags att röra sig till nya intryck och människor. Skolan är snart slut, och jag ska ut på praktik den 26:e januari – 3:e april. Det är dags att förbereda sig för framtiden, jag vill börja jobba – och jag ska ge järnet på praktiken. Jag känner mig stark i mig själv på ett sätt som jag inte gjorde förra praktikperioden. Jag känner att jag har kapacitet att gå in och arbeta som vilken annan anställd som helst. Och jag känner mig varken distraherad av festande och dejtande.

Det blir en studentkorridor som jag flyttar till – för jag behöver människorna omkring mig. Just nu har jag sökt lägenhet på Valhallavägen (centralt!!), gärdet och i solna/vasastan (alldeles bredvid skolan). Inflytt februari om allt går som det ska. Jag har ju inte fått lägenheterna än, så inget är bestämt.

Julstämning, tja – hyfsad iaf. Är jag glad? Jävligt! Jag bestämde mig för att helt spontant packa ryggsäcken och bege mig till Örebro. Min plan var att inte ha någon plan. Nu har jag sovit på tommys soffa två nätter i rad. Det känns bra. Himla skönt att träffa de närmsta vännerna igen.

Ni kanske minns mina utlämnande blogginlägg några inlägg neråt. Well, nått har hänt med mig sedan dess. Nått fantastiskt. Det känns som poletten har trillat ner. Jag känner mig så jäkla upplyft inombords, typ fri. Det är som om livet har fallit på plats helt enkelt. Det går alltid upp och ner, och jag är inte såklart inte alltid glad. Det jag känner nu går djupare, det handlar inte om dagsform. Jag spelar på en helt ny nivå helt enkelt. Jag tror helt enkelt att jag har fått bort en hel del demoner som jag har haft inom mig – för känslan jag har är jag att jag känner mig fri, som en tyngd har lyfts bort från mina axlar

Så här lättsam har jag inte känt mig sedan jag föddes för 26 år sedan

Nu i helgen hade vi kräftskiva här i korridoren. Jag håller mig i regel ifrån kräftor, för jag tycker inte om att sitta och pilla ut köttet ur dom stackars satarna. Dock skålades det en hel del under maten och snapsen satte sig hårt på samtliga glada deltagare, som glufsade i sig huvudrätt och efterrätt – och en hel del sprit. Det blev en lyckad fest, med bra musik, röj på dansgolvet och limbo (!).

Efterfesten var nog en av de galnaste jag varit med om, och vem om inte undertecknad stod för galenskaperna. Ibland överträffar jag mig själv
Jag är ett duntäcke fattigare – men jag har fått fira en tidig julafton med snö och julsånger.

Förr, förra helgen var jag i Lund på bröllop. En av mina äldsta vänner, Jakob, gifte sig och det kan bara sammanfattas på ett sätt, fantastiskt! Helgen var en av de mest minnesvärda helger i mitt liv. Alla mina bästa vänner samlades och firade tillsammans. Vi har känt varandra så länge, och vi har inte träffats så mycket de senaste åren då jag bott på annan ort än Örebro. Så att få träffa alla igen under de bästa omständigheterna var nästan överväldigande härligt.

Bröllopet var väldigt vackert och gjorde defintivt brudparet all rättvisa. Så här i efterhand så känns det som att bröllopet förde oss vänner ännu närmre – vilket är mycket sagt då vi redan står varandra väldigt nära. Bröllopet fick mig att inse att dessa vänner kommer att vara med mig under en lång tid under mitt liv och vi kommer säkerligen få uppleva fler bröllop tillsammans – det är jag övertygad om.

Jag hann med lite galenskaper också. I och med att bröllopsfesten tog sin början flödade dryckerna friskt bland festdeltagarna. När festen började ebba ut kom jag och N på att vi skulle bada i fontänen i Lundagård – där festen var. Ett utomstående gäng med glada tjejer och killar hade kommit på samma idé, så det slutade med att vi var ca 10 personer som dansade ringdans, vissa helt näck, 3-4 på morgonen. “Små grodarna” och “Räven raskar över risen” revs av i ett friskt tempo. Efterföljande galenskaper inkluderade ett yogapass med tre fjortisar utanför en kyrka och att vi bjöd in halva Lund till efterfest på relaxavdelningen på Scandic, där vi bodde. Och det var nog tur att det inte blev något av den sista galenskapen.

Dagen efter träffades vi alla för en sista fika tillsammans innan vi skiljdes åt. Och det var så himla skönt att sitta med det gamla gänget igen och snacka skit.

En vän till mig ska gifta sig nu i augusti, Jakob. När jag vaknade nu imorse så hade jag Jakob och min relation i tankarna, jag måste ha drömt om den och ältat det undermedvetet. Det slog mig från ingenstans att Jakob är den person som jag har känt allra längst av mina vänner – jag tror vi har känt varandra i ca 14 år. Och det slog mig hur jävla fantastiskt det är att ha känt en människa så länge. Vi har delat i stort sett hela vår barndom, och sett varandra växa upp. Jag skulle kunna sitta i en hel dag och bara berätta om historier och minnen som vi har upplevt tillsammans. Jag kommer troligtvis vara den på bröllopet som känt honom allra längst, och det får mig att inse att jag är en stor del av alltihop. Jag tror t.om. jag har träffat alla hans flickvänner. Och helt plötsligt känns det som att om det finns någon som bör hålla ett tal, dagen till ära, så borde det vara jag.

Det konstiga är hur allt det här bara slog mig, från ingenstans. Jag har vetat om bröllopet ett rätt långt tag nu, och därför har jag inte funderat på det så mycket. Jag har mest planerat kring hur jag ska ta mig dit, och vilka kläder jag ska ha. Jag inte reflekterat över händelsen i sig, och så helt plötsligt kommer alla tankarna på en gång.

I vuxen ålder har vi visserligen inte hållt kontakten mer än sporadiskt. Men det är ju det som är så fantastiskt med de närmsta vännerna man har, man behöver inte träffa varandra eller hålla kontakten på hur länge som helst. Det spelar liksom ingen roll, för när man väl träffas kommer man vara på precis samma nivå som senast, man är precis lika bra vänner – för den historia man delat tillsammans genom åren har vuxit till något större än en själv. Det är som en familj – det spelar ingen roll vad som händer man kommer ändå alltid vara en familj.

Igår såg jag på Quarnevalen vid KTH. Det var mäktigt. Jag solade på trapporna utanför KTH och somnade nästan, lyssnade på en häftig sambaorkester, solade ännu mer med L i som bor i korridoren tills solen försvann, spelade sällskapsspel och avslutade med att kolla på hockey-vm.

Idag har jag pluggat, sprungit 8 km samt tagit premiärdoppet för säsongen. Kroppen är i toppform, vädret är superbra, jag är utvilad och pigg, jag har sköna människor omkring mig – och ändå går jag runt med en svart klump i bröstet.

För ovanlighetens skull skriver jag en del pessimistiska inlägg här i min journal. Jag har känt mig som en obotlig optimist, framåtsträvare och livsnjutare ända sedan jag flyttade till Stockholm – och det är jag ju visserligen fortfarande i grund och botten. Men med ett sårat hjärta är det svårt att kunna njuta längre stunder av det livet har att erbjuda – känslan av tomhet smyger sig på även i de gladaste av stunder och allt faller som ett korthus. Det är jäkligt frustrerande, när man allra helst bara vill gå vidare – men det är så svårt att glömma.

Bättre tider kommer, det gör dom alltid.

Har glömt att skriva om releasefesten jag var på den 14:e, alltså förra torsdagen. Jag och Christian från klassen har varit med i ett antal olika fokusgrupper för en ny webbplats som lanserades den 14:e februari. I fokusgrupperna har vi fått komma med förslag på förbättringar när sajten har varit under utveckling. Det har varit intressant och vi har knytit kontakter med de som hållt i fokusgrupperna. Och de är också hos dem som jag och Christian ska ut på praktik hos nästa vecka.

Hursomhelst så avslutades hela projektet med att det anordnades en releasefest för alla inblandade och diverse annat folk. Festen var på 24:e våningen i Skrapan, och det var en vidunderlig utsikt som det bjöds på – förutom fri bar och gratis mat då. Fri bar är en farlig lockelse och bör hanteras med försiktighet. När inte det går så är det bara att tuta och köra och hoppas på att någon kan skjutsa hem dig när du däckat på toaletten. [ironi] Nåja, jag är ju faktiskt hela 25 år fyllda och en vuxen man som kan ta ansvar [/ironi]. Allvarligt talat så drack jag med måtta. Jag minglade friskt och knöt en del kontakter med branschfolk. Det kändes enormt motiverande att ta ett litet steg närmare branschen, och mitt framtidshopp växer för var dag då jag inser att det finns mycket goda chanser till jobb i nuläget.

När festen ebbade ut gick jag vidare till Bröderna Olsson med Calle och två andra. Jag beställde vitlöksöl för första gången! Det var väl ingen direkt höjdare då dom helt enkelt pressade ner vitlök i en vanlig öl. Jag trodde att det skulle vara mer sofistikerat än så, men icke. Vi vågade oss även på varsin shot jag och Calle. Jag tror jag drog det längsta strået då min var helt ok.

Som så många gånger förr hamnade vi till slut på kvarnen, och vid det laget var jag mer full än jag normalt brukar bli. Men kul var det. Vi insåg rätt snabbt att vitlöksölen inte skulle göra oss populärare på dansgolvet, så Calle kom på den eminenta idéen att dricka Minttu-shots för att få bort lukten. Om det funkade vet jag inte, men att Calle lyckades få telefonnumret till en tjej kanske kan leda till slutsatsen att vi inte stank alltför mycket. Vi hängde på nedervåningen, och här är minnet något diffust. Men jag och Calle beslöt oss för att utmana varandra i konstiga saker. Bland annat så dansade jag AC/DC dansen över dansgolvet, och gjorde även bort mig framför ett gäng tjejer. Men att kunna göra bort sig på eget bevåg och kunna bjuda på sig själv ser jag som en styrka

Det är egentligen så mycket som jag vill berätta och skriva om. Just nu så lever jag på maxfart, och det känns bra även om kroppen ibland hamnar efter. Det är som en berg-och-dalbana, och ärligt talat så är det precis så det ska vara och så som jag vill ha det. Stockholm är den perfekta staden för det här livet, det kanske rentutav är så att Stockholm och dess innevånare har bestämt att jag ska leva i “the fast lane”. Det finns liksom ingen dag som är en vilodag i den här stan om du inte vill att det ska vara så. Jag är van vid att man inte gör så mycket i veckorna och har sitt sociala umgänge under helgen, och i de städer jag har bott i har det kretsat kring det tänket.

I Stockholm finns det så många människor som du kan umgås med, det går att ha stora sociala nätverk vilket gör att man kan hitta på något att göra på alla dagar i veckan. Nu är det visserligen så att det för min del oftast resulterar i mycket festande, vilket kan tyckas vara lite meningslöst i längden. Men jag ser till att umgås med människor som jag tycker om, och som ger mig något meningsfullt – så i nuläget har jag inget emot att festa som en tok.

Jag tror att jag har rätt förutsättningar för att trivas i Stockholm. Jag är väldigt social och bra på att bjuda in mig själv till diverse festligheter. Jag är bra på att komma överens med många olika typer av människor och jag känner att jag har något viktigt att förmedla till alla jag träffar. Stockholm är helt rätt ställe för mig i just den här perioden av mitt liv och jag bara njuter av allt jag får ta del av.

Igår var jag, Anna, Tommy, Emma och Joel ute och käkade mat på ett indiskt ställe. Indisk mat har potential om det inte vore för det att oavsett om du väljer den mildaste rätten så är det kryddstarkt. Jag har ingen tolerans för stark mat, och jag har ingen lust att träna upp en sådan tolerans. Det var trevligt hursomhelst. Efteråt gick vi in i innerstan och fikade på mitt absoluta favvocafé alltime. Det är ett bok & jazzcafé – det är gamla möbler, hemtrevlig stämning och så lirar dom skön jazz.

Har nyss läst ut Populärmusik från Vittula. Det var en bra bok, lätt att ta till sig med skön lite dolt under ytan svart humor. Har börjat läsa en Erland Loe bok som heter Expedition L. Men början på den är inte så bra tycker jag, fast det tar ett tag att komma in i en bok tycker jag. Man måste låta sig förtrollas så tidigt som möjligt för att man skall kunna njuta fullt ut.

Jag längtar efter vintern och julafton. Då ska jag åka till Örebro.

Nu har jag jobbat i snart tre veckor. Det har gått snabbt att komma in i jobbrutinerna, för det är typ samma sak som jag har jobbat med tidigare. Det känns skönt att komma in i det snabbt, annars hade tagit mycket mer energi att vänja sig vid arbetet. Tempot är lugnare än på min förra arbetsplats vilket är en lättnad, inte lika mycket stress. Den sociala biten på mitt förra jobb är visserligen svårslagen med alla roliga kollegor som jag hade. Men folk här är schyssta också.

Jag kan inte påstå att jag känner mig riktigt hemmastadd i Visby ännu, men jag har ju bara varit här en månad ännu. Jag har inte bott i Roma så mycket, bara två nätter – resten hos Anna. Men det gör inte så mycket – jag har inget behov i nuläget av att känna mig rotad. Huvudsaken är att jag kan vara med Anna när jag vill. Den sociala biten går si så där. Det är ingen på jobbet som jag känner att jag klaffar med så pass bra att man vill umgås på fritiden. Jag umgås mest med Anna och hennes studentkompisar. Men som sagt, jag har inte varit här så länge ännu.

Jag har börjat ta körkort. Det är skitkul att köra bil har jag kommit på. Det kändes naturligt bakom ratten, och körläraren lyckades klämma fram att hon tyckte att jag hade lätt för att lära mig. Jag har ju trots allt inte kört något innan, så det känns bra. Längtar till nästa körlektion! Jag börjar fundera på att skaffa bil också, om jag nu tar körkortet någon gång.